Populärvetenskaplig litteratur aktualiserar en rad intressanta frågor runt begreppen form och innehåll. För vad påstår sig denna populärvetenskap ofta göra, om inte att med en förändrad form bibringa en läsare ett visst innehåll? Där vetenskapens uttrycksform hindrar direkt insikt i innehållet träder popularisatorn in och låter, om inte hela innehållet, så åtminstone dess mest väsentliga delar anta en tillgänglig form. I regel rensas matematik bort, fackuttryck ersätts med vardagliga termer och abstrakta förhållanden illustreras med handfasta analogier samtidigt som snävt avgränsade vetenskapliga problem får bereda plats för de stora frågorna. Detta pekar på att formen inte bara är en stilfråga, den sträcker sig så att säga utanför sig själv och påverkar också vår uppfattning av innehållet. Form och innehåll står i relation till varandra och populärvetenskapens förändringar av vetenskapens form och innehåll har inte alltid varit okontroversiella.

Historiskt sett har populärvetenskapen, alltsedan den började etablera sig som en tydlig genre runt sekelskiftet 1900, haft att balansera på en vass egg mellan ovetenskap och obegriplighet. Läser man äldre recensioner av populärvetenskap återkommer ofta form- och innehållsfrågan då en populär bok bedöms, även om man inte uttryckte det på det sättet. Alltför mycket teknikaliteter, precision och detaljrikedom kunde anses som formella hinder och boken ansågs därför inte lämplig att sätta i novisens händer. Å andra sidan sågs ett alltför vidlyftigt och fantasieggande språkbruk ofta som en i vetenskapliga ämnen oönskad uttrycksform. Boken dömdes ut som vetenskapligt dilettanteri. Stilen kunde alltså vara "mindre populär" eller "alltför populär", inte sällan, får man anta, beroende på recensentens egen smak. Vad som var god populärvetenskap var inte alltid givet, precis som det idag finns olika uppfattningar om den saken.

Populärvetenskapens tillskyndare hävdar ofta att formens förändringar är att likna vid en översättares arbete och att läsaren av god populärvetenskap, liksom av en god skönlitterär översättning, kan bibringas väsentligheterna, även om en del detaljer går förlorade. Populärvetenskapens vedersakare hävdar däremot att förändringen i formen förvrider innehållet och att vetenskap kräver sina specifika former för att göras rättvisa. Kritikerna menar att förändringen i form antingen urvattnar populärvetenskapen eller driver populariseringen utanför vetenskapens domäner och in i den svindlande metafysiken. Populärvetenskap är antingen en tunn och näringsfattig soppa eller en alltför häftigt kryddad anrättning.

Vilken av parterna kan sägas ha rätt? Kritikerna har en poäng om man tror att populärvetenskap är en genväg till fackkunskap, det är den inte. Å andra sidan stöter man sällan på populariseringar som utger sig för att ha det anspråket. Man bör därför inte förneka att populärvetenskap kan vara ett första steg på vägen, precis som en lärobok med en hjälpande lärare är det. Populärvetenskap är ju på en och samma gång både en väg in och en påminnelse om att man står utanför.

Vill man vända på de kritiska argumenten så är det inte bara populärvetenskap som kan lida en brist när den ställs bredvid fackvetenskap. Förhållandet är nog också det omvända. Är det inte så att när populärvetenskapen sätter vetenskap i ett större sammanhang och förändrar dess former så utsäger den saker som mer sällan får plats i fackvetenskapliga framställningar, men som för den skull inte är oväsentliga.

Man bör komma ihåg att populärvetenskapliga alster ofta är betydelsefulla för sina författare. De åsikter och synsätt som framläggs i populär form är inte enbart medierade vetenskapliga sanningar, de innehåller också ofta värderingar av diverse slag. Kritik kan ges och besvaras även när det gäller dessa publikationer, som trots allt saknar vetenskapliga anspråk i vanlig mening. Detta pekar på något som mer sällan nämns, nämligen att den populärvetenskapliga formen har något som ofta saknas eller är undertryckt i den fackvetenskapliga formen. Den populära texten medger i högre utsträckning att allmänna världsåskådningsmässiga frågor av skilda slag får sin behandling. Trots tendenser att dra upp demarkationslinjen mellan vetenskap och ickevetenskap, mellan exakta vetenskaper och humanvetenskaper finns populärvetenskapen där som ett slags kitt mellan de olika områdena.

