Taxipassen låter allt från vanliga knegare, olyckliga försupna, hotfulla knarkare, kända redaktörer till utmanande glädjeflickor komma till tals.

Ur taxichaufförens perspektiv berättar denna roman historien om Malmö på 80-talet.
Ekelund anses vara en modern arbetarförfattare. Trots att han växte upp i strikt borgerlig akademisk miljö.
Uppsvensk från början, född i Uppsala, kom han till Malmö vid tio års ålder1963. På så sätt har han dels distanserade ögon till skånskt kynne och talesätt (dialogen återges på perfekt malmöitiska) och dels har han sett vad som förändrats i Skånemetropolen genom åren. Förutom sina akademiska studier har Ekelund också jobbat som stuvare (skildrat i hans debutroman) och just taxichaufför.

Henrik heter bokens huvudperson. Han bor i ett fallfärdigt hus på Jakob Nils Straede, granne med sin halvbror Leonard - alkoholiserad konstnär och pundare - och Henriks hjärta ömmar för brodern. I kvarteret bor även flera andra vinddrivna existenser, med idealistiska drömmar och hopplösa liv, och gården får symbolisera ett slags sista bohemia av det välfärdssamhälle som började falla sönder under 80-talet.

Men det är förstås taxipassen som är det bärande kittet i boken. Allt ifrån vanliga knegare, olyckliga försupna, hotfulla knarkare, kända redaktörer till utmanande glädjeflickor får komma till tals. Henrik bandar deras samtal i smyg och de återges ordagrant.
Eftersom det är sättet att tala på som är det viktigaste, menar han. Och då hur man talar spontant.
Annars ljuger man.

Kollegerna på taxifiken beskrivs som allvarligt yrkeskadade de flesta. Och alla har de smeknamn; Munchausen, 007, Stonefejs, Amirals-skatan (kvinnlig), Hata-Data med flera - och defekten nummer ett för taxichaufförer är att efter ett tag inte kunna tala sanning!
De fabulerar och skarvar och gör triviala händelser till skrönor.
Som ett slags säkerhetsventil.
En annan sida av jobbet är den girighet som följer av att ha tvånget att köra in pengar. Vilket de ju lyckas med ofta - stora pengar.
- Vi blir kapitalister vi som jobbar här, säger en kollega till Henrik.

Bokens huvudperson säger på ett ställe att han hade tänkt bli socionom från början.
- Men jag upptäckte att jag blev socialarbetare i alla fall, anförtror han sin tjej och syftar på taxijobbet.

Det finns en stark närhet i denna roman. Personerna skildras trovärdigt, som vore de levande med kött och blod. Och deras utsatthet besparas inte läsaren. Men också deras falskhet och förslagenhet. Och glädje och sorg på samma gång. Ekelunds känsla för den maktlösa människan är inte att ta miste på. Men humorn finns där hela tiden. På gränsen till det tragiska och mörka.

Flera krogar och nöjesställen i Malmö passerar revy - många av dem nedlagda och ersatta i dag - men jag som bodde en sommar i stan i slutet av 80-talet känner bara igen ett fåtal.
För infödda Malmöbor är det förstås som att titta i ett familjealbum, vilket en vän bekräftat.
Men oavsett detta, så fungerar berättelsen som en tidsbetraktelse över ett decennium när så många gamla ideal fick stryka på foten för nya, som vi ännu inte sett de slutgiltiga effekterna av.

Text: LEIF WILEHAG
14.06.00