|
Vad ska man med semester och ledighet till? En bra sak att
göra är väl att sätta sig ned och fundera
lite över livet och hur det blev.
Själv skulle jag kunna göra det med avstamp i Claes
Carlssons debutroman. Att döma av musikreferenser och annat
har han och jag hängt runt i liknande kretsar och borde
nog vara hyfsat jämngamla. (Wild Man Fisher, Art Ensemble
of Chicago Ack, det var länge sedan någon nämnde
dem.) Hans bok är en sorts "Jack i medelåldern"
fast för oss som är lite yngre än Lundell.
Jag läste boken med mycket blandade känslor och jag
inser att jag har svårt att recensera den rakt av. Hela
tiden ser jag gamla kompisar framför mig. Den och den som
påminner oerhört mycket om den och den i boken. För
det är väl såhär de har det nuförtiden.
De som fortsatte att dra runt så som vi gjorde innan vi
riktigt blev vuxna. Om det nu var det vi blev. Men vi som fick
barn blev i alla fall tvungna att göra någonting annat.
Claes Carlsson beskriver tristessen i dagdrönarlivet. Inte
ens drogerna är särskilt kul längre för huvudpersonerna
i hans bok. Kickarna uteblir både när det gäller
dem och när de valhänt försöker sig på
lite kärlek. Det är också en oerhört grabbig
värld han beskriver. Det är polarna som gäller
och kvinnor begriper sig ingen på. "Sex and drugs
and rock'n roll". Så värst mycket sex blir det
inte av begripliga anledningar, tycker jag som tjej. Vem
skulle stå ut med de här snubbarna? Ens för en
kväll.
Så tack, Claes Carlsson! Om jag någonsin tröttnar
på att vara den jag är idag, så ska jag ta fram
den här boken. Den kan påminna mig om hur det hade
kunna vara.
Och ja visst, ja boken är visst bra skriven. Tajtare
än den genomsnittliga debutromanen. Och klart läsvärd.
Förmodligen även för andra än mig och mina
generationskamrater. Fast mina sysslade en del med politik också.
Det verkar inte Carlssons ha gjort.
text: Siri Reuterstrand
|