Håkan Nessers nya roman är en berättelse om hemligheter. Om hur man kan leva nära varandra och tro att man vet allt. Och så är det inte alls så.

Håkan Nesser brukar utforska de mest gömda skrymslena i våra psyken. Han får oss ibland att känna sympati för seriemördare. Inte direkt för deras handlingar, kanske, men för deras motiv. Perspektiven avgör hur vi ser verkligheten och det också den avgörande poängen även i hans senaste roman Och Picadilly Circus ligger inte i Kumla. Den är till formen en kriminalroman, men är inte en i den serie som utspelar sig i vad som numer brukar kallas "Nesserland" ­ det påhittade europeiska land där kommissarie Van Veeteren med kollegor löser fall. Här möter vi inte polisen särskilt mycket utan följer historien genom en tonårspojkes ögon.
En annan recensent skrev att Och Picadilly Circus ligger inte i Kumla är en sorts remake på den tidigare bestsellern Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Kanske. Snarare är det så att han använt sig av samma metod, samma klichéer och tidsmarkörer. Här är det återigen sextiotal och huvudpersonen är mitt uppe i vuxenblivandets våndor. Han skriver poesi och lyssnar på Sgt Pepper och röker Mac Baren's Mixture. Han är precis så pinsamt brådmogen som bara en finnig tonåring kan vara. Förmodligen har han lånat mängder av drag av författaren själv som ung.
Fast på ett ställe i boken faller tyvärr även den vuxne Håkan ner i pinsamhetens hål. Lika svettigt illa som vilken tonårsfinnig grabb som helst. Han låter huvudpersonen, trött efter sitt sommarjobb, tänka frasen "A working class hero is something to be". Och det kan väl vara OK med det ­ om det nu inte vore så att han dessutom låter honom skriva ned frasen på ett vykort och skicka iväg den till John Lennon. Jag vet inte vad ni tycker om det, men själv blir jag nästan lite generad.
Men, trots denna plump så är Och Picadilly Circus ligger inte i Kumla en läsvärd roman. Den visar att vi alltid tolkar världen utifrån våra förutsättningar och hur det gör oss blinda för sådant som ur ett annat perspektiv är tydligt och självklart. Kanske är upplösningen på romanen inte riktigt så elegant som i en del av de tidigare romanerna, men nog håller den.
Läs och bli nostalgisk. Det är ingen risk att nostalgin blir av den sötsliskiga sorten efter den här romanen.

Siri Reuterstrand
2002.04.25