Texten nedan är klipp ur en kommande bok: Majorna En stadsdel i rörelse - Mobilisering, nätverk och lokalt medborgarskap. Boken bygger på en studie av en framväxande medborgarrörelse i stadsdelen Majorna i Göteborg. Den är skriven Thomas Johansson, Jari Kuosmanen och Ove Sernhede som alla är knutna till Centrum för Kulturstudier. Denna studie refereras det även i till artikeln Majorna - den sociala miljöns betydelse för tryggheten. För att göra texten lättare att läsa har vi på redaktionen lagt till några mellanrubriker som inte finns i originalmanus.

Maktspel i Majorna
Rörelsen i Majorna är inte att betrakta som en traditionell, politisk organisering eller som en "folkrörelse" med en strikt formaliserad organisation, medlemskap och ledning. Snarare kan den "rörelse" vi studerar ses som en process bestående av flera olika lokala medborgar- eller aktivistgrupper som alla är tämligen löst och spontant organiserade. Relationen mellan dessa olika grupper formar en rörelse vars sammanhållande kraft är det nätverk av personer som uppstått genom de olika lokala aktionerna. I denna mening är också rörelsen i sin helhet flyktig och av temporär karaktär. Den kärna av aktivister som håller ihop ett nätverket byts ut och förändras över tid. De olika aktions- eller medborgar-grupperna kan, såväl som nätverket av relationer mellan de olika grupperna, under perioder ligga i träda men mobiliseras vid specifika tillfällen.

Majornas själ
När människor bedömer sin stadsdel är det också upplevelsen som står i centrum. Ofta jämförs stadsdelen med andra delar av staden. Den placeras in på en karta och bedöms sedan. Majorna betraktas ofta som en unik och "levande" stadsdel. I jämförelse med andra stadsdelar "vinner" Majorna klart. Detta är i varje fall den bild som förmedlas av våra intervjupersoner. Det växer fram en bild av Majorna där det unika och speciella betonas. Denna imaginära konstruktion innefattar ett hyllande av arkitekturen, gårdarna, människorna, det politiska, det kollektiva och av något som av vissa betraktas som Majornas själ. Möjligtvis är det likadant för människor som bor på andra ställen i staden.

Det lokala medborgarskapet handlar i stor utsträckning om vem som har rätt att definiera och bestämma hur stadens rum skall användas och hur dess resurser skall fördelas. Den lokala nivån - i detta fallet Majorna - utgör en del av staden Göteborg, som utgör en del av regionen, som är en del av nationalstaten och så vidare. På vilken nivå fattas de reella besluten som rör det lokala? Om beslut som fattas blir svårförståeliga och det inte heller finns någon som kan ställas till svars skapas det en maktlöshet.

I Majorna har det odlats fram en upplevelse och känsla av tillhörighet. Ett slags motkraft till de ingrepp i lokalsamhället som regisseras på andra nivåer.

Den lokala politikens villkor
Med införandet av stadsdelsnämnder i Göteborg 1990 kom villkoren för lokal politik att i grunden förändras. Nu bröts den tidigare enhetliga kommunala organisationen upp i 21 mindre geografiska enheter, så kallade stadsdelsnämnder. Sammansättningen på den politiska nämn som skall styra var och en av de 21 'stadsdelarna' är dock inte uttryck för hur medborgarna i respektive område har röstat. Det valresultat som gäller för Göteborg i sin helhet skall också utgöra sammansättningen för varje enskild stadsdelsnämnd. Den kommunala ekonomin, som tidigare hade varit baserad på sammanhållna förvaltningar vilka täckte in hela Göteborg, ersattes av ett helt nytt tänkande.

En central tanke bakom stadsdelsreformen var att den storskalighet och tungroddhet som kännetecknat välfärdsstatens institutioner under decennierna efter andra världskriget nu skulle ersättas av en närhet till medborgarna. Den nya småskaligheten skulle befordra en överblickbarhet och ett 'brukarinflytande' som på ett mer adekvat sätt speglade samtidens demokratiska intentioner.

Varje stadsdelsnämnd har sin egen budget för att bedriva socialt arbete, fritidsverksamhet, skola osv. De ekonomiska ramarna för denna budget bestämmes efter vissa regler baserade på principer där de specifika egenheter som gäller för varje område (stadsdelsnämnd) beaktas. Detta innebär att t ex. ålderssammansättning, inkomstfördelning, förvärvsintensitet och andra specifika lokala villkor fungerar som utgångspunkt för beräkningen. Det är naturligtvis omöjligt att åstadkomma absolut rättvisa oavsett hur sinnrikt detta system än är konstruerat. Vissa områden upplevde sig missgynnade och kom ganska snart att föra fram kritik. Majorna tillhör de områden som starkast obstruerade.