Kanske är det så att den populärvetenskapliga formen också bidrar med något, nämligen möjligheten att koppla vetenskap till flera andra områden som människor finner intressanta och viktiga. Vetenskap, politik, världsåskådning eller varför inte tillvarons estetiska dimension kan vara exempel på komponenter. Just det senare tänkte jag ge två exempel på, dock av ganska olika slag. Det är dels ett samtida exempel kopplat till fysik och dels ett historiskt exempel i anslutning till biologi. I det senare fallet vill jag visa hur en längre analys av form och innehåll i ett populärvetenskapligt verk kan kasta ljus över en vid 1900-talets början i allra högsta grad allvarligt menad världsåskådning.

Pervers fysik
Nyligen kom det ut en bok på förlaget Nya Doxa som verkligen kan sägas ställa frågan om populärvetenskapens form och innehåll på sin spets. Jag tänker på fysikern Sören Törnkvists Fysik per vers, en bok där det inte är givet om den skall recenseras som populärvetenskap eller lyrik. Törnkvist har nämligen utfört det intressanta och för en del kanske provocerande företaget att skriva om fysikaliska ting på blankvers.

Fysik per vers är absolut inget läromedel, men har ändå ambitionen att skapa kunskap; den innehåller helt enkelt en rad didaktiska dikter som En trippel Newton, Hjälten och profeterna och Mot centrum. Törnkvists grepp kan tyckas nytt och eget, men det har som han själv påpekar anor sedan antiken. Precis som dikt kan vara sedelärande kan den också vara kunskapsbärande.

Varför i fridens namn besvära sig
Med att i bunden form försöka ge
Gestalt åt någonting som brukar ses
som skaldekonstens antites - och tro
Att någon läsare skall bry sig om'et?
Men är nu verkligen fysik så a-
Poetisk som man skulle kunna tro?
[...]
Vi fysiker vill ofta visa oss
på styva linan, burna som vi är
av evangelisk övertygelse:
vi vet ju hur det verkligen står till.
Internt parlerar vi matematik,
ett språk som inte många talar. Så
vi har ett kommunikationsproblem
visavi dem med annan hemortsrätt
[...]
Tyvärr får jag nu faktiskt räkna med
att vissa fysiker ser detta som
en antiintellektuell attack
på disciplinens exklusivitet.
Må därmed vara hur det vill, ty själv
Har jag som pedagogiskt Credo valt
Det Lärande Subjektets Konstruktion
av Kunskap. Alla är vi olika
och alla måste själva bygga upp
sin kunskap.

I Fysik per vers är formen inte bara ett pedagogiskt verktyg, det är ju samtidigt lyrik enligt en för versmåttet blankvers speciell form. Den lyriska formen kan nog i det här sammanhanget ses som en protest mot just den traditionella pedagogiska prosa som i hemsöker läroböcker i fysik. För Törnkvist är lärande och kunskap inte något man enbart tillägnar sig i skolan och i kontakten med måttligt inspirerande läromedel. Kunskap och bildning, i vilket ämne det må vara, går alltid vägen över den lärande individen, och precis som individer är olika kan vägarna till kunskap vara det. Så tycks Törnkvist resonera och på det viset är hans perversa fysik mer än en provokation mot ett standardiserat sätt att närma sig det kunskapsområde vi kalla fysik. Törnkvist erbjuder en annan bildningsgång, i det här fallet genom lyrik, och det vore därför fel att enbart reducera denna form till något som skall få den beska medicinen att bli smakligare. Det bjuds som sagt både på fysik och vers.

Kanske är Törnkvists bok också ett försök att återuppliva en sedan Lucretius avsomnad genre. Att dikta om naturvetenskapens natur snarare än om själva naturupplevelsen är inte modernt. Det senare är väl inte heller det högsta mode idag, men runt sekelskiftet 1900 var däremot naturbetraktelsen, antingen i vers eller prosa, en uppskattad läsning. Från den tiden stammar också mitt andra exempel på att framställningsformen kan betraktas som mer än ett verktyg. I Wilhelm Bölsches Kärlekslifvet i naturen: En kärlekens utvecklingshistoria kan formen eller estetiken uppfattas som en väsentlig del också i en naturvetenskapligt inspirerad världsåskådning. Det var något som fanns levande hos en del naturvetare i romantikens vetenskapsideal, och det är tongångar som ekade i Bölsches verk från sekelskiftet 1900.

