Alltsedan Göteborg delades upp i 21 stadsdelsnämnder för drygt tio år sedan, har protester på gräsrotsnivå mot nedskärningar varit en del av vardagen i stadsdelen Majorna. Stadsdelens ekonomi har länge varit en av de sämsta i Göteborg, enligt många ett resultat av ett fördelningssystem som inte fungerar. Majorna protesterar och den kommunala centralmakten reagerar. Frågan är om den medvetet planterar in attacker på livet i Majorna för att få bättre kontroll över den politiskt motspänstiga stadsdelen?

Som framgår på annat håll i detta nummer av Alba, är befolkningen i Majorna både välutbildad och politiskt orienterad åt vänster. Och samtidigt välorganiserad. Protester från föräldragrupper med barn på dagis och skola har börjat sprida sig över hela staden och majborna anses av många vara inspiratörer. Dessutom har nätverk på senare tid skapats över hela staden för att nå ökad styrka i protesterna. Om den kommunala centralmakten till slut bestämmer sig för att sätta in sina sanktionsmöjligheter är det väl knappast något som bör förvåna.

Låt oss titta lite närmare på ett av de tre kommunala bostadsbolagen, Familjebostäder, som äger de flesta av Majornas s.k landshövdingehus. Det är trevåningshus byggda i huvudsak under perioden 1910-1935 och de bidrar till att skapa stadsdelens särart och attraktion. Alltsedan landshövdingehusen renoverades med början på 70-talet har umgänget mellan hyresgästerna och Familjebostäder bitvis varit ansträngt. Brukarinflytande har utvecklats på flera håll i landet, men i Familjebostäder har man hållit fast vid den skendemokrati som utvecklades på många arbetsplatser i början av 70-talet.

I despotisk anda utannonserade Familjebostäder under förra året att de hade ett kraftfullt program för förnyelse av hela fastighetsbeståndet. Nu skulle lägenheterna renoveras och mer likna lägenheterna som de såg ut när de var nybyggda, exempelvis med trägolv, pärlspont på köksväggarna och skänkskåp. Man skulle "återskapa" delar av det som kastades ut under den stora renoveringsvågen på 70-talet. Priset för kalaset skulle bli runt 40 procents hyreshöjning. Protesterna lät inte dröja och till skillnad från på 70- och 80-talen hade hyresgästerna nu hyresgästföreningen med sig.

Hur ska man tolka denna provokation och brist på kommunikation med hyresgästerna? Anonyma röster inom stadsförvaltningen pekar på att Familjebostäder har en styrelse som domineras av kommunalpolitiker. Man kan alltså tänka sig att den kommunala ledningen har valt att använda Familjebostäder som ett instrument att förändra den motspänstiga stadsdelen. Med kraftiga hyreshöjningar tvingar man enkelt bort de flesta av de ensamstående föräldrarna och istället ger man plats för den ekonomiskt betydligt starkare medelklassen. Med förhoppningsvis ökat politiskt lugn.

I Göteborg är det socialdemokraterna som har den politiska makten. Liksom ordförandeskapet i Familjebostäders styrelse. Den tredje pusselbiten hyresgästföreningen är också politiskt dominerad av socialdemokrater, med goda traditioner att kohandla med de kommunala bostadsbolagen över medlemmarnas huvuden. Antagligen fanns det inget manöverutrymme för kohandel denna gång, eftersom hyresgästföreningens trovärdighet är starkt ifrågasatt bland medlemmarna. Planerna på lyxrenovering är nu föremål för hemlig utredning tills ännu ett färdigt paket så småningom kommer att överraska hyresgästerna.

Men Familjebostäder har andra kort i ärmen som demonstrerar att man inte vet vad modern kommunikation är. Man har tillsatt en s.k trygghetskonsulent för att skapa ökad trivsel för de boende. Denne konsulent gick till snabbt angrepp mot en speciell kultur i landshövdingehusen - att delvis möblera trappuppgångarna. För hyresgästerna har det bl.a varit ett sätt att råda bot mot bristen på förvaringsutrymmen i lägenheterna. För städarna har det tveklöst varit ett arbetsmässigt problem.

Sett ur ett trygghetsperspektiv måste kulturen med att möblera trappuppgångarna vara något positivt. Den signalerar att hyresgästerna har en inbjudande attityd. Man sluter sig inte mot omvärlden utan välkomnar den. Ett bostadsbolag som kommunicerar med sina hyresgäster skulle inse värdet av detta. Men istället har man valt att sätta press på hyresgästerna och hotar med vräkning. Man har gått omkring i husen och smygfotograferat vad som funnits av möblering. Inte ens en dörrmatta accepteras. En hyresgäst fick ett varningsbrev om vräkning om inte en brevlåda uppsatt på väggen togs bort.

Samtidigt, inom en annan enhet i staden, bedrivs ett ambitiöst projekt för att undersöka vad som skapar trygghet och säkerhet i stadens liv. Rådet heter Tryggare och Mänskligare Göteborg. Man har arrangerat en stor forskningskonferens i samarbete med universitetet och Chalmers. Kommunens store man Göran Johansson (s) beskrev hur han upplevde otryggheten i Brasilien, med alla sina murar pyntade med krossat glas på ovandelen. En sådan stad skulle han inte kunna tänka sig att bo i.

På samma konferens talade idéhistorikern Sven-Eric Liedman om att begreppen trygghet och säkerhet ofta kan bli varandras motsatser. Mer murar, lås, vaktbolag och galler skapar inte mer trygghet. Självklart borde det vara en viktig uppgift för ett kommunalt bostadsbolag att diskutera sådana frågor med sina hyresgäster. Men Familjebostäder tycks inte ha uppfattat att det finns en kommunalt angelägen verksamhet som kan ge gratis råd. Familjebostäder har satt fel etikett på tjänsten som trygghetskonsulent.

Säkerhetstemat tycks ligga i tiden. I den lilla världen ska vi sluta oss i oss själva och förlita oss på säkerhetsmarknadens larmprodukter. I den stora världen ska den starkare tvinga på den svagare sina ståndpunkter och sin logik. Och priset för detta varierar. Men det finns alltid en risk att motståndet växer. Och det börjar oftast i den lilla världen.

2003.03.20