En dag såg jag på gatan hur en "a-lagare" slocknade, rasade ihop och blev liggande på gatan. Vad gjorde folk? Ingenting - de flesta vek undan för "fyllot", liggande i en hög ("Usch, Fy!"). Med ett undantag - troligen en läkare - som rusade fram och startade mun - mot - mun -metoden, samt kallade på ambulans med sin nalle.

I läkaretiken finns med styrkan av en bakomliggande tradition inarbetat tanken att du har en uppgift, förbunden med ett ansvar för dina klienter. Här är tradition inte bara sedvänja - som påskägg - utan verkningshistoria som en bärande och formande ström av information, med effekter på de medverkande, som ger resultat i deras agerande, så att de gör någonting inför det de möter.

Socialbyrån som exempel
Socialbyrån får fungera som exempel på ett borttappat ansvar, då där har utvecklats en "anti-tradition" i det fördolda, i relation till byråns ursprungliga uppgift enligt lagen - en snedutveckling av inställningen till andra människor, som då kallas "klienter

Vid socialbyrån är det en felaktig hantering av normen för bidragsberättigande, som blir styrande på en alltför hög nivå i det informationsbildande systemet. Normen - rätteligen en teknisk regel - hoppar upp två nivåer och blir överordnad styrprincip för hela verksamheten. Denna snedutveckling kallar jag "normativism".

Ordcirkus vid socialbyrån -
ett spel med fel målsättning och efter ojusta regler
Det patologiska momentet kommer in i relationen mellan social-ass och klienten, när interaktionen förvandlas till ett spel i ordets strategiska mening , som t ex schack, där det gäller att vinna över motparten genom "outsmarting" him/her.
Dock - observera att även i schack spelar både vit och svart på samma villkor, men vid socialbyrån finns det en stomme av "tjuvknep", som skall ställa klienten utan chans - han/hon spelar "the looser's game", där man saknar chans att vinna, därför att socialassistenten tillåter sig fuska med språket - både logiskt, semantiskt och resonemangsanalytiskt.

Det normativistiska spelet går ut på att uppnå ansvarsfrihet vid den kommande dragningen av ärendet inför nämnden - inte att hjälpa den andre. Inför nämnden gäller det att minimera utgifterna. Vidare: Att vinna i det normativistiska spelet gäller makten över pengarna. Alltså: Socialbyrån vinner - Klienten får inga pengar.

För att vinna ett spel behöver man knep och strategier. Dessa utvecklas efter hand som dolda synteser, dvs utan inblick och rationellt övervägande. Den centrala och självpermanentande kognitiva patologin i kommunikationen kan jämföras med ett mönster från Watzlawicks (1967) schema för schizofren kommunikation, ur vilket jag plockar två moment, med exemplen hämtade från socialbyrån:

1. Diskvalificering av budskapet
Man bryr sig inte om vad den andre säger utan detta behandlas som irrelevant buller. Underförstått budskap: "Det du säger har ingenting med saken att göra eller är helt fel". Samtidigt markerar man vad som verkligen gäller vid socialbyrån, bl a med repliken:
"Du är inte bidragsberättigad", dvs fakta och logik spelar ingen roll i en beskrivning av klientens situation, utan här gäller bara Normen. Klientens situation ingår endast i beskuret skick i beslutsunderlaget och kan inte vara något argument mot Normen. I detta moment har blivit tillämpad som överordnad princip för informationsintaget till beslutsunderlaget, varvid normen endast släpper i den information, som behövs för enklast möjliga tillämpning av normen.

2. Vägran att bekräfta den andre
Man medger inte att den andre är i en nödsituation och behöver hjälp, utan säger avspisande:
"Då borde du ha planerat din ekonomi bättre!".
Inte heller medger social-ass att det skulle vara hennes uppgift att hjälpa klienten, utan i stället uppvisar han/hon underförstått att klienten är ett besvär - något, som det gäller att stoppa och bli av med.

I samtalet är det frågan om systematisk desinformation, i vilken språkspelet går ut på att man manipulerar klienten till att hamna i kommunikationskollaps, så att denne tystnar. Sedan har socialsekreteraren löst sin uppgift: att klara sig själv fri från ansvar inför nämnden.
Hur det går för klienten är en sak, som faller utanför det informationsbehandlande systemet vid socialbyrån - det ingår inte i arbetsuppgiften - när denna helt styrs av Normen.

