Utanför fönstret i mitt arbetsrum grävs just nu en grop. Det är inte vilken grop som helst. "Det är en av de största grejerna i Europa just nu" som min granne byggmästaren formulerar det i hissen en morgon.

Höjer jag blicken över gropen ser jag baksidan av Folkets hus, entrén till biograf Draken och där bakom en skymt av själva Järntorget. Området kring Järntorget har under de senaste åren fått nytt liv. En trafikomläggning för några år sedan återgav torget karaktär av mötesplats. Numera kan man äta såväl kebab som en halv special på torget och ta sig en öl eller kaffe på någon av uteserveringarna.

Öster om Järntorget sträcker stadsdelen Haga ut sig. Efter striderna på sjuttiotalet, då rivningshotet vilade över kvarteren, är den gamla arbetarstadsdelen nu ett klockrent exempel på vad urbanteoretiker och stadsplanerare kallar gentreifikation. Haga har renoverats och övertagits av en välmående medelklass.

Väster om Järntorget ligger det s k Långgatsområdet. Här är husen högre och hyrorna lägre. Längs dessa gator finns vad Göteborg kan uppvisa av Red Light District. Några porrklubbar på Andra Långgatan, som en välvilligt nostalgisk flanör möjligen kan betrakta som de sista resterna av stadens hamnkvarter, gav länge området dåligt rykte. Det senaste åren har detta dock inte kunnat förhindra en vitalisering och nyetablering i kvarteren. Nu trängs här antikvitetshandlare med nyöppnade skivaffärer och boklådor. Här finns etniska kök från de flesta världsdelar. Det är en mångkulturell och stökigt levande miljö.

Om jag lutar mig lite ut ur fönstret och vänder mig norrut kan jag överblicka stora delar av den nya bebyggelsen på Göta älvs norra strand. På de forna varvsområdena byggs nu nya kontor i rasande fart. Ericssons komplex färdigställdes för några månader sedan och rymmer ett par tusen ingenjörer. Fordägda Volvo personvagnar har förlagt sin utveckling av telekom i bilar hit. Ett nytt IT-universitet har etablerats. Film- och TV-produktion planeras. När varven lades ned i mitten av sjuttiotalet fick Göteborg en enorm centralt belägen markyta som plötsligt låg tom.

Planer, som nu ser ut att gå i lås, smiddes på att låta detta bli ett centrum för den nya IT-industrin. Göteborg var i färd med att ta steget in i postindustrialismen och vad kunde väl vara bättre än att ersätta tung och smutsig fartygstillverkning med kunskapsintensiv industri och informationsbehandling? På norra älvstranden skulle ett IT-kluster byggas och Göteborg bli en "City of Brains". Sedan några år tillbaka växer här "Lindholmen Science Park", som med karaktäristisk blygsamhet sägs bli "ett Silicon Valley version 2.0".

Lagerhuset där jag står är ett gammalt frilagerhus som sedan några år bebos av ett antal små bokförlag och några av landets främsta kulturtidskrifter. Här finns en rad medlemsdrivna digitala medieverkstäder och huset har utvecklats till ett centrum för småskalig och oberoende publicistisk verksamhet. Under de dramatiska dagar för några år sedan då det hölls EU-toppmöte och Georg W Bush gästade Göteborg fylldes huset med medieaktivister från hela Europa. Härifrån sändes rapporter om kravaller och polisövergrepp ut över världen. Rapportering var ofta mer välinformerad och låg ett steg före de etablerade medierna. Mitt kontor förvandlades av några belgiska journalister till en webbradiostation som sände direkt från gatorna i Göteborg.

Den småskaliga medieaktivismen i Lagerhuset kan alltså sägas utgöra en liten men viktig motpol till IT-industrin på Norra älvstranden. Spänningen men också det ömsesidiga beroendet mellan norra och södra älvstranden fångar i ett nötskal den digitala revolutionen. Å ena sidan forskningsresurser, storskaliga industrisatsningar och massiva offentliga investeringar, å andra sidan ett lätt anarkistiskt och självständigt bruk av den nya tekniken.

