Det blåser kallt, regnet siktar sig in i öron och näsa. Är bussen försenad? En snabb titt på klockan visar att det är jag som är alldeles för tidig - som vanligt.

Jag är tidspessimist så det tjuter om det. Skall jag någonstans beräknar jag alltid med att komma minst 10-15 minuter tidigare. Vissa dagar kan det bli rätt jobbigt om man hinner med en tidigare buss. Då får jag stå och vänta som en idiot i över en halvtimma på den jag skall träffa. Vi vet ju alla att man inte kan lita på bussar och spårvagnar, de går helt efter sin egen klocka. Bestämmer jag med en bekant att vi skall mötas kl. 12.00 någonstans i stan så är jag där senast 11.50, medan vännen kan komma först 20 minuter senare. Men när man väl börjat känna till hur ens olika kompisar beter sig, då kan man planera lite vettigare.

Vissa har ett rykte om sig att alltid vara försenade, och jag skulle aldrig stå ut med ett sådant rykte. Jag skulle få ren panik. Andra kan gå och skryta om att de är tidsoptimister. Dessa personer ser jag som opålitliga och starka irritationsframkallare.

Skall jag möta min syster nånstans då kan man vara rätt säker på att båda är tidiga. Hela min familj älskar att komma för tidigt, det skulle vara världens synd om vi råkade komma fem minuter försent till en tillställning. Skall vi till ett kalas står vi oftast utanför dörren och väntar in tiden och hoppas att inga grannar skall se oss och ge oss undrande blickar. "Nej, vi är bara för tidiga och vill inte skämma ut de inte ännu fullt påklädda värdarna."

I många andra fall så är det bra att vara lite tidig. Skall du på en anställningsintervju, inte kommer du en kvart försenad med flit. Vad får din framtida chef för intryck på dig då?

Jag har försovit mig en och annan gång, tro det eller ej, men det har aldrig fått några allvarliga konsekvenser. De gånger jag kommer försent är läraren också försenad. Inte ens de kan hålla tiden jämt.

Sista minuten
Det kan vara jobbigt att planera, då man har fått en väldigt lång tid på sig för att läsa på ett prov. Först måste man ta sig i kragen och börja läsa, men även lägga upp det så man inte hinner glömma hälften. Får man arbeten att göra så är det oftast enklare, då behöver man inte vara lika aktuellt insatt i ämnet som vid ett prov på det speciella datumet. Det är även känt att många av oss arbetar bättre under tidspress och gör då arbetet i sista minuten. Vi som går i skolan och även ni som en gång gick där minns nog hur det var att få en tjock bok att läsa på begränsad tid. Detta är ju en uppgift man inte har några bra skäl till att vänta med, men man gör det likt förbannat ändå. Bokreferatet bli oftast skrivet natten innan inlämningsdagen.

"Ni är så lata!" brukade min gamla svensklärare skrika åt oss i förhoppning att vi skulle börja göra våra saker i god tid i fortsättningen. Detta fungerade inte enligt hans planer, utan vi använde det istället som ett sant fakta i vårt argument att vi faktiskt var lata, och skulle då inte behöva få så mycket läxor. Han hade ju själv sagt det. Tyvärr tog vissa denna friheten alldeles för starkt och sumpade något steg i betyget.

Nu på gymnasiet har folk helt missuppfattat orden: Kom i tid! De kommer de gånger de har lust och då oftast insläntrande mitt i lektionerna. I en kurs jag går är detta ett typiskt faktum. Jag, som den sanna tidspessimist jag är, ser till att vara där minst fem minuter innan lektionen startar. Jag är oftast ensam med läraren de första 7-8 minuterna. Läraren i fråga håller inte riktigt koll på vad vi heter, utan kallar folk sånt som han lätt kommer ihåg. Jag kallas "tjejen som alltid är här i tid". Jag kan ibland få frågan av mina kurskamrater: Har du inget bättre för dig? Hur skall jag kunna ge ett förståeligt och tillfredsställande svar till en människa som endast är kapabel till att skolka. Svaret att jag tycker att mina studier är viktiga går inte hem hos dem. Jag är rädd för att jag också till slut kommer att tro att klockan går efter mig och inte tvärtom.

text: GUNILLA ANDERSSON