| |
Föreställningen "P"
av Teater Bhopa
Teater Bhopas föreställning "P" tar dig i besittning
nästan omedelbart med en lång tystnad på rökmoln över
en himmelshög våningssäng i en smutsig isoleringscell. Den
amerikanske dramatikern Alan Bownes pjäs är en direkt upplevelse
i tid och rum där skådespelarna Åsa Persson och Johan Holmberg
låter dig följa med på en resa i mod, rädsla och aggressivitet
som kanske nyper dig lite obehagligt i skinnet men som också tidvis
kittlar skönt när Bea och Tommy slits mot varandra i relationsdramats
olika faser.
Här och nu
Tiden är här och nu, en realtid. Uppsättningen, den femte
i ordningen, följer de klassiska dramaturgiska reglerna om tidens,
rummets och handlingens enhet där en minut på scenen är
precis lika lång eller kort som i verkliga livet. Teater Bhopas repertoar
sedan ensemblen började sin verksamhet 1995 har varit mycket varierad
med urval allt från Molière till modern teater och nu försöker
sig ensemblen sig på att fånga publiken i ett drama som ska
återge en och en halvtimme i samma rum med bara två skådespelare
där mycket starka känslor kring vårt mest intima ska avhandlas.
Bownes avsikt med pjäsen var att gestalta en aidssmittad mans ångest
inför livet, i form av en kärleksinvit från en förälskad
kvinna men detta sägs aldrig rent ut utan det kan lika gärna vara
någon annan allvarlig sjukdom han är drabbad av.
 Minut för minut
Även om handlingen återges i en direkt form och en en-och-en-
halvtimmes pjäs kan verka lång tar Bhopa vara på styckets
möjligheter att gestalta tiden och ge den dynamik. Åskådaren
rycks med av ett dramatiskt förlopp som när Tommy och Bea blir
mentalt och nästan bokstavligt våldtagna i den scen där
fängelsevakten i Jakob Tamms kropp tvingar Tommy att smeka Bea medan
han själv onanerar därtill. Här händer allt på
en minut och det går fort. När sedan Bea och Tommy mellan grälen
möts på den grå filten över en delad konservburksmåltid
står tiden still för ett ögonblick. Minuten blir lång.
I några av de omfattande pauser som finns blir minuten lång,
nästan för lång, men ändå inte. Ensemblen balanserar
på gränsen men klarar balansgången i en tydlig känsla
för timing. Tystnaden känns faktiskt innehållsrik, är
njutbar och ger åskådaren tid till återhämtning mellan
de stundtals häftiga turerna mellan man och kvinna.
Spänning i väntan
Hela pjäsen är också en enda lång väntan på
ifall Tommy, väl spelad som den kåtfrustrerade man han ska vara,
verkligen ska falla till föga i sin något mjäkiga ambivalens
inför Beas mod och villighet att offra sig för kärleks skull.
Kvinnan, i Åsa Perssons kropp, är den starka som stycket igenom
lirkar och pockar, bönar och ber, stundtals nära i fejkat samlag
där ett lakan utgör gräns mellan kropparna och stundtals
distanserat ger utlopp för sin energi vigt svängande i akrobatiska
rörelser högt upp i himmelssängens rör. Hon imponerar
i sitt spel och inte minst i sina rörelser för "P" är
en mycket fysisk pjäs där golv- och sängrullningarna är
flera. Spänningen i väntan är väl gestaltad i skådespelarnas
tydliga kroppsliga uttryck och det är med någon bävan publiken
förs mot pjäsens slut i undran om de ska få till det eller
ej. Tiden sträcks ut i ett annat plan än minut för minut
, blir till en helhet , ett förlopp i undran som till slut får
ett svar.
Rummet ger tiden?
Tid och rum. Rum och tid sägs det ju. De hör ihop, liksom. Kroppen
kan aldrig kliva ur rummet, är för evigt förbunden med tiden
i det rum den befinner sig. Teater Bhopas rum, den lilla scenen med betonggolv,
en smal vallgrav full med vatten som gräns mellan publik och skådespelare
ger en tid som är nära både i intigheten i de långa
pauserna eller med sekunderna dallrande av lossryckta känslor hängande
över scenen i de mest dramatiska ögonblicken. Tiden känns
mer intensiv i och med Bhopas val av att arbeta med en liten scen under
högt tak. Den är perfekt för den här typen av dramatik.
En pjäs av idag
Även om all teater har något att säga oss, om livets villkor
eller om relationer mellan människor så är "P"
en aktuell pjäs även om ämnet, aids, kanske känns något
uttjatat vid det här laget. I pjäsen talas aldrig direkt om detta
så den kan i och för sig handla om aids eller om någon
annan allvarligt sjukdom. Det spelar mindre roll. Den kan också handla
om modet att våga närma sig någon annan människa,
hur frustrerad och svårtillgänglig hon än är eller
den kan handla om diskriminering av människor i.o.m att Tommy sitter
isolerad, bevakad av samhället, utestängd från allt normalt
liv. Det här bara några av dimensionerna som går att läsa
ut i "P" som till det yttre försöker vara och är
ett stycke teater av sin tid. Om den till det inre är tidsunik eller
ej är svårt att svara på. Det kan nog bara varje enskild
åskådare bedöma i vilken utsträckning rent allmänmänskliga
frågor ryms plats hos Bowne.
Helgjutet
Det mest utmärkande för den här uppsättningen är
faktiskt helheten, att ensemblen, under Alexander Öbergs ledning, lyckas
ge minutrarna innehåll och håller greppet om publiken pjäsen
igenom. Mitt skinn berörs av den nära kontakten skådespelarna
lyckas skapa och skinnet skrynklas till av den tidvisa anspänningen
för att sedan slätas ut av poesin i luften mellan Bea och Tommy
när de möts på filten. Efter att ha sett "P" piggas
sinnet upp, uppfriskat av pjäsens öppningar mot flera olika perspektiv
på tiden. Även om Bhopa riktar sig till en hel publik blir tiden,
tack vare skådespelarnas förmåga till närvaro, också
vars och ens, den personliga tiden, som en del av en kollektiv tid, en större
helhet.
Text: KRISTINA LUNDQVIST |
