- Psykopati är inte en allvarlig psykisk störning, säger åklagaren under slutpläderingen.
Han forsätter:
- Det finns inslag av psykopati i dåden, men undersökningen visar att som helhet är inte dåden utförda så.
Med andra ord: Psykopati är kroniskt och obotligt, men en psykisk störning är tillfällig.
Dock kan den kosta tre människor livet på det mest fasansfulla sätt man kan tänka sig.

Det är den rättspsykiatriska undersökningen åklagaren refererar till. Den som har visat att "vissa fysiska saker" har hittats i gärningsmannens uppväxt. Mer får vi som åhörare och journalister inte veta då föredragningen av professor Forsman på rättspsyk skedde innanför rättens lyckta dörrar.

Den snart 33-årige man som i vintras utförde tre mord inom loppet av tre dygn i Göteborg sitter för det mesta stint stirrande ner i bordet bredvid sin advokat. Ibland plockar han lite med fingrarna på blocket och pennan, då och då får han en tablett av en väktare. Han smyger in den i munnen och tar en klunk vatten från plastmuggen. Han har små ryckningar i näsan men visar sällan några andra ansiktsuttryck. Jo, när vittnen berättar om vad han sagt under måndagseftermiddagen innan första mordet "att han sitter på Tidaholm, att han ska på skilsmässoförhandlingar etc." då rynkar han pannan oförstående.

- Jag minns inget av detta, förklarar han gång på gång för rätten.
Han minns bara selektivt. Också av de hemska dåden minns han bara bitvis. Morden på en tidigare anställd kvinna, som han haft ett sexuellt förhållande med, mordet på hans första stora kärlek som han sammanbodde med och var förlovad med och mordet på den tidigare kompanjonen och "svärfadern" som avslutade allt inför chockade morgonbilister och gångtrafikanter i tät trafikrusning.

Varför?
Frågan alla ställer sig fick inget svar under den nästan veckolånga tingsrättsförhandlingen.
- Det är ondskan, viskar en kvinna till mig i åhörarbänken.
Hennes son mördades för åtta år sedan och hon har varit med och startat upp en anhörigförening för våldsdrabbade sedan dess.
- Per Svensson (Expressenjournalist, min anm.) påstår att det är ondskan i sin bok, säger hon.

Jag funderar ett tag på vad hon sagt. Finns ondskan inom oss, och finns den inom oss alla? Under speciella omständigheter?
Veckan innan rättegången när jag satt och läste förundersökningen på tingsrättssekretariatet kom en tidigare anställd hos gärningsmannen dit. När han såg mordbilderna på den 56-årige krögaren sa han:
- Det är tur att vi har krig så långt borta från oss. För så här ser ju offer ut då...
Sedan berättade han att hans förre chef, trippelmördaren, hade sagt till honom att hans favoritfilm var "American psycho".

Där mord lär ska utföras med en yxa. Jag har själv inte sett filmen.
Arbetskamraten skakade på huvudet. Sa till mig att alltihopa är ofattbart. Liksom så många andra av de gamla vännerna så förstår han bara inte. Hur kunde allt detta ske?

33-åringen var omtyckt av sina vänner. Var känd som hjälpsam. Han gick ut gymnasiet med toppbetyg, naturvetenskaplig linje och läste ett av åren i USA. Han hade jobbat i krogbranschen i många år. I slutet av 80-talet fick han anställning som bartender på ett ställe i Göteborg som ägdes av den man han den 1 februari i år så när skilde huvudet från kroppen på med en yxa. Den 56-årige göteborgskrögaren var en känd profil i stan sedan slutet av 60-talet. Han och hans sambo tyckte om killen de anställt.

- Han var duktig, ambitiös och full av idéer, säger krögarens sambo i rätten.
Under en period bodde 33-åringen tillsammans med krögarparets dotter. Och när krögaren fyllde 50 arrangerade det unga paret hela kalaset. Krögarparet blev lite av 33-åringens familj, då han växt upp utan pappa.
Men läser man förundersökningen så kan man, med facit i hand, hitta små orostecken: "Han berättade aldrig något om sig själv", "rastlös, han jobbade jämt", "det gick ju rykten om att han gick på nåt".
En tidigare arbetskamrat från början av 80-talet, när de båda var dörrvakter på en krog, säger: "En go´ positiv och snäll kille. Men han hade problem med narkotika."

