|
When I grow old there will
be a day when everybody has to do things my way.
Så sjöng nåt av de grabbiga hårdrocksbanden
för några år sedan.
Que sera sera sjöng Doris Day för ännu fler år
sedan. Tyvärr är det inte konstigt att jag kom att
tänka på bägge dessa låtar när jag
läste Barnet och boet av Gunilla Halldén.
Vem ska jag bli när jag
blir stor? Alla hade vi väl funderingar över detta
när vi var små. Vad som egentligen formar dessa funderingar
kan man verkligen undra över. Och i hur hög grad formar
de sedan i sin tur vilken sorts person vi blir som vuxna? Blir
vi helt enkelt den vi förväntar oss att bli?
 Om alla tankar om att framtiden
redan bestämts - i det förflutna och i det nu som pågår
- stämmer så är det naturligtvis så. Vi
ställer oss i en viss riktning och sedan går vi dit.
Vem ville du bli som barn?
Själv hade jag skiftande tankar i olika åldrar, arkeolog,
arkitekt, djurskötare Men en ständigt återkommande
tanke var författare. Jag såg mig själv bo med
min familj i nåt gulligt litet hus och jag skulle skriva
barnböcker på löpande band. (Det där med
barnböckerna visar väl på någon sorts bristande
fantasi det var ju vad jag läste. Alltså var
de viktigast.)
Helt rätt hade jag inte i
mina förutsägelser, men inte helt fel heller. Böckerna
fick en viktig plats även om jag mest varit redaktör
för andras och skriver gör jag ju. Och lite familj
blev det. Att jag inte kunde förutsäga min generations
seriemonogama liv var kanske inte så konstigt
Nåja. Jag var både
typisk och atypisk i mina fantasier visar det sig när jag
läser Gunilla Halldéns Barnet och boet med undertiteln
Familjen - drömmar om det goda det spännande och det
f arliga.
Halldén har under perioden 1989-1996 låtit ett antal
skolklasser skriva uppsatser där de fått beskriva
sin framtid. Det rör sig dels om 8-10 åringar och
dels om sjundeklassare (13-14 år)
Hon tittar sedan på deras berättelser både med
psykologiska/sociologiska metoder och med hjälp av litteraturvetenskaplig
analys. Jag ska inte gå in så mycket på det,
men det hon hittat är faktiskt lite skrämmande. För
om framtiden redan är bestämd idag så kommer
dehär barnen att inta mycket traditionella vuxenroller.
Will I be
pretty?
Flickorna funderar, precis som Doris Day, över sina framtida
uppgifter som mödrar och fruar. De sociala relationerna
är oerhört viktiga i deras berättelser. De skriver
om familjen (som så gott som uteslutande är en traditionell
kärnfamilj precis lika fantasilöst som jag själv
som barn alltså) om konflikter och konfliktlösningar.
De sätter namn på sina barn och beskriver i detalj
sitt vardagsliv. Det är söndagsutflykter och turer
till affären.
De verkar redan inställda
på att ha en vårdande och även kontrollerande
funktion. De har ett tämligen vuxet perspektiv på
sitt vuxenliv. De beskriver sig som viktiga starka mödrar.
Tröstande, födande och mycket centrala i sina hem.
..there will
be a day when everybody has to do things my way!
Pojkarna då? De skriver oftare om vuxenlivet ur ett barnperspektiv.
De undviker som regel maktfrågan i familjen och skapar
mer ett sorts frizon för barnen. Deras skildringar blir
en motbild till flickornas. Skall man hårdra det så
skriver flickorna om kontroll och kontrollutövning och pojkarna
om regelbrotten. Det är mycket bus och spratt.
Och hur ser de på sin framtid
i övrigt?
Där flickorna skriver om det sociala spelet i familjen skriver
pojkarna om saker de gör utanför den. Gärna med
en kompis. Familjen blir en bakgrund till de egna handlingarna.
"..jag bor ihop med en snygg tjej och en hund som heter
Miska." Är ett typiskt citat. (Hunden har namn men
inte tjejen!).
Men jobbet
då?
Jag undrar mycket över vad de här barnen har för
framtida yrkesplaner. Tyvärr är uppsatsämnena
inte ställda så att vi får några svar
på dessa frågor. Här var det hemlivet och familjen
som skulle stå centrum. Alltså egentligen desto mer
anmärkningsvärt att pojkarna trots detta skriver så
mycket om aktiviteter utanför hemmet. Några är
till exempel ute på jakt och skildrar sin familj genom
samtalet som pågår under jakten "Kärringarna
ligger väl hemma och sover med ungarna antar jag".
En liten snabb enkät bland
bekantskapskretsens barn visar dock på tämligen traditionella
yrkesval. Fröken, busschaufför, massör, läkare,
trädgårdsmästare, rockstjärna Att sortera
rätt mellan könen är tyvärr inte svårt.
Hur ska
det då gå att ändra på det här?
Kanske får vi finna lite tröst i att det trots allt
sker förändringar. Inte tror jag att det var särskilt
vanligt att pojkarna drömde om att bli sjuksköterskor
när jag var liten. Nu finns de ändå, de manliga
"systrarna". Familjemönstren har ändrats
och öppnats upp. På gott och på ont. Tjejerna
tar mer och mer ledningen i skolan och på universiteten
(även om det ännu inte syns så mycket i de övre
beslutande lagren). Exemplen är faktiskt många även
om lönestatistiken fortfarande är väldigt deprimerande
och att vara "pretty" verkar viktigare än någonsin.
Eftersom vi väl ändå
kan vara överens om att vi formar framtiden idag så
får vi kämpa på. Knuffa våra barn lite
i sidan så att de kan ändra sin riktning en aning.
Föregå med goda exempel. För en sak som Gunilla
Halldén inte tar upp är ju också var föreställningarna
barnen visar upp är hämtade. Naturligtvis ser de och
härmar de vad de har runt omkring sig. En flicka jag känner
sa exempelvis att hon tänker vara frånskild och omgift.
"För då kan barnen vara med sin pappa medan vi
reser bort".
Det låter kanske lite deprimerande
för oss som har uppslitande skilsmässor bakom oss
men faktiskt innehåller väl också ett sådant
uttalande någon sorts paradoxalt framtidshopp? Det som
sker det sker? Näe. Inte om jag har någonting att
säga till om.
Siri Reuterstrand
2002.04.25
|
