Många biståndsarbetare i u-länder har fått erfara att vårt eget kulturmönster gjort oss oförmögna att förstå den inhemska befolkningen. Inte minst gäller det uppfattningen om tid. Vi skulle även ha haft svårt att förstå våra förfäder här hemma. Under industrialiseringen av Europa tog det århundraden att övertyga folk om att deras arbete kunde uppfattas utifrån en fritt svävande tid. Bruksorternas fabriksvisslor demonstrerade tydligt att människorna handgripligen måste lära sig en ny tidsordning.

Hos våra förfäders förfäder däremot, liksom i många u-länder idag, finns tydliga drag av en tredje tidsstruktur. I kulturer med svaga statsbildningar eller inga alls finner man enligt författaren Anders Johansen primitiv tid, eller punkttid. Här är inte tiden något som ständigt fortskrider i samma riktning som den linjära tiden, eller runt i samma spår som i cirkulär tid.

Enligt Anders Johansen kan man finna nyckeln till primitiv tidsuppfattning i den grekiska mytologin. Myten om Kronos är enligt Aristoteles en berättelse om tiden. Här är tiden inte något som fortskrider i samma riktning eller runt i samma spår, utan något som är diskontinuerligt och som pendlar mellan motsatta poler. Tiden är inte ett jämnt flöde, utan ett utbyte av det ena tillståndet mot det andra. Ett motsatsförhållande mellan "tid" och "icke-tid". Punkttid består av separata och till stor del självtillräckliga öar av tid och rör sig som ett spel av skiftande tablåer. Kanske skulle man kunna likna tiden vid ett kalejdoskop. När man vrider lite på det uppstår ett nytt mönster, eller en ny tid. I denna tid är det inte bara möjligt att leva i nuet, det är närmast oundvikligt. Den spärrar in mig i nuet. Tiden hänvisar mig till den befintliga verkligheten, den innehåller inga strukturer som jag kan projicera ut i det okända för att föreställa mig det som ännu är okänt.

I punkttid är det naturen som bestämmer över människornas liv, oberäknelig och bara möjlig att förstå med mytologiska fenomen. Sumpgasens fladdrande lågor kunde vara älvor eller troll: Det berättas om eldflugor som på medeltiden kunde vara odöpta, döda spädbarns själar; Stormar kunde vara förebud; Dödsfall till följd av hjärtattack eller något annat anfall kunde vara ett verk av demoner.
Här finns bara ett begränsat utrymme för tankar om orsak och verkan. Enligt Robin Horton kan man se att denna kausalitet finns svagt utvecklad i traditionella stammar idag, exempelvis i diagnos av sjukdomar. En sjuk afrikansk bybo går vanligen till en "medicinman" för att bli botad. Läkeprocessen går ofta ut på att den sjuke ska vända sig till någon gud eller ande. Dessutom förväntar sig den sjuke få veta orsaken till varför dessa andar har givit upphov till sjukdomen. Den sjukes beteende har givit upphov till andarnas vrede, vilket ger ett enkelt kausalt samband mellan andar och sjukdom.

Detta kan förefalla enfaldigt för oss västerlänningar, men Horton visar ganska enkelt att detta primitiva tänkande överensstämmer med vårt eget, och ger följande exempel: En högt aktad amerikansk advokat fick se ett svampformat moln på himlen, något han inte tidigare skådat. En fysiker vid hans sida försökte förklara fenomenet med att "en fusion av väteatomer just har ägt rum". Det teoretiska begreppet 'fusion av väteatomer' ger upphov till det konkreta fenomenet 'svampliknande moln', vilket vi accepterar. Den afrikanska argumentationen visar sig nu vid en jämförelse vara identisk.

Idag är vi västerlänningar vana att tänka kausalitet i flera led. Först i en tidsstruktur med utsträckning tycks detta vara möjligt. Under medeltidens cirkulära tid fanns det kulturella öar där detta var mer än normalt utvecklat. Men då fanns uppenbarligen även starka inslag av punkttid. En punkttid fylld av skogsandar var ett levande inslag i bondekulturen långt in på 1900-talet även här i Sverige.

