En gammal dam konverserar med ett par barn på en lekplats:
- Hej, lille vän vad heter du?
Barnet svarar med en ljus röst :
- Jag heter Anders.
- Nej men oj så söta ni är! säger damen. Vad heter du då min lille vän? frågar hon det andra barnet.
- Jag heter Sören, svarar barnet snällt.
Damen frågar samma sak till det tredje barnet, som då svarar med en grov basröst:
- Jag heter Björn.
- Nej men oj! hojtar damen förvånat. Vilken mörk röst du har!
- Ja, jag fick suga på pappas tutte.

Uppfostrad av min pappa blev aldrig jag, och inte många andra heller för den delen. Bara 3 procent av de svenska skilsmässobarnen bor med sina pappor. Men jag bor just nu med min farsa så jag kan föreställa mig hur det kan vara. Jag har snackat med en kille som "fick suga på pappas tutte", Jim Affland 20 år, och frågat honom hur det har påverkat hans liv. Är det bättre eller sämre än att ha båda föräldrarna? Jag har en hypotes: Om man är kille och blir uppfostrad av sin pappa måste sökandet efter manliga förebilder bli ganska lätt medans sökandet efter kvinnliga bli ganska svårt. Kanske växer man upp utan att utveckla sina mjuka sidor? Jims mamma lämnade familjen när han var 3 år och hans pappa fick ensam ta hand om både han och hans bror. Om hur det var i skolan jämfört med dom andra barnen så tror Jim att han hade det svårare än dom andra.

- Det var lite hårdare i skolan eftersom min farsa var ganska sträng. Det var liksom inget dalt med läxorna.
Jims pappa var väldigt noga med att dom skulle göra sina läxor innan dom fick gå ut och leka och att dom skulle ha speciella kläder i skolan.

- Min uppfostran var ganska så sträng. Farsan började jobba på natten när jag var i tioårsåldern och jag och min bror fick göra egen mat och sköta hushållssysslor och dylikt. Jag var till exempel tvungen att byta kläder efter skolan ifall jag ville ut och leka. Min farsa kom från Kroatien till Sverige när han var i trettonårsåldern och fick i stort sett klara sig själv. Vi blev uppfostrade på så sätt att skolan var viktig och att man skulle klara sig själv. Att ingenting var gratis.

Bra och dåligt med en mamma
Jims farsa var väldigt huslig och så länge han inte jobbade natten var det rent och fint i hemmet.
När Jim var tolv träffade hans farsa en tjej som hette Britta och dom är fortfarande ihop.
Jim tyckte att det blev bättre när hon kom.

- Det blev lättare, till exempel när farsan skällde på en så gick hon in på min sida och hjälpte mig. Och ibland när Britta skällde på mej så ställde sig min pappa på min sida.

- Fast det hade ju sina dåliga sidor också eftersom Britta hade en dotter och det blev liksom en massa dalt med henne. Hon var ju så pass liten (tre år) och då var inte jag minst längre.

Hellre en pappa än en mamma
Jim tycker att det var bra gjort av hans farsa att ta hand om sina barn och om han hade hamnat i samma situation hade han gjort likadant. När jag frågar han om han hade uppfostrat sina barn likadant som han själv blev uppfostrad, svarar han först bestämt nej men så tvekar han.

- Eller jag vet inte. Jo, det skulle jag nog ha gjort. Det hade nog blivit så automatiskt.

Jim tror att det är bra att bli uppfostrad av sin pappa:

- Jag har haft mamma och pappa lika länge som jag har haft enbart pappa och det tror jag har varit ganska bra. Bättre än att ha en mamma hela tiden, menar Jim och fortsätter: Med mammor är det liksom mera dalt, men med papporna är det mer strängare. Och det är faktiskt ganska bra.

Papporna minde stressade
Och det kanske ligger någonting i det Jim säger, en dansk undersökning från -96 visar nämligen att barn till ensamstående fäder fick mindre aga, hade mindre mardrömmar, magont och ångestanfall än barn till ensamstående mödrar. En tydlig koppling mellan förälderns stress och barnens väl framgick också. Papporna var mindre stressade än mammorna Undersökningen omfattade 600 tre-femåriga barn som bodde hos mamman som jämförts med 600
jämnåriga som bodde hos pappan. Men det kanske också är så att eftersom det är så pass ovanligt att pappan får vårdnaden så måste fadern vara nåt speciellt. Så det kanske är dags att ändra lite på de traditionella värderingarna som vi har om föräldrarskap. Det kanske är bättre om lite fler pappor får vårdnaden om barnen. Tycker jag.

text: JOHAN NYMAN