I mitten av 90-talet infriades en dröm för 33-åringen. Genom göteborgskrögaren och dennes sambos förtjänst inköptes en krog i Halmstad. 33-åringen skötte allt därnere, bodde till och med på våningen över. Göteborgskrögaren var bara "sleeping-partner."
Men 33-åringen satsade också pengar i köpet.

Redan från början strulade det till sig med myndigheter och kommun. Man fick inte spela musik där, för grannar hade klagat ­ vilket är förödande för ett diskotek ­ och kundunderlaget sviktade, man kom efter med skatteinbetalningar.

33-åringen fick inte ut någon lön och i december 1996 försattes stället i konkurs. Då hade utskänkningstillståndet dragits in.
Vid konkursen kom det fram att 33-åringens aktier hade överförts till krögaren under verksamhetens gång.

33-åringen blev folkskygg, isolerade sig och sökte hjälp för depressioner. Han tyckte krögaren hade lurat honom och uttryckte agg mot honom. Även 33-åringens mamma började trakassera 56-åringen och hans sambo. De polisanmälde henne och bytte telefonnummer.

I förundersökningen säger 33-åringen att han tänkte hoppa från Älvsborgsbron en gång, men att han inte vågade. Men andra oroande tilltag var att han skadade sig själv, slog en askkopp i pannan, kastade sig framför en bil och att han på våren 1999 slog sönder den lägenhet han hyrde eftersom han blivit avhyst på grund av hyresskulder.

Försatt i personlig konkurs och med hot om fängelsestraff över sig för bokföringsbrott fick han lugnande mediciner av en läkare. Han gick även på narkotika, redan under tiden i Halmstad. "För att orka jobba" som han säger och senare under 1998 tog han amfetamin dagligen under sex månader "för att lugna ner mig, jag kände ett yttre och inre kaos ­ som alltid har funnits där", lägger han till.

Han sökte även under denna tid hjälp för sitt alkoholmissbruk, fick antabus.
33-åringens mamma säger i förundersökningen, liksom i rätten, att hon aldrig vetat något om sonens missbruksproblem.

Men långsamt började livet återvända. Han tog över en sushibar och drev den ett tag. Förmodligen svart eftersom han fick pengar från soc samtidigt och hade kronofogden efter sig. Under denna tid hade han ett förhållande med en tjej som jobbade där. Hon som skulle bli hans första mordoffer.

33-åringen träffade en ny flickvän, en thailändska, och de startade hösten 2000 en cateringverksamhet med sushi som kördes ut till affärer och företag. De höll till på en golfbana, i klubbhusets kök hyrde de in sig. Cateringfirman stod på flickvännen och det fanns planer på att utöka verksamheten då det gick bra. De började fem på mornarna och var färdiga ungefär mitt på dagen.

Dock förmörkades hans tillvaro den 28 juli förra sommaren. Han berättar i förundersökningen att han druckit alkohol varenda dag sedan dess: "NN (flickvännen, min anm.) kom hem från en utlandsresa då och berättade att hon hade varit med en annan man. Jag tog det fruktansvärt hårt och började dricka. Men vi bestämde att fortsätta vår affärsrelation och att bo ihop."

Han smyger med sitt drickande för sambon. Tioprocentiga starköl varje dag, fyra fem stycken, samt kaffedrinkar. Dock aldrig under denna tid någon narkotika. Men dagen efter första mordet tar han amfetamin.
Förhållandet hade länge varit dåligt, säger flickvännen i förhör. Hon fick inte ut något av deras samliv. 33-åringen berättade i rättegången, på en fråga från advokaten, att han haft svårt för intimiteten efter samlag och att han aldrig haft utlösning i en kvinna i hela sitt liv.

Måndagen den 29 januari i år började som vanligt. 33-åringen och flickvännen åkte ut till köket tidigt och lagade sushi och körde ut beställningarna. Under dagen får han dock två tråkiga besked: dels säger miljö- och hälsoskyddsmyndigheterna nej till deras verksamhet och dels säger banken nej till en garanti på ett lån de begärt för den nya lokal som står färdig för dem att flytta in i.

