Vem bestämmer åt oss?
 

I månadsskiftet augusti september hålls en stor FN- konferens i Johannesburg. Den kallas Rio + 10 och kommer att beröra frågor som miljö, fattigdomsbekämpning och global rättvisa. Runt om i världen skapas det nätverk, arbetsgrupper och allianser mellan folkrörelser, nationer och företag. Alla försöker lyfta fram sina frågor och visa på just deras tolkning av världen ska vara den som bär frukt och visa på världen bortom Agenda 21* .

Några intressanta saker om denna konferens och Sveriges roll är dessa: Sverige kan inte komma med egna förslag. Vi förhandlar som en del av EU och är så kallad "leading nation" (en av dem som sätter agendan) inom några frågor. Bland dessa är ett ifrågasättande av vårt västliga konsumtionsmönster! Sedan finns det en annan nyhet: Beslut kan tas på två sätt. Nivå 1 beslut är de som tas mellan nationer och överstatliga organ (EU). Dessa beslut motsvarar agenda 21 och där krävs det att alla skriver under. Nivå 2 beslut är någonting nytt som handlar om att nationer, NGO:s (Non Governmental Organisations) och företag kan sluta sig samman om delöverenskommelser. Här skulle man kunna hitta en allians mellan Bodyshop, Holland och Världsnaturfonden som rör en speciell fråga. Dessa kräver inte konsensus och här har varje nation, organisation eller företag alltså möjlighet att vara självständiga och pådrivande.

Vad innebär detta för oss? Ja, med största sannolikhet visste vi inte om att det var så här och det gäller säkert många av de internationella frågorna och den överstatliga politiken. Hur fattas besluten? Vem sätter dagordningen? Vem har makten? Kan jag påverka? Eller, med andra ord: Vem bestämmer Framtiden?

På många sätt är det bra att politiken flyttar ur sitt tunna skal nationalstaten. Utsläpp har inga gränser och en fattig människa mår lika dåligt på vilken sida en gräns hon än bor. Om det sedan skulle gå att göra en något rättvisare fördelning av det överflöd vi har så vore det också mycket bra. Men där sitter vi stenhårt fast i nationalstaten och att ens betala en europaskatt känns otänkbart, än mindre en världsskatt. Men hur skulle en sån se ut?

Gärna bistånd så vi kan bestämma hur de ska utvecklas - men ingen skatt. Vi vet ju hur de brukar göra med sina pengar där borta. Vår vän forskaren Bo Rothstein driver just nu åsikten att det främst är korruptionen och de svaga staterna som är det största hindret för utveckling. Regeringens nya giv om utvecklingspolitiken har ledordet "koherens". (Se den s.k. Globkom- utredningen.) Jag skulle nog vilja säga att ett av de största problemen handlar om vår stora rädsla för att släppa ifrån oss makten. Självklart är korruption, nepotism och andra excesser i svågerpolitik ett hinder för utveckling, inte tu tal om annat. Det handlar om att försöka föra en politik som gör en åtskillnad mellan den enskildes intresse och det allmännas. Men när utvecklingspolitiken handlar om att det viktigaste är att öppna upp nya marknader (så vi kan sälja fler flygplan, basstationer etc.) är det inte i de allmännas bästa, sett på global nivå. Genom att resonera i precis samma termer som de korrupta ledare som man kritiserar gör man sig skyldig till ett misstag som ligger farligt nära en självmotsägelse, eller än värre: Imperialism. Och återigen låter man inte exempelvis Afrika bestämma sin framtid . (Afrikas ledare har annars under de senaste åren börjat med ett arbete inom OAU som heter Millenium action plan. Drivande i denna process är Tabo Mbeki och Senegals Abullah Wade.)

