|
Det är lätt att även det lustfyllda läsandet
blir fyllt av krav och måsten, speciellt inför den
stundande semestern. Denna tid, om någon, ska fyllas med
idel ädla aktiviteter. Säg den som inte har inte släpat
med kilovis med "sånt-vi-borde-läst-under-året-meninte-hunnit-med-litteratur"
till diverse segelbåtar, överlevnadskurser och en
och annan mögelansatt sommarstuga i tron att under fortfarande
sker. Men det handlar om god planering och väl upplagd strategi
för att lyckas även inom denna sfär.
För den som inte hinner leka strateg med packningen har
därför Albas redaktion sovrat bland det mest intressanta
i årets bokskörd. Ta det lugnt. Det räcker med
EN god bok i sommar. Njut resten av tiden av att inte göra
något!
Det blir debutanternas sommar. Först ut är Cecilia
Bornäs med Jag, Jane (Norstedts).
För den som tänkt sig en roman med ett Tarzantema som
taget ur en gammal svartvit film från 40-talet eller något
i stil med De dimhöljda bergen, lär bli besviken. Andra
som eventuellt tänkt sig något i skriftlig form för
att rädda relationen eller alternativt hur man tar sig ur
den kommer säkert att glädjas. Detta är
det roligaste och mest intressanta om förhållanden
som skrivits på länge. Scenbytena är inte många
utan i stort sett: apa och människa placerat i djungelmiljö.
Den kontrasterande miljön tydliggör enklaste lilla
vardagskonflikt. Det kan handla om, han Tarzan som aldrig kommer
hem eller om termiter som sakta men säkert äter sig
in i hemmet. I djungeln angrips allt. Inget går att skydda,
det bryts ner. Inte ens dörren går att låsa
för att hålla farorna på avstånd när
både nyckel och lås rostat sönder. Det går
inte att värja sig mot omgivningens påtryckningar
och djungelns oskrivna lagar även om hon, Jane gör
ett tappert försök.
Alla dessa livets val och strävan efter friheten finns invävda
mellan raderna och i beskrivningen av hur ett byte fångas
och tillagas.
Ja, Jag, Jane är en grundlig guide i livets djungel.
Skulle det nu av en händelse bli en särdeles varm
och het sommar kan det vara bra att kyla av sig lite med Lee
Stringers Vinter vid Grand Central (Norstedts). Naket
och utan omskrivningar beskriver han uteliggarnas tillvaro i
New York. Det är en värld han känner väl
till, Lee Stringer. Betonggolv, kartongskivor och gamla filtar
och kläder var hans hem under Grand Central. Närmaste
granne var råttorna.
En penna blir förändringen. Han hittar en dag en blyertspenna
som passar perfekt för att skrapa ihop det sista i pipan
till en rök. Han plockar fram pennan en dag när han
inte har något att tända på. Ser resterna som
fastnat på den, och landar sakta i tanken - att han kan
skriva med den. Och skriva gör han. Den första berättelsen
publiceras i Street News, en veckotidning för utstötta,
och redan efter några månader har Lee Stringer en
egen spalt i tidningen och med tiden blir han även redaktör.
Det här är ingen sockersöt askungesaga med en
god fe som förtrollar och hjälper till. Det är
långt från Frälsis soppköksreportage. Det
här kommer från en insider och är råare
och rakare. Personerna som beskrivs får stå för
vad de är, vad de gör. Det är Stringers ord och
förmåga att berätta en historia som gjorde att
han kunde finna en annan mening med sitt liv och bryta med sitt
narkotikaberoende.
" Fyra saker jag gjorde varje dag. Jag skaffade fram lite
pengar, fick tag på lite varor, jag tände på
och jag skrev. Och till sist gick det så långt att
jag slutade med de andra tre."
En deckare gör ingen sommar, men nära på.
Att få ge sig hän åt en riktigt, och nu menar
vi en riktigt, bra kriminalhistoria kan förhöja minnet
av den mest regniga sommar. Den bör som alltid vara skriven
av en kvinna. Det är ännu inte kartlagt men bakom kvinnors
i alla fall utåt sett väna väsen lurar de mörkaste
historier. Irländska Julie Parsons är inget
undantag. Hon kan lugnt sälla sig till samlingen av deckardrottningar
to be. Förra året debuterade hon med Mary, Mary som
fick stor uppmärksamhet. Uppföljaren heter Friargåvan
(Albert Bonniers Förlag) och kommer inte att göra sina
läsare besviken. Det är en historia berättad i
gammal god, alla irländare får ursäkta, brittisk
anda. Läsaren lotsas med säker hand in i historien,
ett psykolgiskt drama med dödlig utgång - vad annars.
Så mycket går att avslöja att det handlar mycket
bin. Och om allergi.
Den medelålders David dör av anafylaktisk chock. Han
är allergisk mot bistick men den yngre hustrun Anna tvivlar
på att det verkligen var en olyckshändelse. Hon är
snart indragen i ett virrvarr av händelser och obehagliga
överraskningar, där hon ensam och utsatt försöker
reda ut alla frågor kring makens död. Ett vet hon
snart. Livet med David var inte vad hon trott. Fram växer
en annan bild, en annan historia. Även hon har förminskats
till en insekts beteende, vars liv styrs av en inkräktare
som gett henne sin friargåva. En förtätad historia
som kan få den med minsta allergi att se på omgivningen
med nya ögon. Inte minst på bin. Bara en sån
sak.
text: Ina Larsson
|