Riksantikvarieämbetet
har just givit ut en bok som skall fungera som vägvisare
till ett urval av våra svenska kulturminnen. Trettio platser
beskrivs i bild och text och pekas ut med hjälp av kartor.
Dessutom kompletterat med uppgifter om parkeringsmöjligheter,
handikapptillgänglighet, eventuella butiker och caféer
osv. Det vill säga det mesta man behöver veta för
en lyckad söndagsutflykt.
När jag först får
boken Värt en omväg i min hand så blir jag väldigt
entusiastisk. Det är en fin bok. Snyggt layoutad och justa
bilder. Och vilken bra idé sedan. Att inspirera till utflykter
i den spännande svenska historien. Fast det var just det
där med spännande som fick mig att stanna upp. För
hur spännande är det här egentligen?
Urvalet av platser är naturligtvis
svårt att göra. Hur man än väljer kommer
lokalpatrioter på olika platser att känna sig förbigångna.
Själv är jag förvånad över att t ex
hällristningarna i Taunum inte finns med. Men det finns
mängder av annat som också fattas. Och så måste
det naturligtvis bli. Det här får bli smakprov.
Men när man väljer smakprov så gäller det
att göra dem så aptitretande som möjligt, eller
hur?
Själv har jag ibland försökt
släpa ut mina barn för att titta på hällristningar
och annat. Allt för att de skulle få känna historiens
vingslag och få lite perspektiv på sina egna liv.
Under dessa utflykter lärde
jag mig (genom mängder av misslyckanden) att det gäller
att fånga och beröra - annars tappade de intresset
hur snabbt som helst. Hade jag en bra dag kunde jag få
den ointressantaste sten att göra outplånliga intryck,
medan jag andra dagar kunde för evigt förstöra
ett sagoslott eller en snyggt illustrerad medeltidskyrka.
Och vad vill jag säga med
detta? Jo, att man inte enbart kan lita till att de olika platserna
är intressanta i sig. Beskrivningarna vi får i Värt
en omväg är inte särskilt upphetsande. Det är
gubbar och årtal massor av fakta. Ibland det drunknar spännande
i Tessin hit och folkvandringar dit.
Kanske är jag lite orättvis
för att jag väntade mig mer. Vi får mängder
av fakta och det är kanske upp till oss själva att
sålla och fantisera. Men jag skulle gärna sett mer
av det anslag som utlovades i baksidestexten där står:
"Vad viskar vinden vid Visingsborg? Hur tänkte målaren
som arbetade med bilderna i Risinge kyrka? Kan man ana en röklukt
från gravbålen i Gamla Uppsala?"
Tråden tas aldrig upp inne
i boken. Jag saknar skrönorna och spökena och allt
det som fått mig och mina barn att fängslas av historien
för att sedan till slut även bli intresserade av årtal
och gubbar. Fast det kanske är oss det är fel på?
Vi är nog mer intresserade av historier än historia.
Sammanfattningsvis ändå
- vacker bok, bra idé, lite tråkigt urval och kanske
inte den mest underhållande text jag läst. Nästa
gång kan ni väl göra en mindre slick och mer
användbar bok? En som man kan stoppa i fickan och ta med
sig. En som kan användas på plats och inte blir en
läxa att läsa hemma innan man sticker iväg på
utflykt.
Siri Reuterstrand
2002.04.25
|