I dagens situation är det också så att många av de största ekonomierna är företag . (Se t.ex. en fin overheadbild som finns här. Visa den för dina vänner.) Är det kanske inte bra att de faktiskt ger sig in i politiken och sluter avtal som verkligen kan göra någon skillnad? Det skulle faktiskt göra en ganska så stor skillnad om General Foods började producera alla sina varor KRAV- och Rättvisemärkta. Ja, den här frågan är svår som attan och vi kanske inte här vågar lyfta oss utanför vårt tänkande. Men samtidigt säger vår intuitiva känsla att Va Fan! De har inget mandat att förhandla för oss. De ska bara och kommer bara att tänka på sina aktieägare. Jag tror nog att det sistnämnda argumentet är sant och det av den enkla anledningen att allting annat vore företagsekonomisk dumhet. Men våga tänka tanken "om Coca Cola vore Rättvisemärkt"

Finns det någon som kommer ihåg Ingvar Carlsson idag? Hans vision om EU var svensk välfärdsstat på europeisk nivå. En något utopisk tanke säger vi idag, framförallt eftersom vi har genomlevt en period på två år med socialdemokrater vid makten i EU. Men den debatten lever idag vidare i EU och drivs av Joscka Fischer och Gröna över stora delar av Europa. Något förenklat kallas dessa eurofederalister och vill se ett starkt, federalt och öppet Europa. Jürgen Habermas** har blivit denna tankegångspolitiska filosof och har mycket viktiga saker att säga oss . Om inte vi tar på oss det ansvaret själva så kommer någon annan att göra det. Det vill säga om vi önskar oss ett öppet Europa med en välfärdsstat så får vi slåss för det. Annars erbjuds det oss företagsstyrd fästning med elektronisk övervakning som går långt bortom vad vi ens kan tänka oss idag. Allt i namnet av att det är det som är bäst för oss och att vi antingen måste välja det eller terrorism.

Framtiden bestäms delvis bakom lyckta dörrar i Bryssel. Väldigt få av besluten är medvetet elaka och inför Johannesburgsmötet flyger det omkring dokument, arbetspapper och förslag. Allianser sluts, ord ändras, politik skapas och framtiden bestäms. Det finns ingen riktig offentlighetsprincip på denna nivå så att det sker en oerhörd mobilisering av aktivister, lobbyister och think-tanks. Vad kommer det att stå i dokumentet, hur påvekar det Barbara i Lusaka eller Pjotor i Moskva men framförallt; Vad innebär detta för våra aktieägare? Här kommer vi till det riktigt sjuka i det internationella systemet. Hur ska man som enskild lankesisk förhandlare kunna slåss mot ett trettiotal Harvardutbildade jurister? Det ges inga som helst resurser till de fattigare länderna i form av advokat-hjälp eller förhandlingsstöd. Vi som verkligen har gett oss in på att läsa ett internationellt avtal vet att det behövs hjälp, juridisk kompetens och en himla massa tid för att verkligen förstå vad man säger ja eller nej till. Detta är en ojämn match där dessutom domarn är mutad, planen lutar och barnarbetare sytt tröjorna (det sista i och för sig mer en regel än ett undantag när det gäller idrottskläder).

Jag hoppas att jag inte gjort er ledsna. Men samtidigt är det så att bara för att vi lever i en postmodern tid får vi inte sluta tro på vår förmåga att förändra. Förändrar gör vi idag genom att läsa internationella avtal, debattera och diskutera. Framgång får vi när vi drar ut Dracula i ljuset (vilket han inte klarar). Samma sak är det med handelsavtal, internationella skrivelser och vissa företags verksamhet. Bara vi inte slutar att bli upprörda när vi ser orättvisor. Av passivitet och apati kommer det ingenting spännande och aldrig några förändringar. Engagera dig, påverka dina vänner och våga vara en bråkstake.

Men återigen: Vem bestämmer framtiden? Ja, en sak är säker: Om du inte gör det genom engagemang, kreativitet och ifrågasättande så gör någon annan det åt dig. Den personen är nog inte ond - men har helt andra intressen än de du har.

Olav Unsgaard
2002.04.25

   
 
   
  *Agenda 21 var resultatet av Rio konferensen 1992 och blev en del av vårt dagliga liv genom bl.a. återvinning och ett praktiskt miljöarbete.

**Mer om Habermas hittar du på följande länkar:
http://www.eurozine.com/article/2002-01-07-habermas-sv.html
http://www.eurozine.com/article/2001-08-13-carleheden-sv.html
http://www.eurozine.com/article/2001-12-05-beck-en.html
http://www.eurozine.com/article/2002-02-08-offe-en.html