Låt mig börja med att klargöra: Rosenberg har skrivit en bra bok. Till och med en utmärkt bra bok i genren filosofi light. Denna genre innehåller tankar av en man (ja, så gott som uteslutande är det män verksamma inom denna genre) som har nått en viss ålder eller kunskap som han vill förmedla.

I sina bästa stunder innehåller denna genre något så svårt och komplicerat som klokhet och visdom. Jag skulle vilja säga att den svenske mästaren i denna genre heter Sven-Eric Liedman som med I skuggan av framtiden har satt en ribba så hög att man knappt hittar något bättre ens på internationell nivå. Dit når inte Rosenberg - men det är oerhört höga krav att ställa. Boken består av att Rosenberg diskuterar ett antal problem och tendenser i samhället. Till hjälp tar han sina favoritfilosofer och låter deras strävan och sanningssökande guida oss till en bättre förståelse av tendenser i dagens värld. Detta är bra och borde verkligen göras oftare. Jag ser tusen gånger hellre att man vänder sig till David Hume och Immanuel Kant för svaren på livets stora frågor istället för till Dr Phil. Men det finns ändå problem som jag finner akuta med denna bok.

Rosenberg vill i denna bok visa för oss läsare hur olika filosofer tänkt om problem liknande de han finner allvarliga i dagens samhälle. Genomgången är alltid korrekt och jag hittar inga vantolkningar av dessa tänkare eller tolkningen av dessa. Dessa är genomgående kompetenta- men kanske något ospännande. Men det finns en tendens hos Rosenberg att vara något moralistisk när han vill vara moralisk. Skillnaden kan verka hårfin men är viktig för hur jag som läsare tar emot denna bok. Med moralistisk skulle jag vilja hävda att man är mästrande i tonen. Man står vid sidan om och tittar på när barnet bränner handen på plattan och säger något i stil med: ”Vad var det jag sa”. För mig tar det emot när han vid ett antal tillfällen är på detta sätt. Jag känner mig skriven på näsan och onödigt provocerad. Detta kanske är ett pedagogiskt knep från Rosenbergs sida - men enligt mig är det en pedagogik som kan slå tillbaka på sig själv.

De tendenser som finns till verklig klokhet i denna bok förtas av detta sätt att skriva på. Just begreppet plikt är vad som gör detta så moralistisk. På detta plan lyckas inte Rosenberg övertyga mig om att plikt är den framkomliga vägen - även om jag skulle vilja kalla mig pliktetiker om jag var tvungen att välja mellan det och nyttoetik. Denna dikotomi är en dålig konstruktion som bör hålla sig på universitetens filosofiinstitutioner och så lite möjligt spridas utanför dessa.

Ett problem som är både större och allvarligare än denna moralism är att Rosenberg så sällan reflekterar över att han till så oerhört hög grad är man och fyrtiotalist. Nu har denna generation börjat nå den respektabla åldern att man kanske ska börja tänka på döden och att börja styra upp äldrevården. Om man tittar på det hela från utsidan har denna generation och dess handlade till en otroligt stor del handlat om att styra upp samhället utefter sina egna behov och sin egen livsfas.

Fyrtiotalisterna är ju en otroligt stor generation och samhället bör se ut på detta sätt om man utgår från en majoritetsprincip. Men mitt ofantliga problem är att det aldrig ens finns en tendens till reflektion över detta sakernas tillstånd. Nu börjar de bli äldre och helt plötsligt ska andra frågor börja diskuteras. Nu har vi kört skilsmässa, utbrändhet och livskris ett tag. Dessa är ju bristerna i de arbetande fyrtiotalisternas liv. Nu är som sagt ålderdomen snart en realitet och är det som vi måste förbättra då vi snart ligger där. Jag önskar inte att man helt och hållet ska ändra detta - men någon gång är det väl dags för denna generation att skilja mellan sina egna villkor och mänsklighetens i stort?

Denna bok tog landet med storm. Det fanns en osedvanlig lyckosam timing mellan Skandia-krisen och denna boks utgivning. Till detta är det bara att gratulera. Rosenberg fick helsidor i många tidningar och gick att ladda ner som webbteve. Rosenberg höll där och i denna bok ett antal utläggningar om vad det var som gått fel när byggherrar, försäkringsmäklare och andra toppchefer berikar sig på sina arbetare och aktieägares bekostnad. De små intima klubbar och nätverk som styr Sverige kom också upp i ljusan dager och visade sig stinka mer än gammal hundbajs.

Dummast i hela denna härva var svenskt näringsliv och dess nytillträdda chef som förhoppningsvis gjorde bort som en kung i Brunei när hon vägrade erkänna detta som ett systemfel. För det är precis vad detta är. Det är inte enskilda rötägg som gjort bort sig. Problemet är större och betydligt mer komplicerat än att ordna etik- seminarier för sina anställda. Det blir bara kosmetika och skönhetsoperationer om inte alltifrån snedrekryteringen på universitet och handelshögskolor eller samhällets belöningssystem i stort ändras. För några år sedan lade någon fram idén om att införa ordensväsendet och möjligheten till att adlas. Jag tror att det dessa näringslivets toppar och mellanchefer eftersträvar är erkännande. Så låt det bli kungens enda roll att belöna dessa herrar med ordnar, pråliga middagar, jakträttigheter, lägre golfhandicap och annat som dessa män gillar. Men om man nu ska ge sig på den otroligt dumma och meningslösa idén att ordna etikseminarier så bör man där lyssna på Rosenberg och läsa hans bok. Han är precis i deras ålder och lagom predikande för att de ska lyssna. Problemet är bara att de nog inte kommer att läsa Rosenberg.

Debatten mellan det moderna och postmoderna har nu ganska så många år på nacken. Men det är kanske just nu som postmodernismen verkligen börjar bli ett hot på riktigt. Jag skulle nog säga att det Rosenberg är rädd för är postmodernismen. Den för med sig en normupplösning och ett ifrågasättande av auktoriteter som gör honom rädd. Jag förstår hans rädsla men delar inte hans lösningsförslag. Det behövs radikalare och mer grundläggande kritik - inte nostalgi och våta drömmar om ett folkhem som de flesta av dagens unga bara fått uppleva på vykort. Pliktmoral är kanske lösningen för fyrtiotalisterna som så ömt har navigerat mellan socialism, nyliberalism, sekularsim och nyväckt Dag Hammarsköljdrelaterad kristendom som om det vore tuggummismaker och inte förhållningssätt till samhället och livets organisering.

2004.03.11