|
Einstein bröt en mental vall med sin allmänna
relativitetsteori, när han införde det fyrdimensionella rummet.
Tre av dimensionerna är rumsliga medan den fjärde är tiden.
Visserligen hade tre rumsliga dimensioner funnit tidigare, och även
tid var ett bekant begrepp. I Einsteins fyrdimensionella rum hänger
allt detta oupplösligt samman. Den fyrdimensionella världen är
ofta omöjlig att visualisera med vårt medvetande, som ju separerar
rum och tid.
Idag används Einsteins grepp för att skapa teorier som syftar
till att samla alla naturkrafter i en gemensam ekvation. Hetast är
supersträngteorien. Och nu har antalet dimensioner vuxit till tio.
Med lite fantasi kan vi peka ut tre rumsliga dimensioner: längd, bredd
och höjd. Man kan undra vart de borttrollade sex dimensionerna tagit
vägen?
Lägg ett antal tomma rullar hushållspapper på rad. En punkt
på rullen kan beskrivas med med två siffror, så vi har
en tvådimensionell yta. Om vi avlägsnar oss från rullen
tillräckligt långt, tycker vi att rullen mest liknar ett streck.
En dimension är som borttrollad. Supersträngteorin förutsätter
på liknande sätt att sex dimensioner finns men är dolda
för oss. Men vid tillräckligt höga energinivåer, som
vid tiden strax efter Big Bang, skulle dessa dimensioner visa sig.
Alla sex dolda dimensioner i supersträngteorin är rumsliga och
ingenting annat. En extra tidsdimension finns inte i teorin. Varför
finns det inte två tidsdimensioner när man ändå tagit
steget att jämställa tid och rum?
I fysikens värld kan man lätt få för sig att det bara
finns en tid och att den lever sitt eget liv. Men man kan lika gärna
hävda att det finns flera tider, som lyckligtvis kan kan dansa i takt
med varandra. För vad uttrycker tid i fysikens värld?
Låt oss börja med ett tidlöst tillstånd, visst kan
man tänka sig en värld utan tid. I en statisk värld behövs
ingen tid. Var sak har sin plats, ungefär som i en film där allt
fryser när man stoppar en projektor. Tidigare stamsamhällen hade
drag av tidlösa former, där olika upplevelser betraktades som
isolerade öar i tillvaron. Egentligen är detta kanske snarast
ett tillstånd i nutid, men om allt sker i nuet behövs ju inte
tid för att förstå livet.
Tid hänger samman med förändring. Men inte vilken förändring
som helst. I tidigare stamsamhällen har förändringar kunnat
ske som oberoende förvandlingar. Den linjära tiden är intimt
förknippad med kausalitet, förändring med bestämda villkor.
Så om solen stiger på himlen varje morgon måste det inte
betyda att vi uppfattar en tid inblandad i detta. Det kan handla om att
ett nutillstånd byts mot ett annat.
Upptäckten av kausaliteten i sin tur förutsätter att vi först
har utvecklat det abstrakta tänkandet. Och det abstrakta tänkandet
skulle knappast ha utvecklats om inte penningen börjat användas
som en förmedlande länk i handeln mellan olika varor.
Det föregående stycket är väl en typisk illustration
till hur vi idag använder kausaliteten som allmängods i vardagen.
Hur är det då med fysikens mysterier? Jag kastar en boll rakt
ut i luften och bollen gör en bågliknande rörelse. Naturlagarna
tillåter att bollen gör rörelsen baklänges, som när
man drar en film i andra riktningen. Men utgångsvillkoret finns i
min hand. Man brukar tala om att tiden har en riktning, hela tiden densamma.
Tiden vänder aldrig, så vi behöver inte riskera att återvända
till vår barndom.
I mikrokosmos och atomernas värld finns också händelser
som kan utspelas i bägge riktningarna. Det ena ger det andra, eller
tvärtom. Vad är det då som binder samman tid i kosmos med
händelser i mikrokosmos?
Kausalitet i den abstrakta logiken betyder att villkor kopplar satser till
varandra. De kan ges en ordning. Kausalitet i den fysiska världen betyder
att en händelse kommer före en annan. Samtidigt tycks vi kunna
ge den en utsträckning. Vi kan tänka oss detta förlopp uppdelat
på godtyckligt många delhändelser.
Alla fysikaliska händelser kan läggas i samma mönster av
kausala processer. Därför kan vi ge processerna det gemensamma
namnet tid. Det förstod vi intuitivt redan när det abstrakta tänkandet
etablerades. Så länge som det handlar om kausalitet finns därför
inget behov av mer än en enda tid.
Annat blir det om vi kan överskrida kausalitetens dominerande ställning
i beskrivningen av den fysiska verkligheten. Det finns tydliga men svaga
tecken i skyn. Eller snarare på jorden. Linjär tid, kausalitet
och modern vetenskap är produkter av en samhällsform som inte
ser någon gräns för exploatering av naturresurserna.
Vetenskapen håller nu på att överskrida
sin ursprungliga logik. Istället för uppdelning i allt mindre
fragment, växer insikten att allt hänger ihop. Världen blir
alltmer komplex. I Göteborg, exempelvis, diskuteras möjligheten
att överskrida de gamla fakultetsgränserna och skapa tvärvetenskapliga
akademier.
Ett samhälle som bygger på ekologi och
resursbevarande kan måhända utveckla mer cirkulära tankeformer
istället för de linjära. Men det finns även andra krafter
vid horisonten till morgondagen. I förra numret av Alba beskriver konstnären
Åsa Harvard hur hon studerat berättandet inom multimedia. Det
linjära berättandet bryts upp och blir starkare icke-linjärt.
Troligen medför det att punkttid utvecklas.
De tre former för tid, som jag beskrivit på
annan plats i detta nummer, ersätts kanske inte av någon ny tidsform.
Men kompotten blir en annan.
Text: CHRISTER WIGERFELT |