| |
| Minnesbilder, hustrun
född 1934: Jag minns den sommaren vi åkte till Dalarna på tältsemester. Vi hade lånat Arnes pappas bil. En Ford Anglia. Åh, det var en sån underbar sommar, femtifem, nej femtifyra måste det ha varit. För det var året innan jag fick Anders... Vi hade varit förlovade i ett år. Och jag jobbade som biträde på sjukhuset i stan. Och Arne gick och läste på kvällarna till väg- och vatteningenjör. Jag minns att vi körde på en sten när vi skulle parkera där vid sjön i Rättvik och buckla' till Anglian på framskärmen, och Arne blev så nervös för hans pappa var ju så pedantisk av sej...ha,ha! som vi hade fått tjata innan vi fick låna bilen och allt... Sen stannade vi vid en liten sjö på hemvägen och han tog dom där bilderna på mej när jag sitter på en gärdsgård i bara baddräkten. Gud som man såg ut då, vilket gammalmodigt mode...och på vintern sen blev jag med Anders. Det var väl inte riktigt meningen, just då, men vi var så glada...Arne skulle ju in i rekryten och så och jag bodde hos hans föräldrar på den där gamla skolan dom hyrde in sej i...och det vart långa och ensamma kvällar men jag gick med i syjuntan som svärmor var med i...det var ju mest äldre fruntimmer med där men så kom Ann-Marie med och vi blev vänner. Hon var nygift och väntade sitt andra. Hennes flicka var bara ett år och dom bodde nere på samhället i dom nybyggda hyreshusen där det bodde mest fabriksfolk och hon var så avundsjuk på mej att jag hade en karl som studera' och skulle bli nåt eftersom hennes gubbe bara gick tvåskift på fabriken och spela' fotboll och var ute och rumla' med sina kompisar på helgerna ibland så hon fick sitta ensam men då bruka' hon ringa till mej och jag kom ner och vi satt och spela' kort och prata' och skratta och hade det så roligt....vi spela' "Skittunna" och ibland kom hennes syster dit och ett par andra grannar och då spela' vi "Stopp". Så gifte vi oss då när Arne var hemma på skördepermis. Nä, det blev i kapellet för inte hade vi råd med nåt riktigt stort inte. En mörkblå klänning hade moster Elin sytt åt mej, så jag skulle få plats i den, nån vit brudklänning var det aldrig tal om...och jag fick tag i en svart kavaj och svärmor plocka' ihop en brudbukett men Arne var så stilig i sin nyköpta kostym och vi åkte in på Stadt på kvällen och åt middag och Tage och Ann-Marie var med som vittnen på bröllopet men på kvällen ville vi vara ensammen... När Anders föddes var han så söt. Jag kunde ligga i flera timmar och bara titta' på han...han hade så rena fina drag. Men jag gick nästan två veckor över tiden och dom ville ge mej en pilsner så att värkarna skulle komma igång, men jag sa "nej, stopp!" Jag som alltid har hata' allt vad starkt heter...det fick man nog av hemma, när pappa höll på som värst... Men Anders lillgubben han fick ju astma sen när han bara var några månar gammal och jag anklaga' mej själv så hemskt att jag hade rökt när jag gick med han...Så efter det var det slut med cigarretterna! Ja...och så flytta' vi då till våran första lägenhet nere på samhället. En etta med kokvrå. Gud var glada vi var att få nånting för oss själva...svärmor var förstås där ibland och ville styra och ställa men jag sa stopp när hon ville sätta på Anders mössa inomhus när han låg i sängen...Hon var så rädd att pojken skulle få öroninflammation som Arne hade haft när han var liten...men det var ju för att ni bodde omodernt i ett kallt och dragigt hus, sa jag och hon oja' sej och sa att det hade minsann inte alltid varit så lätt på den tiden när dom fick gå som drängfolk och hon jobba' extra på fabriken..."Vi var som statare", bruka' hon säja...men hon var egentligen snäll svärmor. Hon mena' så väl... Så fick han då den här tjänsten och det är klart att jag var glad för hans skull också men jag tyckte det skulle bli så tråkigt att flytta hemifrån. Alla vänner och inte minst mamma och mina bröder...ja, pappa med så klart även om det var som det var dom där åren... Men vi flytta' i alla fall. Till Myrboda. Och Arne blev väg- och vatteningenjör och vi hyrde