För tre år sedan åkte jag till Göteborg för att delta i demonstrationerna mot EU:s inhumanitära flyktingpolitik och emot odemokratiska beslut, men min resa slutade i en omtumlande upplevelse som jag aldrig kommer att glömma.

Jag hade precis blivit vald till språkrör för Grön Ungdom och var med och arrangerade Grön Ungdoms deltagande i de tre stora demonstrationerna och i olika debatter och seminarier. På torsdagsmorgonen, dagen för den första stora demonstrationen som var emot Bush, åkte jag till Hvitfeldtska gymnasiet för att möta partikamrater som hade tänkt delta i ett seminarium som skulle äga rum där. När jag satt på spårvagnen mot gymnasiet ringde min vän, som var på plats, för att berätta att hela gymnasiet var avspärrat.

När jag väl kom fram till gymnasiet såg jag grupper av ungdomar sitta i parken bredvid skolan. Många satt och pratade i mobiltelefon med sina vänner på skolan och en del grät öppet. Jag förstod då att situationen var allvarlig. Varje gång någon närmade sig polisen för att fråga varför de hade spärrat av skolan vägrade de svara på frågorna och sa till alla att hålla sig inom behörigt avstånd. Efter ett tag började den folksamling som samlats utanför skolan röra sig mot skolan. Polisen blev påtagligt nervösa och efter några minuter såg jag från vägen hur en ungefär tio poliser i led kommer gående mot folksamlingen, de hade full kravallutrustning på sig och samtidigt som de gick slog de takten mot sina sköldar med batong.

Synen av poliser som slog med batonger mot sina sköldar gjorde mig rädd, jag insåg att polisens inställning inte var vänlig och att förhandlingarna mellan demonstrationsansvariga och polisen hade upplösts. Kort efter detta samlades ridande poliser i parken och bildade ett led framför de ungdomar som satt i parken. Stämningen var mycket hotfull, men trots detta satt många kvar i parken för att visa att fredliga människor faktiskt ska ha rätt att kunna sitta i en park. Dessutom ville många stanna kvar för att visa solidaritet med de vänner som var inspärrade på skolan.

Efter timmarna jag spenderade utanför Hvitfeldtska gymnasiet insåg jag att de våldsbenägna demonstranter som rest till Göteborg hade fått vatten på sin kvarn och att repressalier var att vänta. Och visst blev det så, våldsamma konfrontationer mellan polis och demonstranter avlöste varandra under de dagar EU-toppmötet i Göteborg varade. Jag blev bland annat nedslagen av poliser vid seminarie- och debattområdet Fritt Forum.

Vi som åkte dit för att demonstrera har länge väntat på att rättvisa ska skipas, att inte bara de demonstranter som bröt mot lagen ska straffas, utan att också samhället tar ansvaret för polisens misslyckande och fäller de ansvariga för de brott de gjort sig ansvariga för.

Tingsrättens friande dom mot insatschefen under EU-toppmötet, Håkan Jaldung, vad gäller misstankarna om tjänstefel och olaga frihetsberövande, var en politiskt väntad dom. Det är svårt att tänka sig att samma tingsrätt som friat alla poliser från misstankar och fällt över 50 demonstranter för brott skulle byta linje och fälla en dom som skulle innebära att många demonstranter skulle kunna begära resning och skadestånd. Men problemet är att rättsstaten Sverige utger sig för att inte fälla politiska domar mot sina medborgare och den här gången är det speciellt allvarligt eftersom de drabbade är demonstranter som åkte till Göteborg för att utöva sina medborgerliga fri- och rättigheter, nämligen yttrandefriheten, mötesfriheten och demonstrationsfriheten.

Jag väntar på dagen då jag kan åka till en stor demonstration utan en klump i min mage av nervositet inför hur polisen ska ingripa. Det liggande lagförslaget från regeringen om att införa maskeringsförbud vid demonstrationer för att komma åt våldsverkare pekar mot ett hårdare samhällsklimat, med fler våldsbefogenheter till polisen och försämrad rättssäkerhet för medborgarna. Ignorance is bliss, sa Cypher i filmen Matrix, det verkar vara utifrån den filosofin staten agerar.

2004.03.11