Göran Persson och Billy Clinton kanske bara menade väl. Eller är dubbelmoralen en etablerad del av politiken? Dubbla budskap är närmast vardagsmat. Egentligen vill ju ingen ljuga, då kan ju folk bli ledsna. Men visst utspelas dubbelmoralen ofta på en såphal arena.

Visst är det konstigt. Man säger ett och menar ett annat. Nästan alltid är det så, att just det man tänker säga inte riktigt vill komma fram, och det som kommer fram är något annat än det man egentligen ville. Det är som om det satt en liten transformator i munnen som ändrade orden allteftersom. Bill Clinton vet vad jag menar. Han tänkte ju säga som det var men kom av sig och sade något annat. Ibland kan ett nej betyda ja.

Och Göran Persson inför valet. Inte tusan ville han säga något han inte kunde stå för, men han ville ju så himla väl att det skulle vara en låg maxtaxa på dagis, och då sade munnen det.

Själv kan jag vara likadan. Den hemska sanningen tenderar lätt att bli polerad, ett och annat kommer inte med, och ett och annat som jag säger är inte sant. Men den hemska sanningen blir trevligare att säga. Man vill väl, helt enkelt. Inte tusan vill Clinton sätta någon stackars

Lewinsky på pottan (när någon ser på) och inte vill väl Persson göra de stackare som betalar överpris för barnen på dagis ledsna. Man vill vara hygglig, också mot sig själv.

När ledningen för polisens utredning av branden på Hisingen i höstas uttalade sig i TV dök samma fenomen upp igen. Med stort allvar och med hela den auktoritet och integritet, som bara vår näst militären mest genomorganiserade offentliga institution har, svarade en polisman på journalistens frågor med en fascinerande motsägelsefullhet. Jag tror att polisen ville infria allas förväntningar när det gäller brandens orsak.

Den allvarlige talesmannen sa nämligen dels att inget brott kunde misstänkas, dels att han ville ha kontakt med gärningsmannen. Flera gånger i olika turer upprepade han mönstret med att inget brott var aktuellt, men att en gärningsman fanns.

Dubbla budskap, javisst, men alla fick sitt. De som trodde på en gärningsman, och de som trodde på andra orsaker. Inte kan det väl ha funnits någon annan anledning till det till synes idiotiska uttalandet?

Det var nog en liten transformator som förvandlade det raka men för alla inte riktigt tillfredsställande uttalandet till dubbeltydighet.

Nu finns det nog någon som kan säga att man ville få en eventuell gärningsman att avslöja sig. De mer illvilligt inställda kan tro att polisen ville stärka motsättningarna mellan rasister och invandrare genom att spä på ryktesspridningen.

Jag tror att det var en omedveten felsägning enligt principen att ge folk vad folk vill ha.

Dubbla budskap, och kanske också dubbel moral, men när man sysslar med multikultur gäller det ha minst en dubbel moral, helst mångdubbel.

Det finns ett retoriskt knep som politiker av och till använder för att misskreditera sina motståndare. Knepet går ut på antyda och ta tillbaka. Man kan säga något i stil med:

- I detta sammanhang vill jag inte beröra ryktena som säger att X super, det räcker gott att med att X har åsikter som är en fara för svenska folket.

Det är samma sak, man vill ju inte göra någon illa, men kan inte alltid i ren välmening låta bli att göra det i alla fall.

En domare i Högsta Domstolen uttalade sig i Dagens Eko. Han hade för litet att göra sa han, så han tog på sig ett och annat extrauppdrag. Som liten avlutning råkade han dessutom nämna att förtjänsten på extraknäcket inte var helt oväsentlig. Det är väl bra att en Högsta Domstol inte har något att göra. Det säger en hel del om laglydnaden i landet. Att domaren måste träna sig i olika skiljenämnder mellan de få målen är jättebra, och att han dessutom får sig en extra hacka utanpå den dryga halvmiljonen i årslön är honom väl unt för allt slit. Bortåt en miljon lär det kunna bli för många.

På så sätt kommer den s.k dubbelmoralen alla till del. Snickaren tar efter genom ett och annat arbetsbyte som inte betungar de redan överbelastade skattemyndigheterna, och alla försöker dubbla sin moral bäst de kan. De som inte kan lever till följd därav enkelt, precis som moralen.

Dubbel skatt, den som tas ut flera gånger, först genom inkomstskatt och därefter de mest fantasifulla avgifter, används också av t.ex. bankerna genom sina finurliga avgiftssystem (jag har hört glunkas att man ska börja på prov ta betalt för kölapparna till kassorna för att ytterligare effektivisera sina intäkter).

Det finns något mycket mänskligt i att aldrig uttrycka sig rakt och odiskutabelt. Det ger ingångar till samtal och utbyte av åsikter. Att ge hemska förändringar ett mer mänskligt ansikte, och att motivera brottsliga eller på annat sätt antastliga handlingar i mjuka och förskönande ord, är inget annat än medmänsklighet. Vem skulle må väl att veta sanningen om den nya pensionssystemet, nedskärningarna i vård och åldringsvård, arbetslösheten, KK-stiftelsen och framtiden för nationalstaten Sverige? Jag bara frågar. Nej, dubbelmoralen har en funktion, en viktig sådan. Utan dubbelmoral skulle sanningen bli olidlig. Ingen skulle må bra av att veta vilka som egentligen satt i regeringen, vilka som egentligen styrde inom EU, hur illa demokratin fungerar, hur litet vi trots allt prat om offentlighetsprincip får veta, hur det är ställt med pluralismen inom media etc. Ingen.

Vi behöver de vita lögnerna och den offentliga dubbelmoralen. Hur skulle annars Göran Persson, eller vilken Göran som helst, kunna ge glada och positiva besked?

Bra, Clinton. Synd att du blev så missuppfattad. Jag vet att du menade väl. Att du ville göra

medborgarna i USA glada, också de unga kvinnorna. Och jag vet hur svårt det är att vara elak och säga sanningar. Ingen vill ljuga, men det är ännu värre att göra folk ledsna.

Uno Nilsson, bibliotekarie
13.1.1999