En vän till dem lovar dock att låna dem pengarna för lokalen. Och hälsomyndigheterna tror 33-åringen att han skall kunna beveka. Han ringer några samtal under dagen, stöter av en händelse på sitt juridiska ombud i Brunnsparken och berättar detta. Ombudet tror också att det ska fixa sig. De skils åt, 33-åringen verkar glad och mamman kommer till Brunnsparken med 700 kronor som han lånar för att gå akut till tandläkaren.

Innan tandläkaren springer han in på systemet och köper två öl.
En stund senare sitter han på ett räcke utanför tandläkarmottagningen och dricker, när en gammal skolkamrat passerar. Han berättar för honom att han ska på skilsmässoförhandlingar "ska bete sig som ett svin" och sedan inne hos tandläkaren säger han att han sitter på Tidaholmsanstalten och har permission och att han en gång har slagit till en tandläkare som gjorde honom illa.
- Jag har inget minne alls av detta, säger 33-åringen under rättegången trots vittnenas bekräftelse.

Åklagaren talade i sin slutplädering om att 33-åringen lidit av psykosgenombrott under lång tid. Frågan är: var det här som genombrottet sprängde vallen?
Efter att ha åkt taxi till golfklubben och lånat 3000 ur kassan blir han körd till centrala stan. Under färden fabricerar han ännu en historia, säger till cahuffören att han suttit inne i åtta år för att han dödat en person med en yxa. "Sedan kom en polis men honom slog jag bara med den platta sidan", säger han.
Han ringer och bjuder ut den 29-åriga kvinna han periodvis haft ett förhållande med. Hon lämnar sin treårige son hos en vän. De åker ut till golfklubben på kvällen, efter att han under restaurangbesöket än en gång har pratat om sin fängelsevistelse, som alltså är lögn.

En vidoerekonstruktion visas upp i rättssalen.
- Min första minnesbild är att vi är här inne i köket. Vi har sex på bänken här. Sedan vet jag att jag ringer taxi och inte får någon bil.
De går ut till gräsmattan.
- Sedan vet jag att jag stryper henne så här. Detta blir absurt, säger han till kvinnan som är figurant och tar ett lätt tag om hennes hals.
- Sedan kastar jag stenen på henne här... nej, förresten här, säger han ­ och jag tycker mig höra en ångestsuck för första gången.

Pappan till den mördade kvinnans son vittnar i rätten och börjar gråta. 33-åringen tar upp en pappersnäsduk och torkar tårarna. Han håller för ansiktet när advokaten tittar på bilderna i förundersökningen av mordoffren. 33-åringen förklarar, sakligt, tystlåtet och lite juridiskt torrt att han inte vill ta till sig några bilder, men att han förstår att det är hemska saker han gjort.
Ibland blir han lite uppfordrande mot åklagaren. Nästan kollegial:
- Jag tycker inte dessa frågor hör hemma här, Carl, säger han.
Tänker på, samtidigt, att jag kan spåra en liten ängslig pojke i hans långa magra kropp.

Han kan inte förklara varför han gjort detta. Inte varför han gömt kvinnan i ett buskage, inte varför han köpt en yxa dagen efter på ett köpcentrum ­ och sparat kvittot ­ och inte varför han skrivit tre brev; två till flickvännen och ett till sin vän.

I ett av breven till flickvännen vet han att han skrivit "jag skall döda honom" och flickvännen ger det till hans mamma ­ som tar det med sig och slänger det - och inte vill medge att hon läst något sådant. Hon riskerar att dömas för skyddande av brottsling, och trasslar in sig i motsägelser i rätten. Hon gråter de gånger sonens första sambo ­ hans första kärlek ­ kommer på tal. Mamman umgicks med hennes mamma och det var den mördade förra fästmön som körde 33-åringens mamma till hans lägenhet på onsdagskvällen, då han redan var efterlyst av flickvännen.

