Finns det demokratiska bilder, frågar Lena Johannesson inledningsvis. Svaret blir nej. Innehållet beror på i vilken miljö bilder fungerar. Värderingsmiljön måste vara demokratisk för att en bild ska vara demokratisk.

Finns det odemokratiska bilder, frågar hon sedan. Svaret blir nu ja. Paradoxalt finns det former och bilder som alltid uttalar maktanspråk. Exempelvis genom att bygga på nedärvda kraft- och maktsymboler. Men framför allt genom skrämsel, hot och förlöjligande.

Men också små gester kan få stor betydelse. Vi minns med blandade känslor hur Ian och Bert drog in på den politiska arenan under 80-talet, med den skrattande tecknade mansfiguren som symbol för Ny demokrati. Man kan naturligtvis undra varför de valde en illustration som liknar en som redan fanns inom drogkulturen, men förhoppningsvis är det en ren tillfällighet.

När Ny demokrati var nedkämpat skaffade sig socialdemokraterna ett nytt utseende på den gamla och väl inarbetade röda rosen. Lena Johannesson menar att den är ett medvetet plagiat av Ny demokratis flinande gubbe. På det sättet försökte man möjligen suga upp det missnöje som uppstickarpartiet stod för och som lockade många väljade från socialdemokratin. Vi behöver inte veta svaret, skriver Johannesson, det räcker att konstatera att de bägge emblemen och deras uppdykande i tiden redovisar en osäkerhet rörande såväl den egna identiteten som valmanskårens.

Hur kommunicerar konsten med sina betraktare? Lena Johannesson tycks mena att den är auktoritär, speciellt under modernismen. Samtidigt har konsten fått rollen som uttolkare av vår egen tid. Men frågan är om konsten som samhällsspegel idag håller på att förlora sin särställning? Åtminstone om man ser till gallerikonsten. Visst kan konst fortfarande provocera. Det finns åtskilliga exempel på det (se Albas nummer om provokativ konst), men då har vi oftast lämnat salongerna bakom oss. Lars Wilkens installationer vid nordvästra skånekusten, eller sopinstallationen i Falkenberg för några år sedan vittnar om konstens förmåga att röra upp stormar i vårt dolda symbolspråk.

Kanske är det här någonstans som graffitin förenar demokratiska och konstnärliga aspekter i samma spraysvep? Som rent bildspråk skiljer den väl inte ut sig från andra stilbrott. Både färgval och formspråk anknyter till science fiction. Det gäller att sticka ut för att märkas, precis som för exempelvis kubismen.

Förkastelsedomen mot graffitin är monumental och klassas av de flesta av oss som har passerat ungdomen som rent destruktiv. Detsamma gäller för min egen del, jag ser graffiti, men framför allt spridandet av s.k tags som rent klotter och ett tecken på förslumning. Men kanske har konsten här nått min egen känsliga P-punkt? P som i provokation. Någon form av samhällelig tolkning är åter på plats. Kanske är det inte bara bildmässiga aspekter som vi har anledning att fundera över? Det kanske även handlar om hur rummet utformas, vilket i sin tur påverkar oss som sociala och demokratiska individer. Graffiti kanske i första hand handlar om hur vi skapar våra rum.

Graffitin har några sympatiska drag, trots mina egna invändningar. Den är som kulturaktivitet i stor utsträckning kollektiv, vilket är mycket sällsynt i den värld som har skapat ensamma genier som symboler för vår egen tid. Men en fortsatt analys bjuder på några paradoxer. Trots det kollektiva inslaget vänder sig konstnärerna inte främst ut mot en bredare krets av betraktare utan till en inre krets av uttolkare, menar Lena Johannesson. Gruppen vänder sig inte till en marknad som kan föda dem och ge dem erkänsla. Men uppmärksamhet vill de uppenbarligen ändå ha? I New York har det givit högsta status att måla tunnelbanevagnar som drar fram över staden. Vänder de sig då ut mot en utomstående publik, eller är målgruppen bara den egna subgruppen?

Graffitin blir då som ett hångrin mot oss som vant oss vid att vi åstadkommer förändringar i samhället genom att gå samman och uttrycka oss på olika offentliga arenor. Visserligen är arenan för bilderna offentlig, men någon annan medveten rörelse finns bara ibland. Däremot rör graffitin vid något annat som ger den stor laddning och som har en politisk udd. Den kan få betydelse för en ny syn på det offentliga rummet. Arkitekturen tvingar sig på oss vissa beteenden, vare sig vi vill eller inte. Är graffitin en kommentar till det?

Svaret på frågan om graffiti har politisk betydelse får vi antagligen i framtiden. Här skiljer sig inte graffitin från andra konstarter som brutit fram som chockvågor i samhället. Lena Johannesson gör en intressant jämförelse mellan graffiti och bildkulturen i de många TV-kanaler vi fått in i våra bostäder. Vi översvämmas av bilder som har betydligt större destruktiv kraft än graffiti. Men ingen ställer dessa upphovsmakare till svars för de effekter de har på samhället. Tänk om graffitin är ett friskhetstecken och protest mot den utslätande masskulturen? Kanske rent av ett demokratiskt uttryck i tiden?

Text: CHRISTER WIGERFELT
2000.03.15

Demokratins estetik är en antologi där Lena Johannesson medverkar. Alla skrifter i demokratiutredningen presenteras på dess hemsida och vissa kan laddas ner som pdf-filer.

Titta gärna mer i Alba nr 3/99 med temat Kontroversiell konst.
Använd orienteringslisten till vänster för att komma till gamla nummer.