första tiden på övervåningen hos Rickard och Stina i Bro. Dom var så snälla. Hade ett litet jordbruk som dom livnärde sej på och skänkte oss mjölk och ägg och, ja så mycke'... Jag hade fullt upp hela dagarna med Anders och på kvällen laga' jag mat till Arne när han kom hem och efter bara några månar fick vi då en lägenhet nere på samhället och när vi skulle flytta märkte jag att jag var iväg igen och efter bara några dagar träffa' vi ett annat par i samma uppgång som var i våran ålder. Han jobba' på järnvägen och hon var biträde och kanske kunde hon ordna' så att jag fick ett jobb på sjukhuset så småningom... Minnesbilder, maken född 1933: Ja, herregud vad dramatiskt det blev. Vi fick ta taxi till BB och Gun höll på att föda där i baksätet. "Skynda dej, skynda dej" skrek jag till chaufförn och han gasa' på som en dåre. Men det hade kommit nysnö på natten och det gjorde att han inte kunde köra så fort. När vi kom in i hissen ställde sej Gun bredbent och skrek "det kommer" men några sköterskor och en läkare rusade till och vi fick in henne i ett rum på en vanlig säng och där fick jag se hur Pia kom till världen. Det var så vackert, fast det var dramatiskt, och jag blir nästan tårögd när jag tänker på det så här långt efteråt... Ja, vad ska jag säja...det är inte så lätt att komma ihåg allt... Jo, jag fick ju teknikertjänsten så småningom. Hade väl kanske hoppats få biträdandejobbet med...men så kom ju den här nya chefen och vi drog inte alls jämnt. Så jag hörde mej för hemma på verket där och dom sa "visst, sök jobbet bara!" Så efter två och ett halvt år bodde vi hemma igen. Anders var väl fem, sex då kanske och Pia två år, tror jag... Vi fick hyra på skolan, där morsan och farsan hade bott innan, men så dök den ju upp tanken på att man kanske skulle försöka bygga...Jag menar, det gick ju få låna nästan allt...byggsatsen kosta' tjugientusensjuhundra och tomtpriset fyratusenfemhundra och sextitretusen gick alltihop på...men då gjorde jag källarvåningen själv och grunden och allt, femtisjutusenetthundra kronor hade jag lånat....men det krävdes ju borgensman förstås...Åkeriägarn skrev på han! Vi fick röja på tomten eftersom dom andra på gatan hade använt den som soptipp då den hade stått obebyggd så länge. Men det tog ett halvår att bygga, ja lite drygt...du vet på den tiden gjorde man ju riktig grund med cement så man fick gräva ur ordentligt...och schakta och fylla upp och täta till så det skulle bli en ordentlig gräsmatta runt om...och timrat hus hade vi bestämt oss för...alltså med källarvåning med flera rum, potatiskällare, hobbyrum, pannrum med tvättstuga intill och ett mindre rum för cyklar och så garaget förstås...och en toalett därnere också. Upptill var det en liten hall, med pojkens rum direkt till vänster....ja, det hyrde vi ut dom första åren när han var för mörkrädd att ligga där...och så vardagsrummet innanför en glasdörr och en liten hallgång liksom in till först sovrummet till vänster, badrummet direkt till höger och sen matrummet rätt in. Köksvrån till höger och till vänster från matrummet flickans rum...Pias alltså! Och så byggde jag till en altan utifrån vardagsrummet...eller finrumme' kalla' vi det för... Ja, det var tider då...på sextitalet...allt var så mycket enklare på nåt sätt...Jag kände ju att jag var mogen för större arbetsuppgifter och efter flera års sökande så fick jag äntligen en tjänst som verkschef på den där lilla orten utanför Sundsvall. Jag flytta' i november sextisju och familjen kom efter i februari sextiåtta... |
| Minnesbilder, sonen