Internet föddes fram av Pentagon men togs i bruk och spreds ut över världen av kaliforniska hippies. Nätet är en spin-off produkt av det amerikanska militärindustriella komplexet, men rymmer drömmar om fördjupad mänsklig kommunikation och en radikaliserad demokrati. Det som förenar de båda sammanhangen är en rejäl portion framtidstro och teknikoptimism, men även en organisationsform - förkroppsligad i Internets själva struktur - som är icke-hierarkisk, decentraliserad och ofta består av tidsbegränsade projekt och allianser. Det som växer fram är ett nätverkssamhälle.

När jag stänger fönstret och går tillbaka in i arbetsrummet fastnar blicken på en vackert inramad skylt strax ovanför dörren. På skylten står med stora bokstäver: "Manuel Castells". Det är en souvenir. Bakgrunden är följande. Under snart fyra års tid har jag tvingat studenterna på Kulturverkstan, den projektledarutbildning för kulturutövare som håller till i Lagerhuset, igenom samtliga tre band av Manuel Castells Informationsåldern.

Jag har försökt pressa ibland läsovana skådespelare, musiker och projektmakare genom femtonhundra sidor hårdkokt sociologiprosa. När någon muttrat över detta, vilket inträffat, har jag menat att ska man kunna orientera sig i den nya sköna värld vi nu bebor, ja då måste man ta sig igenom Castells. Som ingen annan samhällsteoretiker de senaste decennierna har denne spansk-amerikanske sociolog försökt måla en helhetsbild av det moderna informationssamhället. Efter två årtionden av dekonstruktion, teoretisk eftertanke och de stora samhällsberättelsernas död gav han i slutet av nittiotalet ut ett verk som återigen försökte syntetisera, se sammanhang och ge en överblick.

När den svenska översättningen kom ut skrev en hänförd kritiker i Dagens Nyheter: "En del böcker är som rullgardiner. Eller rättare sagt: att läsa dem är som att låta rullgardinen fara i topp morgonen efter vinterns första snöfall. Va! Är det så det ser ut utanför mitt fönster? Fastän gammal tycks världen i ett slag ny. Lik sig själv och ändå helt förändrad. Lekfullt inbjudande trots bistra minusgrader. Full av tidigare osynliga detaljer och - ja, faktiskt - fundamentalt sammanhängande." Recensionen var inte otypisk. Trilogin har med rätta hyllats som banbrytande i många skilda sammanhang. Castells teori, det har jag också försökt inpränta i Kulturverkstans studenter, är en nyckel om man vill få perspektiv på vad som händer i världen och Göteborg just nu. Men stämmer det? Kan teorin om nätverksamhällets framväxt hjälpa oss att förstå vad det är som pågår på de båda älvstränderna utanför mitt fönster?

Castells skrev Informationsåldern under mitten av nittiotalet och böckerna utgavs åren 1996-98. En ny och omarbetad version av det första bandet utkom år 2000. Det är inte länge sedan, men mycket har ändå hänt. Arbetet som helhet tog form innan demonstrationerna i Seattle och framväxten av den globala rättviserörelsen, innan IT-kraschen på världens alla börser under våren 2000 och innan det första World Social Forum gick av stapeln i brasilianska Porto Alegre, det är skrivet innan 11 september 2001 och innan Georg W Bush inledde sitt "krig mot terrorismen". Mellan oss och tillkomsten av Castells storverk ligger alltså redan en rad händelser och processer som djupt påverkat vår värld. Innebär det att Informationsåldern nu är daterad, gammal, inaktuell? Jag tror inte det. Analysverktygen har inte förlorat något av sin skärpa.

Castells utgångspunkt är att vi lever i en ny värld. En rad faktorer samverkar till att i grunden omskapa den gamla. I en ofta citerad fotnot i slutet av tredje bandet ställer sig Castells denna fråga explicit. Vad är det då som är så nytt? "Chips och datorer är något nytt", skriver han, "allmänt tillgänglig, mobil telekommunikation är något nytt, genmanipulation är något nytt, elektroniskt integrerade, globala finansmarknader som arbetar i realtid är något nytt, en sammanbunden kapitalistisk ekonomi som omsluter hela planeten, och inte bara vissa segment är något nytt, en majoritet av de utvecklade ekonomiernas urbana arbetskraften inom kunskaps- och informationsbehandling är något nytt, att en majoritet av jordens befolkning bor i städer är något nytt, Sovjetväldets sammanbrott, kommunismens bortdöende och kalla krigets slut är något nytt, det asiatiska Stillahavsområdets uppstigande till jämbördig part i den globala ekonomin är något nytt, den omfattande utmaningen mot patriarkatet är något nytt, de utbredda och allmänna miljömedvetandet är nytt, framväxten av ett nätverkssamhälle baserat på flödesrum och tidlös tid är något historiskt nytt".

