FÖRLAG: NORSTEDTS

EN NÖDVÄNDIG BOK

Johan Ehrenbergs senaste bok Globaliseringsmyten innehåller en hel del åsikter och tankar som lägger sig långt från den samhälls- debatt somförs fram i media idag. När politiker och företrädare för den så kallade marknaden ingår ett mycket tveksamt skenäktenskap, då försvinner helt enkelt medborgarnas röst och kvar finns bara en maktens retorik som alltför mycket påminner om den sekteristiska vänster som förpestade debatten på sextio och sjuttiotalet med sin enda väg till lyckan.
Det är här som författarens styrka kommer in: lågmält och med stor envishet tillbakavisar han en del av de moderna myter vars sanningshalt nuförtiden antagit närmast religiösa dimensioner, vilket givetvis gör det svårt att ifrågasätta dem. Globaliseringen av marknaden får stå som skäl till att marknaden måste få diktera sina egna villkor. Annars flyttar de utomlands. Frågan blir då givetvis: vilket lands ekonomiska elit kommer att välkomna Wallenberg med kolleger? Svaret är väl att ingen annanstans kan de utöva sin makt så grundligt som de gör just nu medan du läser detta. I sin pedagogiska nit framstår ofta Ehrenberg som en mjukisvariant av Karl Marx- om ni kan föreställa er en sådan. Men helt utan den sistnämda skriftställarens monumentala tråkighet.

EN TÄNKARE TALAR

Nästan profetiskt blir hans omdöme om Peter Wallenberg: en affärsman som bara genom sitt stora ägande ger tyngd åt hans illa övertänkta slutsatser, allt enligt författaren. Dagen efter jag läste boken, för första gången, gick det att läsa ovannämnda makthavares tankar om A-kassan, ett ekonomiskt transferringsystem som jag själv i min naivitet trodde var orörbar för politiska och ekonomiska attacker. Visserligen har ersättningsnivån för a-kassan sänkts de senaste åren -med hänvisning till de dåliga tiderna- men att de rådde ett samförstånd mellan marknaden politiker och fackföreningarna om detta ersättningssystem var jag övertygad om. Men i Expressen för en dryg vecka sedan fick jag lära mig att så inte var fallet: där deklarerade finansmannen att : A-kassan var Sveriges största fallskärm och att den borde sänkas drastiskt eller helt tas bort.

DEN SVÅRA DEMOKRATIN
I ett demokratiskt samhälle måste alla få tillfälle att fritt få uttrycka sina åsikter men detta angrepp på de arbetslösa var lite som det berömda angreppet på änkans skärv. Lite väl magstarkt när det kommer från en man som ärvde ett imperium och aldrig mig veterligen levt på en nedskuren a-kassa.
Även detta anknyter till en av bokens teser som lyder "hut går inte hem, hot går hem", den senaste tidens maktdemonstrationer av direktörer visar att det påståendet inte är plockat ur luften. Problemet är, enligt Ehrenberg, alltså inte de rika och deras anspråk på att de anställda och nu även då de arbetslösa skall sänka sina krav på i stort sett allt, utan problemet är det han kallar maktlöshetsjukan. Det vill säga att politikerna och fackföreningarna frivilligt avstår från att utöva sin makt. Självklart har han rätt, den som tror att stora hel- eller halvsvenska företag stannar kvar i detta land för att man älskar den svenska naturen eller kulturen ordineras tre genomläsningar av Globaliseringsmyten.

DEN HISTORISKA PARANTESEN
Boken är en lättläst och mycket underhållande guide in i en alternativ verklighet, en verklighet där de rika har röst bara för att makten tillåts sitta i pengar och de som är fattiga saknar den av samma skäl. Kapitlen om den enorma kapitalförstöring som pågår i Norrköping efter nedläggningen av Ericssons fabrik där skulle vara obligatorisk läsning för alla som har det minsta intresse av en levande demokrati. För det som var självklart för tjugo år sedan när det gäller vård, omsorg, skolan, löner och anställningskydd är till stor del borta. Kvar finns då rester av de generella välfärdssystemen men också en dröm som denna bok hämtar sin inspiration och kraft ifrån: historien är stadd i ständig förändring och systemskiftet kan vara en historisk parentes.

Efter tre genomläsningar av Globaliseringsmyten är jag övertygad om att Sverige behöver Johan Ehrenberg men känner mig inte lika övertygad om vårt gemensamma behov av Peter Wallenberg, åtminstone inte i rollen som visionär när det gäller samhälls- utvecklingen.

text: BJÖRN ZETTERLING