Kriminella är ofta bidragsberättigade
År 1980 (efter en skilsmässa) fick jag bo gratis hemma hos en kompis . som umgicks med kriminella - samtidigt som hon själv var extremt hederlig. På detta sätt kom jag in i en kriminell grupp och lärde känna en del av deras sociala miljö.
Det mest oväntade och anmärkningsvärda var att de kriminella som regel hade lätt att få pengar från socialbyrån. Sålunda hade de flesta av dem fått en ny TV. Dessutom fick de alltid matpengar.

HL (en av mina kontakter) kunde (över)bekräfta mina uppgifter om de kriminellas relation till socialbyrån. Emedan han arbetat som övervakare under flera år hade han fått inblick i de kriminellas relationer till socialbyrån. HL berättade, att de kriminella hade inte bara fått en TV - de hade fått hela möblemang installerade på socialbyråns, dvs kommunens bekostnad - samtidigt som en akademiker inte kunde (kan) få bidrag till en månadshyra.

Detta är nu en konsekvens av normativismen, ty inkomsterna av den senaste stöten är okända för socialbyrån. Alltså kan man tryggare än någon storkapitalist uppträda som nolltaxerare, och därmed ligger man klart under Normen med ett par tusen kronor i månaden - man har ju inte tjänat någonting!

"The Looser's Game" är ett snäpp värre än normativismen
I nästa steg utvecklas en ideologisering av normativismen, som nu utformas som reglerna för ett elakt spel - "the looser's game" för klienten. Nu är det inte bara frågan om överdriven tillämpning av normen, utan om att strunta i normen också.
Spelet - the looser's game - går ut på att klienten skall ha ett avslag

Vad gör man vid universitetet?
Denna snedutveckling har länge varit känd - speciellt bland de många avsnoppade klienterna - men vad gör man vid universitetet? - speciellt vid institutionen för Socialt arbete. Där borde man uppmärksammat kunskapens snedutvecklingar bland de tjänstemän, som man själv har utbildat. För att svara på frågan: Såvitt bekant gör man ingenting. Hur kan man förklara detta? Är man okunnig om läget.
Knappast - i varje fall inte helt. Nej då, förklaringen är en annan:

Universitetet har del i sjukdomen
Den kogntivia patologi, som bäddar för snedutvecklingen vid socialbyrån omfattas också vid universitetet, där den finns som samhällsvetenskaperna heliga ko: den stereotypa upplagan av Den Vetenskapliga Metodläran (DVM). Denna märkvärdiga konstruktion har sina rötter idels i positivismen, dels i det behov av mekaniska avgörbarhetsregler, som växer fram i pressade situationer. Dessutom verkar DVM tilltalande för innovationsfientliga forskare., vilka här hittar ett försvar för sina rutinmässiga strategier utan reflexion och konstruktiv fantasi.
Resultaten av DVM.s 50-åriga dominans vid universitetet kan ställas upp i en lista:

1) "Psykologi utan psyke"
(C G Jung), dvs idel statistik, sannolikhetsteori och nervfysiologi. Det psykiska förkastas som "subjektivt"
2) Samhällsvetenskap utan samhälle
- man saknar kritiskt perspektiv och ingriper inte mot missförhållanden (se punkt 5)
3) Pedagogik utan undervisning
pedagogik handlar om utbildningspolitik med ideologi.
4) Alternativa inriktningar avvisas som "ovetenskapliga"
alltså: strider mot DVM
- främst den kritiska hermeneutiken (bl a Apel och Habermas), vilken i Sverige har behandlats som menlös filosofihistoria, med kulturellt-litterära inslag, men inte som studier av argumentationens dolda axiom. Härvid krävs ett "metaspråk", "våningen" ovanför metodspråket, och ett dialektiskt-reflekterande tänkesätt.
5) Socialbyrå utan hjälpsamhet
därför att man skurit bort viktiga delar av klientens sociala verklighet, så att dessa saknas i beslutsunderlaget.

Text: JOHAN LINDSTRÖM
14.06.00