"Men", fortsätter Castells, "detta är inte min poäng. Mitt centrala påstående är att det egentligen inte spelar någon roll om man tror att denna värld eller någon av dess delar är ny eller ej. Min analys står på egna ben. Detta är vår värld, informationsålderns värld."

Ursprunget till den pågående samhällsomvandlingen ser Castells i tre mäktiga, av varandra oberoende processer som av en historisk tillfällighet råkade sammanfalla i tid under slutet av 1960-talet och början av 70-talet. Det var den digitala, informationsteknologiska revolutionen, krisen för såväl kapitalismen som för de statsdirigerade ekonomierna världen över samt slutligen framväxten av en rad starka kulturella rörelser i ett flertal av jorden länder. Samspelet mellan dessa processer ledde fram till en ny social struktur, nätverkssamhället, till en ny informationell och global ekonomi samt till en ny kultur, som Castells benämner "den verkliga virtualitetens kultur".

Castells beskylls ibland för att vara teknikdeterminist, och i hans framställning spelar den informationstekniska utvecklingen en viktig, ja kanske central roll. Informationstekniken tillät, skriver Castells, utvecklandet av en ny form av mänskligt handlande: Nätverkandet - en dynamisk, självexpanderande organisationsform. Denna nätverkslogik omvandlar det sociala och ekonomiska livets alla områden. Olika former av organisering i nätverk har naturligtvis alltid funnits och följt de mänskliga samhällenas utveckling genom historien. Det nya nu är att informationstekniken tillåtit just denna organisationsform att bli den dominerande.

Ett nätverk, konstaterar Castells, är ett antal förenade noder. Vad dessa noder är beror på vilken slags nätverk vi talar om. Det globala finansiella systemet är självfallet ett nätverk, men det finns många fler: "Det är ministermöten och kommissionärer i det politiska nätverk som styr EU. Det är vallmo- och cocaodlingar, hemliga laboratorier, undangömda flygfält, gatugäng och penningtvättande finansinstitutioner i de nätverk av narkotikahandel som genomtränger ekonomier, samhällen och stater över hela världen. Det är tevesystem, underhållningens inspelningsstudios, verkstäder för datorgrafik, nyhetsteam och mobil utrustning för generering, överföring och mottagning av signaler i det globala nätverk av nya medier som bildar grund för kulturella uttryck och allmän opinion i informationsåldern." Ja, i Castells värld är nätverken av alla slag. Han talar om nätverksföretag och till och med om nätverksstater.

Denna nätverksorganisering och alla de nya relationer och sammanflätningar som blir följden "ersätter den traditionella distinktionen mellan storbolag och småfirmor, övertvärar sektorer och sprids till olika geografiska kluster av ekonomiska enheter". Klusterbildning är därför ett centralt element i den nya informationella kapitalismen. Informationstekniken leder inte, som man kanske kan förledas att tro, till distansarbete och att geografisk lokalisering blir irrelevant. Det är i själva verket tvärtom. Ökad nätverksorganisering gör det än viktigare att fysiskt befinna sig i nätverkens noder. I de globala finansflödenas tid stiger hyrorna i City of London och i kvarteren runt Wall Street på Manhattan. Internets utveckling får markpriserna i Silicon Valley att skjuta i höjden. De visionärer som ville bygga om norra älvstranden kan åtminstone luta sig mot Castells teori.

Den inramade tavlan på väggen har jag fått för min tjatighets skull. Som bokförläggare vid Daidalos hade jag varit med om att ge ut Castells på svenska och var med om att bjuda in honom till Sverige. Skylten med hans namn har några studenter vid Kulturverkstan stulit. Den härrör från en minnesvärd kväll i ABF-huset i Stockholm vid Luciatid år 2000.

Castells Sverigebesök var lärorikt på flera sätt. Tydligast minns jag en kommentar han fällde i förbigående: "Men min pappa var ju fascist". Han tittade, tyckte jag, närmast lite förebrående på mig. Visste jag inte det? Det visste jag inte, jag visste att han som ung lämnat diktaturens Spanien för Paris, men jo, det stämde naturligtvis rätt bra. Många bitar föll på plats. Därav hans intresse för icke-hierarkiska organisationsformer, för horisontella och decentraliserade strukturer. Därav det starka feministiska draget i teorin. Teorin om nätverkssamhället är i själva verket en anti-militaristisk teori.