Biologisk pedagoglyrik
Vid sekelskiftet 1900 hade en del författare av populärvetenskap på ett tydligt sätt intagit en hållning som på en och samma gång bejakade den sanningssökande naturvetenskapen och populärvetenskapen som ett forum för att uttrycka en världsåskådning. På svensk mark kan naturligtvis botanikern Bengt Lidforss nämnas men också zoologen Wilhelm Leche. Den förre manade till en populärvetenskap som inte hemföll åt konversationslexikonets "lojala intetsägeri". Den senare menade att äldre naturalhistorisk litteratur endast kunde fungera som "hemtreflig förströelse för lojala medborgare". Biologin hade enligt Leche utvecklats som vetenskap och den var därför också en oundgänglig del "för uppbyggandet af en världsåskådning". I det sammanhanget blev populärvetenskapen naturligtvis viktig.

Wilhelm Bölsches Kärlekslifvet i naturen: En kärlekens utvecklingshistoria, är kanske sekelskiftets mest praktfulla och storstilade realisering av ambitionen att uttrycka en världsåskådning i populärvetenskaplig form, och då med biologin som grund. Boken skrevs av den i Tyskland då mycket välkände Wilhelm Bölsche och den kom ut i två band på svenska 1906. Hela verket räknade sina modiga sexhundra sidor och dessa sidor vänder sig enligt författaren till de mogna och förnuftiga människor som har modet att bilda sig en egen världsåskådning på grundval av den moderna naturvetenskapen. Bölsche själv hade bakgrund som en inte alltför framgångsrik romanförfattare, men när han tog sig an att popularisera utvecklingsläran steg upplagesiffrorna och han blev i Tyskland, jämte zoologen Ernst Haeckel, den mest uppskattade popularisatorn av biologi.

I detta voluminösa verk skrider Bölsche till verket med en färgsprakande och bildrik prosa som svingar sig mellan romantisk och lyrisk naturbeskrivning, allegoriska beskrivningar av biologiska förlopp och en med brinnande patos framförd världsförklaring. Resultatet av detta fick den botanikprofessorn i Lund och tillika goda stilisten Bengt Lidforss att kritisera tysken för "den krystade pedagoglyrik, varmed Bölsche stundom försöker förhöja intrycket av sina naturskildringar". I Lidforss positiva inställning till biologi och världsåskådning fanns däremot inte plats för att populärvetenskapen kunde anta vilken form och stil som helst. Ett längre utdrag är på sin plats för att man skall få en uppfattning av prosans speciella form.

Något spädt, ljuft, som med fina andefingrar vidrör din panna. Något, som kommer från de späda, gröna örter, som osynligt blomma därnere. Ur skogen, från dessa tysta träds djupaste lif, ur mossan, ur sanden. Ett nästan ohörbart sakta knastrande som af silande regn, ett sakta prasslande, som den grå, dimmiga natten ej kan hämma. Förtrollad valborgsnatt. Frömjölsskyar draga genom dimman. I vassen slumrar kärlek. Från trädgrenarne droppar kådan, ty träden sofva icke. Det är vår.

Hvad var det du sade? Skulle människan härstamma från apan?
Ja, det sjunga ju numera fåglarne i träden.

Professorn föreläser det från katedern. Kälkborgaren börjar tro det. Och Guds barn och världens barn råka för den skull i lufven på hvarandra. Och likväl har flertalet människor blifvit grundligen kuggadt på den frågan, ty satsens innebörd är för dem en gåta.
Frågan är, om vi inom oss själfva redan har utvecklat oss ur apan.
Om vi, hvar och en för sig, verkligen äro människor.
Den verkliga gränsen mellan djur och människa ligger icke i urgamla dagars töckengrå, icke mellan skallar, af hvika den ena till sin hjärnhålighets storlek måhända är ett par kubikcentimeter större än den andra.

Nej, den går midt igenom våra dagars människor som en oerhördt blodig skåra. Den skiljer den kunskapssökande människan från människan som endast lefver.

Människan, som endast lefver, står än idag icke en tumsbredd högre än djuret. Hon kan alls icke härstamma från det, ty hon är djur änn. En sådan människa sitter som en mask under ostkupan med lifvets ändlösa ostberg framför sig. Hon äter, slåss och håller sig uppe, omväxlande med en masks stolthet och en masks resignation. Understundom törnar hon mot den stenhårda glaskupan; då flinar hon och säger, att det är något, som slagit henne för pannan, för hvilket hon sedan uppfinner ett namn. Något gammalt spöknamn, ett från sin ammtid. Men kunskapsmänniskan krossar kupan vid första stöten, och se, där lysa stjärnor, världar, vintergator.

