|
En dag såg jag på
gatan hur en "a-lagare" slocknade, rasade ihop och
blev liggande på gatan. Vad gjorde folk? Ingenting - de
flesta vek undan för "fyllot", liggande i en hög
("Usch, Fy!"). Med ett undantag - troligen en läkare
- som rusade fram och startade mun - mot - mun -metoden, samt
kallade på ambulans med sin nalle.
I läkaretiken finns med styrkan av en bakomliggande tradition
inarbetat tanken att du har en uppgift, förbunden
med ett ansvar för dina klienter. Här är
tradition inte bara sedvänja - som påskägg -
utan verkningshistoria som en bärande och formande ström
av information, med effekter på de medverkande, som ger
resultat i deras agerande, så att de gör någonting
inför det de möter.
Socialbyrån
som exempel
Socialbyrån får
fungera som exempel på ett borttappat ansvar, då
där har utvecklats en "anti-tradition" i det fördolda,
i relation till byråns ursprungliga uppgift enligt lagen
- en snedutveckling av inställningen till andra människor,
som då kallas "klienter
Vid socialbyrån är
det en felaktig hantering av normen för bidragsberättigande,
som blir styrande på en alltför hög nivå
i det informationsbildande systemet. Normen - rätteligen
en teknisk regel - hoppar upp två nivåer och blir
överordnad styrprincip för hela verksamheten. Denna
snedutveckling kallar jag "normativism".
Ordcirkus
vid socialbyrån -
ett spel med fel målsättning och efter ojusta regler
Det patologiska momentet
kommer in i relationen mellan social-ass och klienten, när
interaktionen förvandlas till ett spel i ordets strategiska
mening , som t ex schack, där det gäller att vinna
över motparten genom "outsmarting" him/her.
Dock - observera att även i schack spelar både vit
och svart på samma villkor, men vid socialbyrån
finns det en stomme av "tjuvknep", som skall ställa
klienten utan chans - han/hon spelar "the looser's
game", där man saknar chans att vinna, därför
att socialassistenten tillåter sig fuska med språket
- både logiskt, semantiskt och resonemangsanalytiskt.
Det normativistiska spelet går ut på att uppnå
ansvarsfrihet vid den kommande dragningen av ärendet
inför nämnden - inte att hjälpa
den andre. Inför nämnden gäller det att minimera
utgifterna. Vidare: Att vinna i det normativistiska spelet gäller
makten över pengarna. Alltså: Socialbyrån vinner
- Klienten får inga pengar.
För att vinna ett spel behöver man knep och strategier.
Dessa utvecklas efter hand som dolda synteser, dvs utan inblick
och rationellt övervägande. Den centrala och självpermanentande
kognitiva patologin i kommunikationen kan jämföras
med ett mönster från Watzlawicks (1967) schema för
schizofren kommunikation, ur vilket jag plockar två moment,
med exemplen hämtade från socialbyrån:
1. Diskvalificering av budskapet
Man bryr sig inte om vad den andre säger utan detta behandlas
som irrelevant buller. Underförstått budskap: "Det
du säger har ingenting med saken att göra eller är
helt fel". Samtidigt markerar man vad som verkligen
gäller vid socialbyrån, bl a med repliken:
"Du är inte bidragsberättigad", dvs
fakta och logik spelar ingen roll i en beskrivning av klientens
situation, utan här gäller bara Normen. Klientens
situation ingår endast i beskuret skick i beslutsunderlaget
och kan inte vara något argument mot Normen. I detta moment
har blivit tillämpad som överordnad princip för
informationsintaget till beslutsunderlaget, varvid normen
endast släpper i den information, som behövs för
enklast möjliga tillämpning av normen.
2. Vägran att bekräfta den andre
Man medger inte att den andre är i en nödsituation
och behöver hjälp, utan säger avspisande:
"Då borde du ha planerat din ekonomi bättre!".
Inte heller medger social-ass att det skulle vara hennes uppgift
att hjälpa klienten, utan i stället uppvisar
han/hon underförstått att klienten är ett
besvär - något, som det gäller att stoppa
och bli av med.
I samtalet är det frågan
om systematisk desinformation, i vilken språkspelet
går ut på att man manipulerar klienten till att hamna
i kommunikationskollaps, så att denne tystnar. Sedan har
socialsekreteraren löst sin uppgift: att klara sig själv
fri från ansvar inför nämnden.
