Kulturen speglar ju alltid sin tid. Ibland blir det mer uppenbart när det gått ett tag sedan kulturen producerades. Det turistliv som nu känns så hemtamt och vanligt var för inte så länge sedan någonting nytt, lite farligt - och mycket exotiskt.

Dessa tankar slog mig när jag nyligen lyssnade igenom en samling gamla Povel Ramellåtar. Eller kanske gjorde jag en liten turistresa till det oskyldiga tidiga femtiotal då papporna hade nylonskjortor och mammorna fortfarande snällt stod vid spisen - även om de mer och mer började överge den hemlagade husmanskosten för praktiska skinkor på burk och annat modernt.

Så gamla är de här låtarna jag lyssnade på att Povel på omslagsbilden inte har hatt utan hår. Cd:n innehöll flera av de melodier som fanns undanstoppade i en hylla i mitt barndomshem - några inspelade på sk stenkaka andra på något mer modern vinyl. Stenkakan var ett skört material som hölls långt borta från barnens fingrar. Ibland kunde vi beveka pappa att plocka fram dem och vi sjöng glatt med i "Titta det snöar" och "Far jag kan inte få upp min kokosnöt", inspelade 1950 respektive -51. Min alldeles egna favorit var sången om Ittma Hoha. En egentligen gräslig text om en självplågare från Indien som först skryter om sina fakirtricks "var lördag brukar jag själv mej bränna uppå bål…" och sedan gnäller lite över hur förklemat det svenska livet är och att han tyvärr inte kan göra några trick för oss idag "för jag mår inte bra". En text full av fördomar och en tränad akademiker skulle nog ha ett och annat att säga om "synen på det främmande".

Men det var just den här främmande världen som blev tillgänglig för, om inte alla så, en betydligt större andel av befolkningen än tidigare, under femtiotalet. Det vanliga innan var att man möjligen åkte på badort "Min fru har rest till Mölle, till Mölle by the sea. Hon for för fjorton dar sen å jag kände mej så fri" som Povel sjöng i Gräsänklingsbluesen från 1951. Eller så gjorde man som i "Ut i skogen skall vi gå" och packade picknick-korgarna och traskade ut i skogen hela familjen. Oftast hade man inte någon lång semester eller för den delen någon hel weekend att spendera. En söndagseftermiddag fick räcka för rekreation.
Efterkrigstiden medförde nya vanor. Flyget blev tillgängligt för civilister som ville ut och se sig om:

"…man färdades väl mest med häst och vagn från punkt till punkt.
Men framför allt så höll man sig på jorden.
När hennes barnbarn nu för tiden ut och resa vill. Ja, då räcker det inte till med tåg och automobil.
Ty såna apparater anses närapå stå still, mot flyget som tatt fart så in i norden."
(…)
".. det har blitt come il faut och avstånden är små
man lyfter ifrån Buklanda vid middan klockan två och äter sin supé bland italianos"

Povel tycker dock att det hela är för stressigt och rörigt. New York, Hamburg, Mallorca. Alla nämns snabbt i texten, men den nya friheten slutar ändå i frågan:

"Har navigatören, framme i fören några små snören? Så tror jag jag gör en fallskärm utav min scaves. Jag vill hoppa av."

En kritik som känns väldigt aktuell och modern fortfarande, men man undrar hur många av de vanliga svenskarna som kommittill den ståndpunkten i början av femtiotalet då de flesta fortfarande inte gjort sin premiärtur med flygplan. Fast många kände nog igen sig i Povels mer kända "Bråttom bråttom" där han ändå känner sig tvungen att förklara "Det kallas jäkt". Jo, tack. Det vet vi numer allt om.

Men svenskarna erövrade världen och lärde sig turistfranska på linguaphone-kurser och förhindrade på så vis missförstånd som det i "Den franska biljetten" inspelad 1951. Där pratar Povel låtsasfranska och hela texten bygger på att franska låter väldigt lustigt - och att det händer en massa obegripliga saker för att han ber flera olika människor att läsa vad som står på en lapp, skriven på franska, som han fått av en dam på ett café.

Det känns märkligt att fara tillbaka till en tid då den mest exotiska frukten i fruktdisken var en kokosnöt som ingen fattade hur man skulle ta sig in i. Än mindre hade man några idéer om att kokosmjölk och limegräs är fantastiskt gott till tai-inspirerade maträtter. Ris var en nymodighet som enbart köptes i kartonger med amerikanska pre-boiled varianter.
Det känns uppriktigt sagt mer exotiskt idag att höra Povel sjunga om hembiträden och köksingångar än att höra talas om indiska fakirer. I Indien har många av oss varit, men vad är egentligen pjäx och ränsel som dom sjunger om i "Ut i skogen…"?

2004.04.22