Bölsche var medveten om invändningarna mot den prunkande stilen och den litterära formen, och han diskuterade också kort framställningsformen i sitt förord till boken. Där konstaterar han för det första, att "världen är en surdeg", och för det andra att vetenskapen följaktligen till stora delar är svårtillgänglig. Då vetenskapens form exkluderar många människor med en ärlig vilja att tänka över världen, måste man enligt Bölsche gå deras ambition till mötes. "Den yttre form, i hvilken jag framställt förhållandena, anser jag nu en gång vara den användbaraste för att komma till ett gagneligt mål. Jag menar, att den bro, på hvilken man hopar vissa fakta till upplysning för kretsar, där man mera måste röra sig med det allmänna tänkandets och världsgrubblandets stora linjer, till en väsentlig del går öfver konsten. Och öfver konstens alla medel. Från dess färgrika patos till dess brokiga humor".

Bölsche uttryckte här den vanliga tanken att den litterära formen är ett verktyg för att bibringa en läsare fakta på ett behagligt och praktiskt sätt. Men en viktig poäng är att Bölsches upplysning är mer än ett överförande av fakta till de mindre vetande. Hans bok är en framställning med litterära ambitioner, och som före detta skönlitterär författare tog han sig friheten att medvetet skriva en populärvetenskap som inte sökte närma sig den fackvetenskapliga formen. För Bölsche är det inte detaljerna som är det viktiga, det är istället den punkt från vilken man beskådar världen. Detaljer kan man undvara och ändå behålla den bärande tanken. Man kan till och med låta konsten eller dikten vara utgångspunkten eftersom stor dikt enligt Bölsche har en rad fördelar framför andra framställningsformer. Dikten, om den berör de största frågorna, förmår nämligen att genast skapa en känsla av storhet som omedelbart för till tingens hjärta. Den möjligheten har inte den abstrakta framställningen och därmed förlorar den förmågan att verkligen närma sig de världsåskådningsmässiga frågorna.

Av den anledningen är det inte riktigt att som Lidforss reducera Bölsches litterära form till enbart pedagoglyrik. Konsten är inte bara form, den är också ett viktigt innehåll i den världsåskådning han framlägger för läsaren. Att få fakta rätt är naturligtvis viktigt, men det räcker aldrig för att nå fram till en världsåskådning. För att nå det målet måste man gå över konsten och därmed inkorporera en naturens estetik där känslan är central.

Människan, det natursköna och naturvetenskapen
När Bölsche inleder sitt kapitel, kallat valborgsnatt, med en kortare naturskildring är det alltså inte bara ett litterärt grepp. Även här försöker Bölsche säga sin läsare något. I det korta stycket finns en spänning mellan naturen beskriven som kall, en aning hotande och naturen som något hemlighetsfullt och lockande. Bölsche tilltalar på sitt typiska sätt läsaren, "stanna!", och visar sedan att i den mörka natten finns något människan är väl befryndad med, nämligen kärleken, den tråd som binder samman allt i naturen och även hela Bölsches stora verk. De många naturprosastycken som fins i boken är stygn som så att säga håller samman det väldiga eposet om livets utvecklingshistoria och som samtidigt illustrerar det som Bölsche säger i sina redogörande passager. Biologiska fakta och känsloladdad naturskildring med religiösa övertoner fogas samman och är de båda ben på vilka Bölsches världsåskådning står.

I Bölsches biologiska världsåskådning är människan central. Intressant nog använder sig Bölsche av den då inte ovanliga vrångbilden att människan skulle härstamma från dagens apor, när frågan egentligen gällde huruvida vi hade gemensamma anfäder. Det pekar på ett karakteristiskt drag i texten som helhet. Den är inte på ett tydligt sätt en popularisering av darwinismen i striktare mening. Darwinismens mekanismer och teoretiska struktur finns bara som en slags kuliss till den väldiga berättelse Bölsche utlägger.

