| |
En traditionell klocka är tvådimensionell.
Tiden på dygnet representeras av visarens läge på urtavlan,
av urtavlans geografi. Den moderna digitalklockan är endimensionell.
Tiden representeras av en siffra, avskalad och naken, och saknar förhållande
till något annat än sin egen siffra.
Det kommersiella genombrottet för digitaluret har inte inneburit någon
förändring i vår tidsuppfattning. Skillnaden mellan de bägge
sätten att representera tiden beror istället på kulturella
skillnader mellan de samhällen där dessa klockor infördes.
Klockorna ger oss en vink om att tidsuppfattningen är föränderlig.
Den klassiska klockan började komma i bruk under 1300-talet och blev
ett hjälpmedel i klostren att hålla reda på dygnets bönetimmar.
Sedan tidigare delades dygnets timmar upp och namngavs efter bönestunderna,
tidpunkter som dittills hade bestämts av solens och stjärnornas
lägen. Det var ottesång vid midnatt, lovsång klockan tre,
primen vid gryningen klockan sex, vespern klockan sex på kvällen
och kompletorium vid sängdags. Naturligtvis innföll dessa bönestunder
med ett visst mått av osäkerhet, vilket knappast kan ha givit
upphov till någon större oro. Men mulet väder ställde
säkert till problem att bestämma bönetiderna, varför
uppfinnandet av den mekaniska klockan blev en välsignelse. Även
köpmän och kapitalister insåg snabbt klockans betydelse,
och klockan blev allt vanligare i deras hem och i stadshustornen. Klockans
större exakthet gav även helt nya möjligheter att utveckla
de vetenskapliga observationerna.
I den cirkulära tiden finns både rörelse och icke-rörelse.
Kyrkoåret är inte först och främst en framåtskridande
tid. Det är tvärtom en ständig återupprepning av samma
tidskvaliteter: förväntan, sorg, saligt nytt hopp. Att finnas
i en cirkulär tid är därför som att röra sig i
ett sedan länge känt landskap. I de föreställningar
om historien som dominerar det medeltida medvetandet glider förflutet
och nutid in i varandra. Det förflutna har inte gått förlorat
och nutiden är inte ny. Den linjära tiden som dominerar dagens
samhälle är tom form. Den cykliska tiden däremot har innehåll.
Den kan inte skiljas från den konkreta verkligheten utan de uppfattas
som identiska. Tillvaron är bunden till en evig upprepning. Ingenting
har förändrats och ingenting kommer att förändras. När
naturen och de mänskliga aktiviteterna successivt förändras
under årets lopp, då måste också tiden förändras.
Varje avsnitt har sin särart och individualitet, tiden är heterogen.
Till skillnad från vår linjära tid kan den cirkulära
tiden inte brytas ner i allt mindre beståndsdelar utan är givna
av de konkreta tidskvaliteterna. En längre periods första dag
kan inte isoleras och betraktas för sig, som ett enskilt tidselement.
Under denna period är den en realitet i hela sin utsträckning,
exempelvis en skördeperiod. Framtiden finns närvarande i nutiden,
och genom det förgångna blir det möjligt att skaffa sig
kunskaper om den.
Om tiden inte kan åtskiljas från livets dagliga händelser,
så kan den inte heller sträcka sig längre än detta
liv. Den kan inte se en framtid som ett substanslöst tomt fält,
där jag kan föreställa mig att allt ska upphöra. Därför
är det också otänkbart att döden skulle innebära
en förintelse, utan snarare en fortsättning på tid som löper
jämsides med livet. Människan lever vidare ungefär på
samma sätt och med samma egenskaper som i den jordiska tillvaron.
Det är inte den ena eller andra föreställningen om livet
efter döden som är avgörande för människans inställning
till döden, utan föreställningen om tiden. Om tiden är
en solid helhet som för människan inte tar slut vid graven, så
är döden inte heller skrämmande. Det stora problemet för
dessa människor är snarare platsen för vistelsen efter döden:
en syndig själ hamnar ju i helvetet. Vi som lever i en linjär
tid däremot har ett neurotiskt förhållande till döden
eftersom den innebär ett absolut slut på tiden. Det naturliga
sättet att hantera döden blir då att skjuta den framför
sig, att hålla den på största möjliga avstånd.
Den cirkulära tiden har slutit sig om sig själv och verkligheten
förstelnar i naturens existens. Det sociala förhållandet
är lika givet för människorna som berget och havet. Mönstret
för mina handlingar i denna tidsstruktur är givet, jag kan inte
ändra det. Så blir den cykliska tiden ett argument för status
quo.
Här vilar det förflutna över mina tankar med samma tyngd
som framtiden gör i den linjära tiden. Om den senare fråntar
mig kontakt med nutiden och tvingar mig till aktivitet och prestation, så
blir jag i den cirkulära tiden omvänt fjättrad vid en etablerad
nutid och fråntagen möjligheten att forma min egen framtid.
Naturligtvis måste det ha funnits ett visst mått av linearitet
även i den cirkulära tidsuppfattningen, given av generationsförändringarna.
Historiska händelser angavs i första hand i relation till speciella
personer. Inom kyrkan började den moderna historien med Kristus, och
världens skapelse daterades på 1300-talet till 4.484 år
före Roms grundläggande Säkert finns någon form av
talmystik med i resonemanget.
Först under renässansen verkar det som om den linjära tiden,
i vissa miljöer, har blivit så dominerande att samtiden kan ryckas
loss från det förflutna och framtiden och därmed värdesättas
för sig. Det är kapitalismens nya produktionsformer som i öar
bryter upp cirkeltiden till en linje utan ändar. Till en tid som inte
symboliserar något annat än sig själv, och som inte anknyter
till det särskilda, konkreta.
text: CHRISTER WIGERFELT |
