Hur många gånger har du tittat på ditt armbandsur idag? Har du inget armbandsur är du förmodligen expert på var alla offentliga klockor sitter. Alla har vi tider att passa. Busstider, tandläkartider, möten, hämtning på dagis... Listan är oändlig.

Mitt eget väckarur ringer 6.43 varje morgon. Barnen börjar 8.10. Min buss går 8.27. Varje liten minut av dagen är inrutad. Armbanduret blir en symbol för tiden som snärjer oss. Många gånger har vi svurit över den jävel som uppfann det. Tänk om det inte fanns. Då hade det gått att ta det lite lugnare. Bussen hade kommit när chauffören fikat klart och tandläkaren hade fått vänta. Eller hur hade vi gjort? Hur gjorde de förr? Solur, timglas och vattenur. De var inte så exakta, men visst räckte de nästan till - ända fram till dess att industrin krävde att arbetarna kom i tid till sitt pass på morgonen. Och i industrialiseringens tid kom också behovet av effektiva transporter. Tågen blev den geniala lösningen och med dem kom behovet av samordning och tidtabeller.

Göteborg låg före
Tidigare ville förstås kyrkan att folk skulle komma till högmässan, och därför ringde man ihop sin församling när det var dags. Och det var det vid lite olika tider på olika platser, fast alla tyckte att just deras högmässa började i tid. Detta berodde naturligtvis på att man gick efter soldygnet - och det är som bekant olika från plats till plats. Inte förrän 1884 infördes världstiden. Greenwich mean time. Då blev tiden någonting i sig. Inte direkt kopplat till solens gång eller fri att börja mäta efter eget bevåg, så som man gjorde med timglas och vattenur. Tiden slutade att vara knuten till sitt innehåll. Innan denna standardisering av tiden kom till så hade vi en tidsskillnad på 24 minuter mellan Stockholm och Göteborg.
Nu kunde man börja dela upp dygnet i små delar och kräva att folk kom exakt i tid.

Hur visste man vad klockan var då?
Grundidén till det mekaniska uret kan man säga att Galileo Galilei stod för. Han konstaterade nämligen att pendlens längd, inte dess amplitud, bestämmer tiden för svängningen. Detta möjliggjorde en exaktare tidmätning.
Peter Henlein från Nurnberg, tillskrivs äran av att, någon gång runt 1500-talet, ha uppfunnit drivfjädern. Drivfjädern möjliggjorde bärbara klockor. Ett annat namn som brukar nämnas i samband med urets historia är Thomas Tompion (1639-1713). Han var en engelsk urmakare som utvecklade bl a vägguret och de bärbara klockorna. På den här tiden var bärbara klockor fickur. Första armbandsuret kom inte förrän 1906.

Stoppa klockan och tiden stannar?
Till en början upplevde människorna tiden som någonting som försiggick inne i klockorna. Det finns anekdoter om rika män som lät ställa om sina klockor för att få middagen serverad tidigare om de blev hungriga i förtid. Man stoppade tiden genom att stoppa klockan.
Numera är detta knappast möjligt. Tiden rusar vare sig vi vill det eller inte. Numera mäts den exakt med atomur styrda av världs- och rikslikare.
Men nog önskar i alla fall jag att den gick att hejda en smula.

text: SIRI REUTERSTRAND