Kan det moderna datorsamhällets sårbarhet leda till kaos på världens finansmarknader?
Genom att människor med fullfjädrade elektroniska färdigheter, parade med politisk och filosofisk fanatism, går samman?
Det är grundintrigen i denna roman. Brandvägg är ett begrepp som syftar på sekretessbelagt material på en datorserver.
Naturligtvis faller det på den hårt beprövade, och alltmer desillusionerade kriminalkommissarien Kurt Wallanders lott att komma förövarna på spåren.

Henning Mankell lämnar en brasklapp i efterordet, där han säger att han "...tillåtit sig att ganska fritt laborera i elektronikens värld. Jag misstänker att det som står i den här boken snart kommer att hända."

Allt börjar med att en taxichaufför blir brutalt mördad av två unga flickor. Förövarna grips men en av dem lyckas rymma och försvinner spårlöst. Några dagar senare hittas en man liggande död bredvid en bankomat med kontoutdraget i handen, samtidigt som det inträffar ett strömavbrott som mörklägger stora delar av Skåne. När reparatören anländer till transformatorstationen gör han en fruktansvärd upptäckt...

Givetvis anar kommissarie Wallander att händelserna hänger samman. Och så har vi ännu en pusseldeckare av tegelstenskaraktär. Visst är Mankell en skicklig berättare. Han skriver välformulerad, god svenska och har förmågan att lägga ut ledtrådar bit för bit, ofta instoppade i någon liten sidohandling. Men det metodiska framåtskridandet känns ibland lite för segt, för min smak. Missförstå mig rätt, visst är det spännande. Men jag saknar emellanåt ett överraskningsmoment i hans kriminaldeckare om den medelålders ystadkommissarien, som tycks ha tröttnat på såväl sitt jobb, sina kolleger som sin frånskilda privata tillvaro.

Låt vara att det finns inlindat subtil samhällskritik i denna historia som i Mankells övriga. Och det slog mig under läsningen hur likt journalistens jobb en poliskommissaries i många stycken är; den tålmodiga förmågan att gå vidare på tips, ändlösa telefonsamtal där ett fåtal ger napp samt nödtvånget att distansera sig från det hemska som uppträder. I synnerhet när man har jobbat som kriminalreporter känner man igen sig.

Kritik mot polisens allt sämre resurser finns även i denna roman. Högarna av outrett material bara växer på skrivborden. Och Wallander själv tappar besinningen och ger en av flickorna han förhör en örfil varvid han blir anklagad för misshandel. Tidningarna är inte sena att haka på förstås, så där får pressen sig en känga. Också Säpo får en klackspark.
Liksom den framväxande datorvärlden med dess skiktning av människor. En elit mot en alienerad massa.

Framme vid målet går de lösa trådarna inte helt och hållet att binda ihop. Kanske ville Mankell berätta lite för mycket.
Och brandväggen var tjock, men forcerbar ...

text: LEIF WILEHAG