Jack i medelåldern
    Claes Carlsson
Lång fin blond

Norstedts
 

Vad ska man med semester och ledighet till? En bra sak att göra är väl att sätta sig ned och fundera lite över livet och hur det blev.
Själv skulle jag kunna göra det med avstamp i Claes Carlssons debutroman. Att döma av musikreferenser och annat har han och jag hängt runt i liknande kretsar och borde nog vara hyfsat jämngamla. (Wild Man Fisher, Art Ensemble of Chicago Ack, det var länge sedan någon nämnde dem.) Hans bok är en sorts "Jack i medelåldern" fast för oss som är lite yngre än Lundell.
Jag läste boken med mycket blandade känslor och jag inser att jag har svårt att recensera den rakt av. Hela tiden ser jag gamla kompisar framför mig. Den och den som påminner oerhört mycket om den och den i boken. För det är väl såhär de har det nuförtiden. De som fortsatte att dra runt så som vi gjorde innan vi riktigt blev vuxna. Om det nu var det vi blev. Men vi som fick barn blev i alla fall tvungna att göra någonting annat.
Claes Carlsson beskriver tristessen i dagdrönarlivet. Inte ens drogerna är särskilt kul längre för huvudpersonerna i hans bok. Kickarna uteblir både när det gäller dem och när de valhänt försöker sig på lite kärlek. Det är också en oerhört grabbig värld han beskriver. Det är polarna som gäller och kvinnor begriper sig ingen på. "Sex and drugs and rock'n roll". Så värst mycket sex blir det inte ­ av begripliga anledningar, tycker jag som tjej. Vem skulle stå ut med de här snubbarna? Ens för en kväll.
Så tack, Claes Carlsson! Om jag någonsin tröttnar på att vara den jag är idag, så ska jag ta fram den här boken. Den kan påminna mig om hur det hade kunna vara.
Och ja visst, ja ­ boken är visst bra skriven. Tajtare än den genomsnittliga debutromanen. Och klart läsvärd. Förmodligen även för andra än mig och mina generationskamrater. Fast mina sysslade en del med politik också. Det verkar inte Carlssons ha gjort.

text: Siri Reuterstrand