Den centrala frågan är innebörden av att vara människa i världen. Inför den frågan räcker det inte med en utläggning om kamp för tillvaron, variation och naturligt urval, det skulle missa den grandiosa innebörden av människans tillkomst. Bölsche gör på så vis frågan om skillnaden mellan människa och djur till något dagsaktuellt när han hävdar att den gränsen snarare går mitt ibland människorna själva. Bölsche skiljer på kunskapsmänniskan och övergångsmänniskan, eller den tänkande människan och vardagsmänniskan. Den senare behärskas i bägge fallen av en rad blinda krafter medan den förra har satsat allt på ett kort; det medvetna tänkandet över världens ordning. En sådan människa behöver aldrig oroas över det faktum att hennes förhistoria är djurets. Den nya människan representerar en högre andlig nivå och hon är själv exemplet på vad utvecklingens krafter är kapabla till.

Kärlekens och erotikens naturalhistoria
För Bölsche är det viktigt att framhålla hur utvecklingen mot en andlighet bottnar i den könsliga kärleken som genomsyrar hela världen. Den sexuella fortplantningen har nämligen tvingat livet att lämna det stadium där individens kamp för näringsupptagning är det högsta målet, för att istället nå ett överindividuellt stadium där kärlek och befruktningen representerar en mer andlig nivå. På denna nivå formas också de sociala relationerna. Människan är den varelse som kommit längst på denna väg. "I mänsklighetens Prometheus smedja, där den funna svarta malmen i andens ässja förvandlades till en ny tillvaro, blef den simpla könskärlekens begär och brånad till en allt omfattande kraft och längtan af högre, ny, förandligad art."

En viktig poäng är att Bölsches förandligade kärlek inte är av platonskt slag. Den är tvärtom högst fysisk och endast genom att se hur denna kärlekens princip genomsyrar hela världen når man en högre förståelse av dess betydelse och kraft. I Bölsches påtagligt erotiska värld framstår prydhet och skam för den egna kroppen som försyndelser bottnande i en bristande förmåga att ta till sig naturens egen fingervisning om dessa ting. Bölsche pekar på att blommorna, symbolen för det rena och kyska, egentligen borde förstås tvärtom. "Öfver allt blott könsdelar och könssaker. Hvarje färgprunkande blomsterrabatt är ett enda oerhördt utbjudande af otaliga könslemmar." När detta inses kommer också uppfattningen av den egna kroppen att ändras och människan bli kapabel att lyssna till vad hennes kropp har att berätta. Enligt Bölsche har nämligen kroppen ett minne och en vishet som på ett antal punkter överskrider var och en av mänsklighetens största snillen. Kroppens "underbaraste berättelse utgår äfven hos den just från dess könsdelar, från dess blomma." Det var nog sådana passager som fick en recensent i Nya Dagligt Allehanda att varna ungdomen för denna bok. Den tänkte läsaren var "Endast den, som har kall hjärna nog att urskilja det rent vetenskapliga utan att bli förvirrad af författarens färgmättade tal om hvad han behagar kalla kärlek, som för öfrigt, när det gäller människan, blir rått och osmakligt".

I och med att Bölsche genom hela sin bok utlagt kunskapsmänniskans uppkomst och hennes framtid i relation till det övriga organiska livet, så har han också gett ett svar på de existentiella frågor som ständigt återkommer i hans omfångsrika framställning. Ständigt uppmanas läsaren att ställa sig frågor av typen; vad är kärlek? Vem är du? Varifrån har du kommit? "På stoftets väg till Gud står människan. Men hvar?" I Bölsches verk var den typen av frågor lika viktiga som de vetenskapliga problemen. Hans popularisering av biologin syftade till att samtidigt besvara dessa frågor, och det gjorde han både genom textens form och innehåll.

Avslutningsvis kan man återvända till begreppen form och innehåll. Vad det gäller populärvetenskap har vi konstaterat att Bölsches Kärlekslifvet i naturen är ett exempel på att den specifika litterära formen både var instrument och komponent i den vetenskapernas världsåskådning som han företrädde. Törnkvist å sin sida visar att popularisering kan anta många och kanske oväntade former, och inte bare den form av prosa som vi i regel förknippar med populärvetenskap. Utifrån dessa tydliga exempel borde det vara klart att popularisering och populärvetenskap förvisso kan vara både svindlande och lyrisk, men att detta egentligen inte är ett bra argument mot dess tillvaro. Eftersom populärvetenskap fyller andra funktioner än fackvetenskap är det något enögt att bara se den ur det perspektivet. Den må i strikt mening vara ovetenskaplig men den är inte oviktig, närmast är kanske också den att betrakta som en del i vår livsform.

text: KAJ JOHANSSON
Ingår i nationellt nätverk för studier av populärvetenskap
14.06.00