En trummis återupplivas


  Keith Moon Tony Fletcher
Dear Boy: The Life Of Keith Moon
Omnibus Press 1998

 

 

Keith Moon - bara namnet får oss gamla popsnören och rockmusikfantaster att rysa. Legendarisk trummis. Stilbildande och totalt oefterhärmlig. Med världens största trumset, två bastrummor och massor av pukor och ett sätt att spela på dem som liknade en klassisk pianists glissando.

Attack! Attack!
Runt, runt hela tiden! Energi, intuitiv precision med ett öra som lyssnade in bandmedlemmarna på scenen - en snabb virvel i breaket, cymbalkrascher på de mest oväntade ställen...
Och så vidare.

The Who emanerade ur det mytomspunna 60-talet. När Keith kom med i bandet var han ännu inte 18 fyllda. Det var på sommaren 1964, gruppens första singel "I´m the face" släpptes under namnet The High Numbers.

De döpte tillbaka sig till The Who, detta fyrmannaband med så mycket sound på scenen, där varje gig slutade med "vanan" att slå sönder instrumenten. Men pophitsen avlöste varann på listorna - "My Generation" den kanske mest kända. The Who ansågs i början vara modsens popband. Keith själv drogs med i det vilda partylivet i swinging London. Han gjorde allt för att leva upp till bilden av hur en popstjärna skulle vara; slå sönder hotellrum, festa hela natten, gå naken offentligt och chockera folk...
Och så vidare.

Men.
Denna biografi är så mycket mer. Tony Fletcher, en 37-årig engelsk rockjournalist försöker komma bakom den officiella, ofta falsifierade, myten om rockens vildaste och mest hårdfestande dandy.

Mer än 100 personer har intervjuats och bidragit till bilden som kristalliseras fram. Slutsatsen är att Keith Moon var ett tragiskt levnadsöde, om man så vill. Eller - hade han månne fått diagnosen ADHD eller nåt sånt, om han hade varit född idag?

Redan som barn var han hyperaktiv. Utsatte kompisar, skolkamrater och föräldrar - som var lugna och plikttrogna arbetarklassmänniskor (helnykterister, till och med!) - för alla sorters upptåg och practical jokes.

Han hade det svårt i skolan. Klarade inte "11-plus" och fick gå i secondary school. Han fick ta lite ströjobb i Wembley, där han bodde, men snart väcktes hans stora intresse för att bli trummis.
Där kunde han kanalisera all energi han bar på. Endast 15 år gammal kom han med i ett lokalt band, The Beachcombers. "Vi tyckte redan då att han var bäst i världen", säger en av bandmedlemmarna.

Hans ambitioner växte. The Who hade chansen att få göra skivor och slå igenom. Ändå kände sig hans far Alf Moon orolig när sonen gick med i bandet. Nästan som en föraning...

Men Keith gick inte att stoppa. Snart var han på förstasidor i tidningarna världen över, och då mest för att han hade kraschat hotellrum, slängt ut tv-apparater, utlöst rökbomber såväl på hotellen som på scenen, gått klädd i naziuniform - ja, you name it! Var mannen galen? är den fråga som inställer sig. Eller var han ett offer för sin egen myt?

I kombination med att han ville känna sig älskad, omtyckt hela tiden, måste han alltid vara clownen som alla skrattade åt. Mindervärdeskänslorna övergav honom aldrig: arbetarklass utan riktig skolgång - och hyperaktiviteten var som gjord för att stillas med alkohol och droger. "Brandy", konjak blev hans dagliga dryck. Och tabletter - you name it! - uppers, downers, allt vad som fanns.
Hemma hade han fru Kim och dotter Mandy men groupies passerade genom hotellrummen lika frekvent som hans allt mer eskalerande intag av alkohol och droger...

