Tiden är ingenting heter en bok av Hasse Alfredson och Albas chefredaktör har fördjupat sig i Einsteins och morsans relativitetsteorier (läs den, den är bra!).

Själv skulle jag också vilja kalla mig tidsfantast men lägga mig på en, kanske, något mer prosaisk nivå.
Men tiden är ett mysterium.

Som min gode vän, folkfilosofen från Värmland, brukar säga:
- Vad är tid egentligen. Bara ett tillstånd!

Kanske ibland ett narkotiskt, andra gånger ett neurotiskt.
Tycker ni att det börjar bli förvirrat?

Ja, men det är ju precis vad tidsbegreppet blir när man ger sig in i närkamp med det.

Drömmen, reinkarnationen, tidsmaskinen, perpeteum mobile och Einsteins matematikformel i all ära - men jag håller mig till klockan.
Jag föredrar alltså att hålla mig till den högst ordinära och västerländska linjära tidsuppfattningen. Utan att lägga in några djupare värderingar än så i det. Just nu.

Håll i er, för nu tänker jag skryta: Sedan barnsben är jag begåvad med ett gott minne. Och detta minne, tror jag, har gjort mig intresserad av tidshändelser; kanske främst nutida, och jag älskar att botanisera i tidningslägg och gamla topplistor.

Detta har med åren utvecklat sig till en studie i tid.
Eller snarare: en studie i tillstånd.

Jag har upptäckt att även mitt minne ofta spelar mig ett spratt. Saker och händelser jag tidigare hade fotografiskt klara för mig i minnet, visar sig plötsligt vara något förvanskade av tiden. Eller är det av tillståndet?

Exempel: En replik i en gammal film jag i åratal har reciterat för mig själv och mina vänner, är plötsligt inte alls så dramatisk när jag efter många år ser om filmen igen.

Jag kan till och med ha kastat om några av orden, eller lagt till något. Eller så var tonen i det som sas inte alls lika barsk som jag mindes det.

Detta tror jag beror på framför allt två ting: Tillståndet man befann sig i när man för första gången såg filmen. Och tiden som sedan gått och format om det man minns.
Lagt till eller dragit ifrån.

Nu kan ju någon förstås invända att "du blir äldre och minns inte lika bra som förr!"
Ja, förvisso sant. Men ändå inte, eftersom jag minns det mesta av det på ett riktigt sätt. Och det är inte det biologiska åldrandet som är poängen i denna krönika.

För vad beror det ytterst på? Jo, att det går en massa dagar och att ens tillstånd förändras. Hela tiden.

Å andra sidan förändras tiden, men tillståndet är detsamma. Mina innersta drömmar "lever i mig lika starkt nu som då", för att citera en nutida rockpoet.

Föremålen kan ha skiftat lite i färg och form, men känslan är densamma.
Tid är krångligt...
Trots detta har nog min filosofiske värmlandsvän rätt: Tid är ett tillstånd!

Och har kanske inte så mycket med klockan på armen att göra. Ni märker att ni snart kan glömma det jag skrev i början om prosaiskt, som ju betyder vardagligt, sakligt!

Men så här blir det om man börjar resonera kring tiden.
Därför: back to basics!

Jag tittar på klockan och känner att det är tid för en smörgås.
Och en kopp te.
Det är inget dumt tillstånd...

Sedan är det ju en annan sak att man har alldeles för lite tid. Både i vardagen och i livet i stort.
Men för att få tillstånd för mer av den varan, krävs tillstånd från högre ort, om man säger så.

Eller om man så vill, kanske: en annan uppfattning om tiden?!
Som inte är det samma som en annan tidsuppfattning. Eller, är det det?

- Vad är tid egentligen? Bara ett tillstånd, säger min värmlandsvän och fortsätter att filosofera.

Text: LEIF WILEHAG