Det ekonomiska ansvaret
Med stadsdelsreformen blev på detta sätt varje stadsdelsnämnd direkt ekonomiskt ansvarig för sin egen verksamhet. Anledningen till att vi i denna studie koncentrerat så mycket av våra diskussioner kring denna reform är att det finns ett direkt samband mellan medborgarrörelsen i Majorna och denna reform. Rörelsen är ett direkt svar på de nedskärningar som i början av 1990-talet administreras av stadsdelsnämndens politiker. Sedan 1992 har det i Majorna utspelat sig ett lokalt trepartsspel mellan medborgare, tjänstemän och politiker. Därtill kommer det spänningsfält som genom stadsdelsreformen upprättats mellan den lokala nämnden och den centrala politiska ledningen för Göteborg.

Ett tufft uppdrag
Att ha politisk makt i en stadsdel som Majorna och år efter år vara tvingade att skära ner på t ex. barnomsorg och skola är ett tufft arbete. Hur motiverar dessa beslut inför 500 medborgare som bestämt sig för att detta inte får ske. Företrädarna för den lokala opinionen visar sig ha en rad goda argument mot nedskärningar. De ledande personerna för opinionen är i inte sällan själva professionellt verksamma inom detta yrkesfält, många har hög utbildningsnivå och stor sakkunskap på området. Som politiker och icke-expert befinner man sig här i ett klart problematiskt "underläge". Medborgarna besitter större sak-kunskap än politikerna. Som politiker skall man företräda medborgarna men tvingas - ibland mot sin egen vilja - att gå emot den egna stadsdelens medborgare. Till denna situation kommer ytterligare en "komplikation". Stadsdelsnämndens invånare utgör inte en väljarbas som är grunden för den egna positionen som politiker. Det är inte väljarna i Majorna som avgör vem som t ex. blir ordförande, vice ordförande och andre vice ordförande i stadsdels-nämndens presidium, detta avgörs av det politiska parti som har majoriteten i Göteborg som helhet.

Denna omständighet har förstärkt ett av de dilemman det lokala medborgarskapet och den lokala politiken idag står inför. Vem skall de lokala politikerna företräda? Stadsdelens medborgare - som med kraft avvisar förslagen till förändringar - eller det politiska systemet och det egna partiet? På det sätt som det nuvarande stadsdelsnämndssystemet är uppbyggt har de lokala politikerna små möjligheter att ifrågasätta de ramar eller den fördelning av resurser varje stadsdelsnämnd tilldelas. Man kan naturligtvis gå in och ha syn-punkter på var i budget tjänstemännen skall skära. Men oavsett inom vilka områden bantningarna sker - barnomsorgen, skolan, biblioteken eller åldringsvården - så kommer människor att reagera och politikerna hamnar i svårigheter att välja sida. Vi skulle kunna betrakta detta som en konflikt mellan platslojalitet och parti- och systemlojalitet.

Nya insikter - nytt focus
Idag har de aktiva i rörelsen delvis skiftat fokus. Man menar sig se var den reella makten finns och hävdar att de lokala politikerna inte har så mycket att säga till om. I flera intervjuer får man nästan en känsla av att det finns de som tycker synd om de lokala politikerna. Allt fler blir varse att det förväntas av politikerna att vara parti och systemlojala. De lokala politikerna är, menar man, som en av våra informanter uttryckte det, "i realiteten kringskurna och fångade i en fälla, så egentligen är det poänglöst att prata med dom. Det är till Gustav Adolfs torg vi borde rikta vår energi, det är där regelverket bestäms". Denna successiva process mot allt större kunskap om förutsättningarna för hur den lokala stadsdelens politiska och ekonomiska villkor är formade har också lett till att det under senare tid upprättats kontakter mellan andra stadsdelar där det finns motsvarande, om än inte lika omfattande grupperingar. Så genomförde grupper av medborgare från Linnéstaden, Högsbo, Kortedala och Majorna gemensamma aktioner mot nedskärningar i stadsdelarnas olika verksamhetsområden våren 2001.

Direkt aktion, långsiktiga politiska strategier och den lokala politikens bristande legitimitet
Det visar sig dock vara svårare än man anade att mobilisera människor i dessa gemensamma aktioner. Det tycks som om makten på Gustav Adolfs torg är för långt borta för att beröra. Att få folk gå ut i protester som på ett mer principiellt plan riktar sig mot nedskärningar i skola, kultur, omsorg och vård tycks vara svårare än att mobilisera till aktioner i det egna grannskapet. Det finns inga garantier för att engagemanget riktat mot Gustav Adolfs torg leder någon vart. För att förändra grundläggande regelverk tagna på central nivå krävs att mycket stora grupper av människor ger uttryck för sitt missnöje. För detta krävs också en större organisation och en samordning mellan stadsdelar som är långt mer avancerad än vad den lokala aktionen kräver.