Ännu ett exempel på punkttidens oförmåga att blicka framåt finns dokumenterad långt in på medeltiden i hundraårskriget mellan Frankrike och England. I ett slag där engelsmännen vann gjorde kung Edward inga försök att uppta förföljandet av den franska armén. Ett förföljande i det strategiska syftet att förinta fiendens styrkor för att säkra det framtida militära övertaget var ännu inte förankrat i samhällstänkandet. Istället för förföljelse ägnade engelsmännen dagen efter drabbningen åt att räkna och identifiera sina egna döda, ge hedrande begravningar åt de mest ädla och beräkna lösesummorna för fångarna. Därefter tycktes Edward förlora intresset för franske kung Filip som flytt till Amiens.

Just därför att tiden faller isär på detta sätt kan livet inte så lätt utvecklas till en sammanhängande rörelse mot ett avlägset mål. De enskilda faserna kan inte lika eftertryckligt som i en linjär tid reduceras till medel för varandra. Här saknas den linjära tidens konstanta hastighet. I punkttid regleras tidens hastighet efter upplevelsernas intensitet. Kalejdoskopets olika mönster kan uppfattas som mer eller mindre kraftfulla. Därför är människan i punkttid egentligen inte inlemmad i tid. Hon omger sig med tid, hon producerar själv sin egen tid.

I punkttid är framtiden ett svagare begrepp än i cirkulär och linjär tid. Att föreställa sig framtid är närmast att överskrida den befintliga verkligheten, det är att avskilja tiden från sitt välkända innehåll och låta den framträda naken. Primitiv tid är nämligen lika konkret och mångfaldig som själva erfarenheten. Två äpplen kan aldrig bli två päron. Detta fick den svenske biståndsarbetare erfara som föreslog att invånarna i en afrikansk by skulle passa på att laga sina hyddor innan regnperioden började. Byborna visade emellertid total oförståelse för detta förslag: att laga hål i en hydda under en torrperiod var för dem en fullständigt meningslös sysselsättning.

Finns det då något förflutet i primitiv tid? F Barth har gjort studier av baktamanfolket, och hävdar att det förflutna för dem är kalejdoskopiskt, inte som ordnat längs en tidsaxel som leder fram till nuet. För att skapa ordning i sitt minnesmaterial är de i regel direkt beroende av geografiska hållpunkter i det rum som omger dem. Det är de olika platserna som bidrar till att återkalla händelser från det förflutna. Här finner vi intressant nog ett visst släktdrag med den moderna kosmologin. Astrofysikern som studerar en stjärna försöker utröna dess tidigare utveckling. Det som syns idag i teleskopet är ju något som ägde rum tidigare, eftersom ljuset har tagit ett antal år på sig att färdas från stjärnan till teleskopet.

Även punkttidens förhållande till geometriska avstånd finns klart uttryckt under det medeltida 1300-talet. Avlägsen tid kunde finnas på avlägsen plats. Det fanns en föreställning om att Edens lustgård existerade på jorden, ofta utmärkt på kartor långt borta i öster där man menade att den var avskuren från resten av världen av en stor bergskedja eller ett hav eller en mur av eld. I detta paradis växer alla slags träd och blommor, med oförlikneliga färger och dofter som aldrig upphör och som har läkande förmåga. Fågelsången harmonierar med skogens sus och porlandet från bäckar som rinner över ädelstensgnistrande klippor eller sand mer glänsande än silver. Varken vind eller regn, hetta eller kyla skämmer detta paradis. Hit kommer aldrig sjukdom, förruttnelse, död eller sorg.

Om nu tiden bara består av "händelser", om det inte finns något som flödar och förlöper vid sidan av dem helt av sig själv, då måste vi kunna anta att tiden har större hastighet eller intensitet där referenspunkterna hopas. På samma sätt måste vi kunna anta att den saktar av där de är mer sparsamt utspridda. Om detta är riktigt, då är inte denna tid en förstenad form som är överordnad arbetet och utövar ett tvång på det. Den uppkommer istället ur arbetsrytmerna, den är de mänskliga livsyttringarnas egen puls.

text: CHRISTER WIGERFELT