Hur det går för klienten är en sak, som faller
utanför det informationsbehandlande systemet vid socialbyrån
- det ingår inte i arbetsuppgiften - när denna helt
styrs av Normen.
Kriminella
är ofta bidragsberättigade
År 1980 (efter
en skilsmässa) fick jag bo gratis hemma hos en kompis .
som umgicks med kriminella - samtidigt som hon själv var
extremt hederlig. På detta sätt kom jag in i en kriminell
grupp och lärde känna en del av deras sociala miljö.
Det mest oväntade och anmärkningsvärda var att
de kriminella som regel hade lätt att få pengar från
socialbyrån. Sålunda hade de flesta av dem fått
en ny TV. Dessutom fick de alltid matpengar.
HL (en av mina kontakter) kunde (över)bekräfta mina
uppgifter om de kriminellas relation till socialbyrån.
Emedan han arbetat som övervakare under flera år hade
han fått inblick i de kriminellas relationer till socialbyrån.
HL berättade, att de kriminella hade inte bara fått
en TV - de hade fått hela möblemang installerade på
socialbyråns, dvs kommunens bekostnad - samtidigt som en
akademiker inte kunde (kan) få bidrag till en månadshyra.
Detta är nu en konsekvens av normativismen, ty inkomsterna
av den senaste stöten är okända för socialbyrån.
Alltså kan man tryggare än någon storkapitalist
uppträda som nolltaxerare, och därmed ligger man klart
under Normen med ett par tusen kronor i månaden - man
har ju inte tjänat någonting!
"The
Looser's Game" är ett snäpp värre än
normativismen
I nästa steg utvecklas
en ideologisering av normativismen, som nu utformas som reglerna
för ett elakt spel - "the looser's game"
för klienten. Nu är det inte bara frågan om överdriven
tillämpning av normen, utan om att strunta i normen
också.
Spelet - the looser's game - går ut på att klienten
skall ha ett avslag
Vad gör
man vid universitetet?
Denna snedutveckling
har länge varit känd - speciellt bland de många
avsnoppade klienterna - men vad gör man vid universitetet?
- speciellt vid institutionen för Socialt arbete. Där
borde man uppmärksammat kunskapens snedutvecklingar bland
de tjänstemän, som man själv har utbildat. För
att svara på frågan: Såvitt bekant gör
man ingenting. Hur kan man förklara detta? Är man okunnig
om läget.
Knappast - i varje fall inte helt. Nej då, förklaringen
är en annan:
Universitetet
har del i sjukdomen
Den kogntivia patologi,
som bäddar för snedutvecklingen vid socialbyrån
omfattas också vid universitetet, där den finns som
samhällsvetenskaperna heliga ko: den stereotypa upplagan
av Den Vetenskapliga Metodläran (DVM). Denna märkvärdiga
konstruktion har sina rötter idels i positivismen, dels
i det behov av mekaniska avgörbarhetsregler, som växer
fram i pressade situationer. Dessutom verkar DVM tilltalande
för innovationsfientliga forskare., vilka här hittar
ett försvar för sina rutinmässiga strategier utan
reflexion och konstruktiv fantasi.
Resultaten av DVM.s 50-åriga dominans vid universitetet
kan ställas upp i en lista:
1) "Psykologi utan psyke"
(C G Jung), dvs idel statistik, sannolikhetsteori och nervfysiologi.
Det psykiska förkastas som "subjektivt"
2) Samhällsvetenskap utan samhälle
- man saknar kritiskt perspektiv och ingriper inte mot missförhållanden
(se punkt 5)
3) Pedagogik utan undervisning
pedagogik handlar om utbildningspolitik med ideologi.
4) Alternativa inriktningar avvisas som "ovetenskapliga"
alltså: strider mot DVM
- främst den kritiska hermeneutiken (bl a Apel och
Habermas), vilken i Sverige har behandlats som menlös filosofihistoria,
med kulturellt-litterära inslag, men inte som studier av
argumentationens dolda axiom. Härvid krävs ett "metaspråk",
"våningen" ovanför metodspråket, och
ett dialektiskt-reflekterande tänkesätt.
5) Socialbyrå utan hjälpsamhet
därför att man skurit bort viktiga delar av klientens
sociala verklighet, så att dessa saknas i beslutsunderlaget.
Text: JOHAN LINDSTRÖM
14.06.00
|