En lokal aktion, att t ex. hålla sina barn hemma från skolan och organisera undervisning på egen hand, är naturligtvis också krävande på många sätt. Men denna typ av aktion organiseras av en relativt liten grupp föräldrar med god kännedom om och känsla för varandra. Aktionens lokala karaktär och dess begränsade omfattning gör att det är lättare att organisera och ha kontroll över hela processen. Faktum är också att denna typ av aktioner ofta leder till 'seger'. Det finns en klar insikt om att det direkta handlandet - att helt enkelt gå ut och 'ta makten' genom att sätta sig emot fattade beslut - faktiskt påverkar och förändrar, även om dessa förändringar inte är av bestående karaktär. Vi har talat med föräldrar som varit inbegripna i olika aktioner för vart och ett av sina tre barn. Först har man agerat för sitt första barn i förskolan och lyckats få igenom vissa förändringar. När sedan nästa barn börjar i samma förskola två år senare har man tvingats ut i samma kamp igen. Andra föräldrar har liknande erfarenheter vad gäller grundskolan. Den direkta aktionen leder ofta till resultat, men det är, som sagt, inte alltid så att dessa resultat står sig.

En läroprocess
Erfarenheterna från stora manifestationer mot mer principiella frågor på central nivå är inte lika goda. Vad har åstadkommits genom att demonstrera på Gustav Adolfs torg? Många menar att denna 'stadsdels-gemensamma kamp' också är viktig men att den inte ger några synbara resultat, åtminstone inte på kort sikt. För resultat på denna nivå krävs fler människor och bättre organisering. Den lokala aktionen har också andra bieffekter. Den stärker grannskapet och utvecklar vänskapsband. Man behöver inte heller lämna barnen för att åka iväg för att demonstrera i andra delar av staden. Man är kvar i stadsdelen, de egna barnen och deras kamrater såväl som deras föräldrar är direkt inbegripna på ett sätt som förstärker den lokala samhörigheten. Trots att den lokala nätverksrörelsen kan betraktas som en läroprocess, där allt mer komplexa samband mellan den lokala politikens villkor och den centrala makten blottläggs, så är det ändå de direkta aktionerna som utgör rörelsens kärna och identitet.

Maktens legitimitet
Exemplet Majorna ställer oss inför frågor om den traditionella politikens legitimitet. Det tycks som om vi i Majorna kan se ett nytt mönster av politiskt handlande. Här finns det inom vissa grupper ingen motsättning mellan att verka inom de strukturer som den officiella politiken ger å ena sidan och utom-parlamentariska aktioner å andra. På detta kan t ex. skolstrejken våren 2001 tas som ett exempel. Samma människor (föräldrar) som sitter i skolrådet för Karl Johansskolan är också de som är aktiva pådrivare och organisatörer av den framgångsrika skolstrejk som utspelade sig kring 'Oljan' våren 2001. Den beslutsamhet som kännetecknade föräldrarnas och barnens agerande fick politikerna 'på knä'. När de första protesterna mot 'bussningen' av elever från Karl Johansskolan till Sannaskolan hördes gick politikerna ut och slog näven i bordet - "Här är det vi som bestämmer, detta är ett beslutat fattat i demokratisk ordning. Detta måste ni rätta er efter". Men motståndet var för brett och massivt. Stadsdelsnämndens politiker och förvaltningens tjänstemän fick dra tillbaka sitt förslag. Intressant är att en av dem som deltog i strejken var en tidigare nämndordförande. Denna person hade varit aktiv i den första vågen av utom-parlamentariska, lokala protester mot ned-skärningarna i början av 1990-talet. Under dessa tidiga strider blev denna person så engagerad i den lokala politiken att vederbörande beslöt sig för att gå in i det största politiska partiet. Personen i fråga ansåg då att det var nödvändigt att via den formella vägen agera mot försämringarna av skola och omsorg. Under en mandatperiod var denna person alltså ordförande, men avgick och trädde ut ur det officiella lokalpolitiska sammanhanget i slutet av 90-talet. Denna persons barn deltog i skolstrejken 2001.

Möjligen kan denna historia ge oss en inblick i viktiga aspekter av de processer som är verksamma i stadsdelen. Den traditionellt starka lojalitet i förhållande till det politiska systemet ser ut att fått sig en törn. Åtminstone när det gäller den lokala politikens villkor. Människorna i Majorna visar upp en respektlöshet inför makten och dess representanter som vittnar om en ny inställning till traditionella, samhälleliga auktoriteter.