född 1955: Jag kommer speciellt ihåg när vi flytta' från Norrland till Sollentuna. Jag var väl...ja, femton då tror jag. Jo, det måste jag ha varit. Det var tufft! Där kom man med sin bonndialekt och alla skratta' när man svara på nåt i skolan och hade jag inte haft ishockeyn då så hade det nog tagit på mej... Det var ju så att morsan hade vantrivts som fan däruppe utanför Sundsvall och farsan hade mer eller mindre lovat att vi skulle flytta hem igen, till våra hemtrakter eftersom en tjänst skulle bli ledig där sjuttitvå tror jag...men den här chansen kunde han bara inte missa, sa han, när den dök upp på centralförvaltningen i Stockholm och morsan fick stå ut med att komma till ett nytt ställe igen...och en storstad dessutom! Ja, hon hade det nog inte lätt då...men hon lyckades ju få ett jobb sen i alla fall på Karolinska när syrran och jag hade växt till oss... Men jag kommer nog mest ihåg det tråkiga som blev vid skilsmässan...att farsan hade träffat en annan och så där...morsan kom nog aldrig riktigt över det...hon flytta' ju hem till Norrland med sen... I alla fall, mitt liv ja...Jo, jag spela' ju TV-pucken och var med det första junioråret i AIK men så kom ju allt annat...brudarna, festerna och...ja, lumpen och jobbet på varuhuset, som AIK fixat, det var ju ett sånt där plugg jag gick där man fick praktisera...Så gänga' jag ju mej tidigt, förhållandevis får man väl säja...Anki var bara nitton och jag tjuett när tvillingarna föddes...men det gick ju inte eftersom jag hade börja' resa mycket genom jobbet och det blev som det blev... Flytta' till västkusten sjuttionie då jag och Åsa hade gift oss och fått våran första grabb. Men jag hade kontakten med tvillingarna kvar då...ganska länge till och med, dom var hos oss härnere regelbundet...men dom var ju flickor och våran store Andreas blev lite avundsjuk och Åsa kunde aldrig riktigt acceptera att jag hade barn innan...det blev ännu jobbigare sen vi fått Alexander och jag reste ju mycket genom jobbet mest på Europa då eftersom jag hade fått ett annat säljjobb och Åsa klaga' på att jag aldrig var hemma och att vi aldrig hade haft nån riktig semester tillsammans men jag sa att det skulle bli bättre snart bara jag fått jobba in mej och jag vet inte hur jag ska säja men...när jag kom hem en dag bara...efter en resa så...ja, så berätta' hon ju allt liksom...ställde mej inför fullbordat faktum, att hon hade träffat en ny och så där och att hon ville skiljas... Fy fan, jag vill helst inte tänka på det...men det var tufft! Jävligt tufft! Radhuset sålde vi och jag fick packa in mej i en tvåa i en av dom värsta förorterna och så blev det ju kröken och hela baletten och på jobbet ställde dom ultimatum efter ett tag och så var man då arbetslös och jag hade nästan tänkt göra slut på alltihop om inte Maria hade dykt upp. Vi träffades på en kurs för arbetslösa och kom bra överens från första stund. Hon hade också varit gift och hennes barn acceptera' mej direkt och jag flytta' in hos henne och barnen och gick en massa kurser och förlängde a-kassan med sånt här...vad hette det...ALU, tror jag...ja, dom har tagit bort det nu...men som tur var fick jag jobb till slut...efter att ha levt på existensminimum i nästan sex år, kan du tänka dej sex år utan en enda jävla krona mer än till det nödvändigaste...ja, i alla fall så fick jag jobb som vaktmästare på det här utbildningscentret på Hisingen och man hade ju nytta av sina egna hundår när man träffa' människor som gick där som själva var i kris. Tänker ibland på vilket samhälle vi fått. På hur det var när jag växte opp och hur morsan och farsan kämpa' men dom fick det ju bättre hela tiden. Nu tycks det som om vi bara får det sämre...Men jag är glad att jag har fått så fin kontakt med ungarna igen. Och syrran och jag har börjat ringa varann. Det är jag så jävla glad för, kanske mest för hennes skull... |
|
Mamma och jag har världens finaste kontakt, hon bor ju
också här igen och pappa pratar jag med ibland...han
bor ju i Stockholm och han och hans fru har väl varit och
hälsat på oss...men brorsan hade jag ingen kontakt
med på flera år...han bor ju i Göteborg, men
nu har vi tagit opp kontakten igen och han har ju också
haft sitt men det verkar ha ordnat sej för honom nu... Minnesbilder, dottern född 1960: |
| Vi är framstegens barn, brukar jag säja.
Som har fått tömma våra fickor och laborerat med våra kroppar och själar för att välfärdssamhället skulle förverkligas. Men min sjukpension ska omprövas nu till våren, så då kanske jag kan börja arbetsträna igen. |
 |