Einstein bröt en mental vall med sin allmänna relativitetsteori, när han införde det fyrdimensionella rummet. Tre av dimensionerna är rumsliga medan den fjärde är tiden. Visserligen hade tre rumsliga dimensioner funnit tidigare, och även tid var ett bekant begrepp. I Einsteins fyrdimensionella rum hänger allt detta oupplösligt samman. Den fyrdimensionella världen är ofta omöjlig att visualisera med vårt medvetande, som ju separerar rum och tid.

Idag används Einsteins grepp för att skapa teorier som syftar till att samla alla naturkrafter i en gemensam ekvation. Hetast är supersträngteorien. Och nu har antalet dimensioner vuxit till tio. Med lite fantasi kan vi peka ut tre rumsliga dimensioner: längd, bredd och höjd. Man kan undra vart de borttrollade sex dimensionerna tagit vägen?

Lägg ett antal tomma rullar hushållspapper på rad. En punkt på rullen kan beskrivas med med två siffror, så vi har en tvådimensionell yta. Om vi avlägsnar oss från rullen tillräckligt långt, tycker vi att rullen mest liknar ett streck. En dimension är som borttrollad. Supersträngteorin förutsätter på liknande sätt att sex dimensioner finns men är dolda för oss. Men vid tillräckligt höga energinivåer, som vid tiden strax efter Big Bang, skulle dessa dimensioner visa sig.

Alla sex dolda dimensioner i supersträngteorin är rumsliga och ingenting annat. En extra tidsdimension finns inte i teorin. Varför finns det inte två tidsdimensioner när man ändå tagit steget att jämställa tid och rum?

I fysikens värld kan man lätt få för sig att det bara finns en tid och att den lever sitt eget liv. Men man kan lika gärna hävda att det finns flera tider, som lyckligtvis kan kan dansa i takt med varandra. För vad uttrycker tid i fysikens värld?

Låt oss börja med ett tidlöst tillstånd, visst kan man tänka sig en värld utan tid. I en statisk värld behövs ingen tid. Var sak har sin plats, ungefär som i en film där allt fryser när man stoppar en projektor. Tidigare stamsamhällen hade drag av tidlösa former, där olika upplevelser betraktades som isolerade öar i tillvaron. Egentligen är detta kanske snarast ett tillstånd i nutid, men om allt sker i nuet behövs ju inte tid för att förstå livet.

Tid hänger samman med förändring. Men inte vilken förändring som helst. I tidigare stamsamhällen har förändringar kunnat ske som oberoende förvandlingar. Den linjära tiden är intimt förknippad med kausalitet, förändring med bestämda villkor. Så om solen stiger på himlen varje morgon måste det inte betyda att vi uppfattar en tid inblandad i detta. Det kan handla om att ett nutillstånd byts mot ett annat.

Upptäckten av kausaliteten i sin tur förutsätter att vi först har utvecklat det abstrakta tänkandet. Och det abstrakta tänkandet skulle knappast ha utvecklats om inte penningen börjat användas som en förmedlande länk i handeln mellan olika varor.

Det föregående stycket är väl en typisk illustration till hur vi idag använder kausaliteten som allmängods i vardagen. Hur är det då med fysikens mysterier? Jag kastar en boll rakt ut i luften och bollen gör en bågliknande rörelse. Naturlagarna tillåter att bollen gör rörelsen baklänges, som när man drar en film i andra riktningen. Men utgångsvillkoret finns i min hand. Man brukar tala om att tiden har en riktning, hela tiden densamma. Tiden vänder aldrig, så vi behöver inte riskera att återvända till vår barndom.

I mikrokosmos och atomernas värld finns också händelser som kan utspelas i bägge riktningarna. Det ena ger det andra, eller tvärtom. Vad är det då som binder samman tid i kosmos med händelser i mikrokosmos?

Kausalitet i den abstrakta logiken betyder att villkor kopplar satser till varandra. De kan ges en ordning. Kausalitet i den fysiska världen betyder att en händelse kommer före en annan. Samtidigt tycks vi kunna ge den en utsträckning. Vi kan tänka oss detta förlopp uppdelat på godtyckligt många delhändelser.

Alla fysikaliska händelser kan läggas i samma mönster av kausala processer. Därför kan vi ge processerna det gemensamma namnet tid. Det förstod vi intuitivt redan när det abstrakta tänkandet etablerades. Så länge som det handlar om kausalitet finns därför inget behov av mer än en enda tid.

Annat blir det om vi kan överskrida kausalitetens dominerande ställning i beskrivningen av den fysiska verkligheten. Det finns tydliga men svaga tecken i skyn. Eller snarare på jorden. Linjär tid, kausalitet och modern vetenskap är produkter av en samhällsform som inte ser någon gräns för exploatering av naturresurserna.

Vetenskapen håller nu på att överskrida sin ursprungliga logik. Istället för uppdelning i allt mindre fragment, växer insikten att allt hänger ihop. Världen blir alltmer komplex. I Göteborg, exempelvis, diskuteras möjligheten att överskrida de gamla fakultetsgränserna och skapa tvärvetenskapliga akademier.

Ett samhälle som bygger på ekologi och resursbevarande kan måhända utveckla mer cirkulära tankeformer istället för de linjära. Men det finns även andra krafter vid horisonten till morgondagen. I förra numret av Alba beskriver konstnären Åsa Harvard hur hon studerat berättandet inom multimedia. Det linjära berättandet bryts upp och blir starkare icke-linjärt. Troligen medför det att punkttid utvecklas.

De tre former för tid, som jag beskrivit på annan plats i detta nummer, ersätts kanske inte av någon ny tidsform. Men kompotten blir en annan.

Text: CHRISTER WIGERFELT