"Vi har inget att förlora utom tid och tid är allt vi har"
Jag börjar denna text med en strof ur den majornabaserade vispoeten Christina Kjellsons sång "Ett herrans liv", eftersom den skulle kunna sammanfatta småbarnsföräldrars förhållande till tiden.
Ensamstående föräldrar lider ofta av akut brist på tid. Så varför en förening för ensamstående?

Möten, skivelser, utåtriktat arbete, ansökningar och föreningsaktiviteter, allt detta tar tid och samvetet gnager. Men tid är, som alla vet, en svårfångad entitet; ögonblick kan inte mätas mot varandra. När det uppstår som är att möta en annan människa som delar ens egna erfarenheter, som lyssnar och som man kan lyssna på. När någon har hittat sitt eget sätt att handskas med en tillvaro som kan vara ensam och skapa utsatthet, kan man få uppleva storheten hos den mänskliga vardagskreativiteten.

Jag kan inte representera Enastående Föräldrars medlemmar, ensamstående föräldrar är en oerhört heterogen grupp. Vi har olika ståndpunkter, olika erfarenheter och sår, val och strategier. Våra medlemmar kan bara sammanfattas så: vi vet att det finns en mening med att samlas i en förening. Man kan säga att vårt arbete är riktat åt två, mycket olika, men båda lika nödvändiga håll. Å ena sidan finns vår micronivå, att ta en fika, fira Halloween och andra högtider och kolla på när våra barn hittar nya lekkamrater. Att ventilera vardagen, finna stöd eller mer handfasta lösningar på allt det som tar tid att lösa på egen hand. Åka på läger en vecka och inte behöva tänka på disken en enda gång.

Vårt bästa = Barnets bästa
Å andra sidan macronivån: att informera och påverka de samhällsinstitutioner som har makt och inflytande över våra liv. Det är ett besvärligt jobb att göra politisk analys av sin vardagsverklighet. Den ensamstående förälder vi arbetar för är en abstraktion av erfarenhet och statistik. Vi arbetar mot andra abstrakta saker, som samhälleliga normer och föreställningar om familj och föräldraskap. På macroplanet måste man hela tiden tala med megafon och stor auktoritet. Frågan är: hur ska vi arbeta för att vår grupp synliggörs, utan att sätta oss själva i offerposition eller spä på föreställningar om att barn till ensamstående skulle fara illa? Hur framhåller man den egna situationen utan att marginalisera sig själv? När man har stångats med detta ett tag är det plötsligt jul igen. Mitt i det livskraftiga kaos som tolv lekande barn kan åstadkomma på en julfest, i en alldaglig konversation över den akoholfria glöggen slås jag av föräldraskapets kraft. Bandet mellan förälder och barn kan beskrivas i mytiska termer, men jag är ute efter en annan aspekt: en människa som har ansvar för ett barn måste ha respekt för sig själv.

Under 1990-talet talades det mycket om att sätta barnet i centrum, "barnets bästa" har kommit att bli ett begrepp som ingen kan ifrågasätta, men som har en mycket otydlig innebörd. Problemet med begreppet "barnets bästa" är att ett barn inte är någonting, inte kan existera, utan vårdnadshavare. Att en vårdnadshavare är en vuxen människa som ger sin kärlek till barnet är en självklarhet för de flesta, men det innebär också att den vuxna ger barnet sin tid. "Barnets bästa" kan inte frikopplas från förälderns/föräldrarnas bästa. Vi, som ger våra barn tid, vet att vi inte bara är ensamstående, vi är också enastående.

2003.03.20