Det finns hur många historier som helst om Keiths vilda partajande under 60- och 70-talet. Tony Fletcher visar dock, på ett enkelt journalistiskt-researchande sätt att många av galenskaperna var - fabricerade. Inte minst av Keith Moon själv, som spelade med i alla lägen. Inför journalister han älskade att domptera och lansera sig själv som "The crazy star".

Alltså får vi här reda på att Keith Moon i n t e körde ner en Lincoln Continental i en swimmingpool i Michigan, USA på sin 21-årsdag 1967. Den kanske största rockmyten är punkterad - och Oasis albumomslag får mindre betydelse...

Att han också ljög om sin ålder, sa han var född 1947 istället för ett år tidigare, hängde med honom hela hans liv och karriär. Det var Keith Moon i ett nötskal, de falska legendernas mästare - även om så mycket av galenskaperna, tyvärr, var sanna.

Och som så många missbrukspersonligheter hade han en helt annan sida. Den omtänksamma, godhjärtade och vänliga Keith Moon fanns där närhelst han ville. "Han kunde ändra personlighet i ett nafs" som Who-basisten John Entwistle säger.

Alkoholen och drogerna tärde på honom. Snart kom hans första sammanbrott. Till slut orkade inte Kim, hon tog dottern Mandy med sig och flyttade. Keith Moon gick allt djupare ner i sitt missbruk. Flydde till Los Angeles med ny flickvän - svenskan Annette Walter-Lax - och där blev partajandet (om möjligt) ännu vildare. Ringo Starr, Harry Nilsson, John Lennon var med ett tag - men ingen kunde matcha Keith Moon.

Han gjorde en soloplatta, mellan The Whos turnéer, saknade bandet - som han var väldigt stolt över - och efter fyra års destruktivt leverne var han tillbaka i England igen.

The Who gjorde en ny platta. Det var sommaren 1978. Den 1 augusti gick Tony Fletcher på en utställning om The Who, anordnat av deras fans - i närheten av Buckingham Palace i London.

Tony hade skapat en egen tidning - "a fanzine" - redan som 13-åring. Nu ett år senare stod han och tittade på en affisch av Keith Moon, när han plötsligt upptäckte den levande trummisen stående bredvid. Tony Fletcher grep chansen: frågade om Keith ville signera senaste numret av tidningen "Jamming" där Tony själv hade skrivit en biografi om The Who. "Jag har aldrig sett denna förr" Sa Keith. Tony förklarade att det inte var konstigt då det bara existerade 100 ex av tidningen. Keith skrev autografen på omslaget. Och bjöd in Tony till sitt hem. Skrev adressen på en bit papper. "Kom när helst du vill och ta med dig några av dina tidningar". Sa Keith.

En vecka senare knackade Tony Fletcher på lägenhetsdörren i London´s Mayfair. Men ingen öppnade. Han stack in en tidning under dörrglipan.

Den 7 september 1978 dog Keith Moon i sin lägenhet Flat 9, Curzon Place, London W1. Kvällen innan hade han tillsammans med flickvännen Annette varit på premiärpartyt av filmen "The Buddy Holly story" och när de kom hem efter midnatt - tidigt, för att vara Keith - tog han några Heminevrin-tabletter. När han vaknade halv åtta morgonen efter stekte Annette några kotletter åt honom. Sedan somnade han igen. När Annette skulle väcka honom halv fyra på eftermiddagen var han död.

Heminevrinet hade han fått utskrivet av en läkare för att avgifta sig själv från alkohol. Något som i dag bara görs på sjukhus, då tabletterna är livsfarliga i kombination med alkohol.

Keith Moon hade druckit lite av gratisvinet och champagnen kvällen före. Men ändå svalt 32 tabletter, visade obduktionen. Ändå tror ingen av de intervjuade i boken att det var ett självmord. Kanske trodde den legendariske trummisen att hans kropp skulle klara det även denna gång.

Så synd att den inte gjorde det. När han så gärna - till sist - ville bli nykter och drogfri och börja ett annat liv.

Text: Leif Wilehag
2001.04.26