Vart är det lokala medborgarskapet på väg?
En viktig aspekt av det lokala medborgarskapet är naturligtvis knutet till de etablerade formerna för den politiska demokratin. Den diskussion som aktualiseras genom medborgarrörelsen leder oss vidare till att fråga vilken dignitet politik i traditionell mening har i den vanlige medborgarens vardag. Det tycks som om de lokala politikernas ställning och status är ifrågasatt. Vad vi kan se är att det lokala medborgar-skapet inte kan inskränkas till den representativa demokratins traditionella former. Människor tenderar att verka såväl inom som utanför dessa. En intressant aspekt av rörelsens effekter är att frågor som i gängse mening inte alltid är att betrakta som politiska - t ex. skola, vård och omsorg - nu genom stadsdelsreformen och de lokala politikernas formella överhöghet i högsta grad politiseras. Denna politisering har skett såväl inom partisystemet som i vardagen. Politikerna har blivit varse dessa frågors dignitet och vikten av att handskas varsamt med dem. Samtidigt har människor mobiliserats utanför partierna och med kraft gått emot i demokratiskt ordning fattade beslut. Genom att på detta sätt handla aktivt har man tagit makten över sin egen vardag och därigenom gett en ny dimension åt det lokala medborgarskapet. Frågan är hur dessa aktioner skall betraktas från en mer principiell demokratisk horisont. Vad händer med demokratin när grupper av medborgare på detta sätt tar saker och ting i egna händer. Hur skall demokratin handskas med intressegrupper som helt enkelt inte vill underordna sig demokratiskt fattade beslut? Om inte besluten passar har man inte för avsikt att följa dem. I detta avseende är rörelsen i Majorna att betrakta som ett uttryck för den partikularisering och det sönderfall som vi tidigare diskuterat. Medborgar-rörelsen i Majorna består inte av ekonomiskt resursstarka. Här finns i stället ett kulturellt kapital och sociala nätverk som innefattar goda relationer till medierna.

Diskussioner om demokratins grundläggande premisser
Medborgarrörelsen i Majorna sätter pekfingret på flera av den samtida demokratidiskussionens centrala problem. Är det så att den modell för politik som en gång växte fram genom det moderna projektet måste ses över och uppdateras? Vad krävs i så fall för att de demokratiska institutionerna och politikens former skall harmoniserar med samtidens krav och engagemang? Hur skall de sammanhang och institutionella strukturer vara utformade som på ett adekvat sätt kan engagera och ge uttryck för mer direkta viljeyttringar? Hur skall den modell för demokrati se ut som kan möta den typ av rörelse som det aktiva, lokala medborgarskapet i Majorna ger uttryck för? Kan den lokala demokratin stärkas utan att hamna i särartspolitik?

Stadsdelsnämndens politiker har för att möta den situation som uppstått också gett tjänstemännen i uppgift att inom ramen för den rådande ordningen utveckla demokratins former i Majorna. Nätverks och medborgarrörelsen har aktualiserat behovet att hitta kontaktytor mellan medborgarna och politikerna. På tjänstemännens inrådan har konstruerats en rad råd där medborgare får ut-trycka sina synpunkter under mer kontrollerade former. Pensionärsråd, skolråd, ungdomsråd är olika exempel på denna strategi. De återkommande och tämligen uppmärksammade demokratiska rådslagen är ett annat sådant forum. Här tas främst samhällsplaneringsfrågor rörande den fysiska miljön upp, t ex. kultur-reservatet Klippan, stadsdelens relation till hamnen, cykelbanornas utbredning osv. Just nu arbetar tjänstemän med att se över formerna för hur nämnd och medborgare i gemen skall kunna kommunicera och mötas utan att det föreligger direkt konfrontation. Vilka förslag kan då tänkas föreligga? Öppna nämndsammanträden, utvecklad interaktiv hemsida på webben, olika former av allmänna möten? Frågan är om det inte är en verkligt radikal diskussion om förutsättningarna för den lokala demokratins grundläggande premisser som måste till för att dessa frågor skall lösas. I en sådan diskussion måste den av Bengt Göransson aktualiserade (som ordförande i demokratiutredningen, reds anm) diskussionen om behovet av att tydliggöra och ifrågasätta den lokala politikens brist på reell makt betraktas som central. Alla vill att det lokala medborgarskapet skall utvecklas. Men för att medborgarna skall kunna få ett mer direkt inflytande över den lokala politiska ordningen såväl som den egna stadsdelens relation till staden i sin helhet krävs en nyorientering av formerna för den lokala demokratins principer.

2003.03.20