Men psykologiseringar är alltid riskabla, och vid närmare eftertanke gör en sådan tolkning nog varken författaren eller hans teori rättvisa. Castells gör en dygd av att vara en strikt empirisk forskare, han värjer sig bestämt mot varje försök att locka ur honom några politiska recept. Någon intellektuell på barrikaderna vill han inte vara: "På 1900-talet försökte filosoferna förändra världen, nu gäller det för dem att tolka den annorlunda".

På ABF-huset diskuterade han med några av landets vänsterintellektuella, men ägnade annars en stor del av sitt besök åt att träffa svenska företagare, bland annat Ericssons koncernledning. Det riktigt intressanta med mottagandet av Informationsåldern var dess selektiva karaktär. De olika delarna väckte intresse i olika sammanhang. Om man på ABF var intresserad av informationaliseringens politiska konsekvenser, gissar jag att Ericssonsledningen ägnade sin uppmärksamhet åt det första bandet, det som handlar om den tekniska och ekonomiska utvecklingen.

En del kritiker har menat att Castells teori egentligen inte innehåller så mycket nytt. Och det gör den kanske inte. Det originella i den består i att den fogar samman så många disparata iakttagelser till en sammanhängande bild. Det gör att Castells inte tillåter sig att idealisera de nya nätverken, han tvingar sig att se hela bilden. Nätverk har nämligen den egenskapen att de är effektiva och ändamålsenliga för dem som ingår i dem, men förödande för dem som stängs ute. Dess informella karaktär gör det bara ännu svårare att ta sig in i dem.

Den nya maktgeometri som är nätverkssamhällets kan därför inte, som industrisamhällets, beskrivas som en kamp om resurser på en gemensam spelplan. De sociala striderna under industrialismens epok var en tvekamp mellan arbete och kapital. I vår informationella kapitalism handlar kampen istället om att koppla upp sig mot nätverken, om att över huvud taget få vara med. Det finns inte längre någon gemensam spelplan. Hotet som vilar över detta systems alla aktörer - individer, grupper, samhällsklasser, städer och landsändar, ja hela världsdelar - är att man kopplas bort från de flöden där pengar, makt och mening cirkulerar. Man riskerar att dras ned i "den informationella kapitalismens svarta hål".

Arbetarklassen kunde i industrisamhället sätta hårt mot hårt. Det kunde man eftersom man hade ett starkt vapen i den egna arbetskraften. Så är det inte längre. Indvidualiseringen av arbetet och en global underbudskonkurrens gör att den enskilde aktören riskerar att ställas utanför varje sammanhang, att bli ekonomiskt irrelevant.

Enligt Castells teori gäller detta på en rad nivåer, men det gäller inte minst för städer och regioner. Den stad som inte lyckas bli en viktig nod, en plats som flödena av information, pengar och människor passerar, i de mäktiga nätverk som nu styr världen, den staden kommer att sjunka tillbaka till ett bakvatten, avfolkas och långsamt förlora i betydelse. Det är därför det talas som mycket om kreativa kluster i dag. Och det är därför som Göteborg genomför så många infrastrukturprojekt som alla handlar om att underlätta flöden. I hamnen muddras och sprängs det, Landvetter planerar att bygga ut, från Säve lyfter det redan plan mot London, Centralstationen byggs ut och snart får göteborgarna förmodligen en egen tunnelbana vid namn Kringen. Och under det hus jag står i byggs en tunnel.

Många som tar del av Castells perspektiv på världen tycks drabbas av viss uppgivenhet. Är det verkligen så illa? Kan vi ingenting göra? När Bo Grönlund, arkitektprofessorn från Köpenhamn, besökte Göteborg nyligen var han skeptisk till huruvida Castells teori kunde kasta något ljus över situationen vid Järntorget. "När Castells försöker närma sig den konkreta staden", sade han, "ja, då hoppar cykelkedjan av. Han är fortfarande strukturalist". Castells själv formulerar det som att "social morfologi är viktigare än socialt handlande".

Är det så? Är alla dessa nätverk vår tids flexibla järnbur, omöjlig att bryta sig ur? Det återstår att bevisa motsatsen.

2003.04.25