Visst är det en vänbok, inte fri från panegyriska drag, som Thage G. Peterson har skrivit. Han stod Olof Palme nära under femton år, kanske mest som hans statssekreterare i början av 70-talet. Men författaren tar också upp Palmes mindre smickrande sidor; som långsintheten, känsligheten för kritik, oviljan till sin egen - och partiets - självrannsakan efter valförlusten 1976, rädslan för offentlig debatt om hans eventuella avgångsplaner, den dåliga relationen till Thorbjörn Fälldin. Bland annat.

Det har sagts att Olof Palme var ovillig att prata om sin barndom. Författaren försäkrar dock att han inte upptäckte det. Sålunda får man veta att det inte alltid var så roligt att växa upp i ett överklasshem, trots jungfrur och franska barnflickor (bonne) - som putsade skor och bäddade sängar - (och som gjorde honom opraktiskt lagd därmed) och att det faktum att Olof miste sin far sju år gammal satte djup prägel på honom.

"Det blev så tyst hemma efter det" lär han ha sagt och långt upp i åren kunde Olof Palme uppleva tystnaden som något kusligt.

Sigtunastiftelsens humanistiska läroverk för barn från rika och välbärgade familjer beskrev Olof Palme som "ingen tid han mindes med glädje" utan pennalism, brutalitet och personförföljelse var vardagen där. Han fick stryk och mobbades för att han var yngre och mindre än sina klasskamrater.

Ett slags mönster börjar skönjas: via volontärskap på Svenska Dagbladet, som modern ordnade åt honom, blev det officersutbildning i lumpen och därefter stipendiestudier på ett college i Ohio, USA.

Där formades den första övertygelsen, via resan genom USA sommaren 1948. Då föll de konservativa lösningar som hans familj och vänner hade trott på samman som ett korthus.
Ja, resten vet vi i stort: via jur.kand, studentpolitiker och så småningom Tage Erlanders handplockade assistent till partiordförande och statsminister 1969.

Det är ett smörgåsbord av det mesta som tas upp. På ett lättläst sätt, skall sägas, med underrubriker till de stora sjoken i Olof Palmes liv.

Intressantast blir det nog när människan Palme skymtar fram: vittnesmål om när han tog sig tid att stanna på gatan och lyssna på vanliga och utslagna mänskors problem; att han lätt kunde brusa upp men också hade lätt till tårar.

Och att han, när som helst, kunde försjunka i sig själv och bara sitta tyst och tänka. Naturens under, som exempel, fascinerades han också av: som när han stod och såg en vinterfågels strävan genom fönstret en lång stund.

Eller som när han i Tanzania satt länge och funderade på terrassen över ett glas öl och sa: "Jag undrar hur lejonen, elefanterna, zebrorna, girafferna, bufflarna och fåglarna lyckas umgås med varann på samma landområde, när inte människorna i Mellanöstern kan det!"

Att Olof Palmes engagemang för de små och svaga var äkta, råder nog inget tvivel om. Och hans civilkurage påtalas här. Inte bara i det internationella arbetet gav det sig till känna utan även i inrikespolitiken via hårda ideologiska diskussioner om jämställdhet mellan män och kvinnor och rätten till arbete, liksom barnens väl och ve. "Utan ideologiska diskussioner dör socialdemokratin" ska han ha sagt.

Däremot gillade han inte löntagarfonderna liksom att han inte tyckte om effekterna av skattepolitiken för Astrid Lindgren och Ingmar Bergman, vilket sannolikt bidrog till 1976 års valförlust. Plus att han var tveksam till kärnkraften. Men han ansåg att partiet inte kunde splittras i den frågan, liksom heller inte i löntagarfondsfrågan, där han höll god min inför LO.

Som sagt: det är mycket som avhandlas i denna bok. I kronologisk ordning, mer eller mindre - så den kan med fördel läsas som historisk-politisk biografi.

Harvardaffären höll på att ta kål på honom, menar Thage G. Peterson - för var det något Palme var känslig för så var det kritik mot sig själv som ohederlig - och främst när hans familj var inblandad. Som att sonen skulle fått ett gratisstipendium via en av hans föreläsningar.

Palme berördes också mycket illa av hatkampanjerna och förtalet mot honom.

Är det något jag saknar så är det en eventuell analys av dagens socialdemokrati och svenska samhälle med perspektiv på realpolitikern Olof Palme. På flera ställen framhålles i denna bok att Palme var pragmatiker i inrikespolitiska- och ekonomiska frågor.

Är det månne sant att han mötte beskedet om valutaavregleringen 1985 med orden: "Gör som ni vill, jag begriper ändå ingenting!" till Feldt och hans kanslihushöger när frågan presenterades.
Journalisten Björn Elmbrant påstår det i sin Palmebiografi.

Och vad hade Olof Palme sagt idag, om de stora löneskillnaderna som finns i vårt samhälle? Inget om det får vi veta. Men det är en intressant bok, ändå.

2003.03.20