33-åringen ringer på onsdagskvällen hem till sin första sambo. Hon vet att han är "försvunnen" och släpper in honom i lägenheten, icke ont anande ­ hon hade hjälpt honom förr när han haft det svårt - helt ovetande om att han redan mördat en flicka två dagar tidigare och kvällen efter återvänt till busken och skurit upp hennes handled med en kniv han stulit samtidigt som han köpte yxan.
- Var hade du yxan? undrar åklagaren.
- Jag vet inte, svarar han. Jag måste ha haft den i jackan, för om ni tittar på jackan när den fotograferades så hänger den lite
Det är de enda bilder han tittar på. Kläder, skor, byxor.
En videokonstruktion visas igen:
- Min första minnesbild är att vi sitter härinne i köket och dricker och röker. Sedan går jag in och duschar, tror jag... Sedan minns jag från därinne. Ska vi gå in, eller?

Säger han. Och förhörsledarna, åklagaren och advokaten förflyttar sig till vardagsrummet.
- Sedan bäddar hon åt mig där. Jag kan inte sova. Hon säger: kom och lägg dig bredvid mig. Jag kan ändå inte sova, går ut i köket och dricker mer. Sätter ner flaskan tyst så hon inte ska vakna. Sedan går jag in och slår henne med yxan
Bilderna på offret är sekretessbelagda. Men åklagaren läser upp skadorna: Ett mycket kraftigt våld mot huvudet... skändad sexuellt.
Han säger i rätten att han nästan fick en panikattack när han fick veta vad han hade gjort mot henne. Nästan ett sammanbrott. Säger att han förstår att det är ett "övervåld utan motstycke" och att "det inte finns ord för det".
- Vi har aldrig haft någon konflikt. Hon var en ängel, säger han och frågetecknet blir ännu större.

Men han går emellanåt tillbaka till sitt lite sakliga sätt att svara på frågorna. Avslutar meningarna med "och så vidare", "om man säger så", "förstår du mitt resonemang?".
Han har varit dömd till fängelse en gång tidigare, då för misshandel av en taxichaufför han kom i dispyt med om betalningen. En månads fängelse.
Han ser inte ut som en kåkfarare, men han behärskar rättegångsspråket.
Det sista mordet utförs inför flera vittnen. Mitt i morgonrusningen. 33-åringen säger att han egentligen inte hyste ett så stort agg mot den 56-årige förre kompanjonen längre. Krögaren hade till och med hjälpt honom med en del skulder de senaste åren, och de hade träffats och pratat.
Men 56-åringens sambo, som 33-åringen springer efter med yxan och hotar innan hon räddar sig in i en port, berättar om makens oro.

- En gång sa NN (krögaren, min anm.) att: en dag står den jäveln här utanför med en yxa.
Detta var efter ett upprört telefonsamtal han haft med 33-åringen.
Varför? frågar åklagaren.
- Denna fråga ska ställas i alla dessa tre fallen, svarar 33-åringen.
Med andra ord: han säger sig inte veta varför.

Krögarens sambo är smal och späd. Berättar i rätten att hon inte kommit över fas ett ännu: att fatta att detta har hänt. Hon klarar inte att bo i lägenheten, har bott hos en väninna i snart fyra månader ­ "det känns som en film spelas upp hela tiden" ­ och att det tog sex veckor innan hon fick hjälp av psykolog.
Begravningskostnaderna medges av 33-åringens advokat i samtliga fall. Men yrkandet på skadestånd för sveda och värk och kränkning vill han sänka från 75 000 kronor till 50 000.

- Det är målsägandenas försäkringsbolag som lägger ut pengarna, förklarar kvinnan vars son mördades för åtta år sedan. 50 000 är kutym, det är ju löjliga skadestånd egentligen. Pengar som ska räcka till psykologhjälp under ett år. Och det kan dröja innan man får utbetalningen, försäkringsbolaget kan ha synpunkter.
Hon fortsätter:
- Gärningsmannen kan ju aldrig betala sådana här stora skadestånd. Det avskrivs så småningom. Skattebetalarna betalar kriminalitet.
Så sväljer hon:

- Egentligen hade man ju helst varit utan dessa pengar
I slutpläderingen, efter att ha gått igenom de nio åtalspunkterna, säger åklagaren:
- Vansinnesdåd har inte alltid rationella förklaringar. Men det kan inte bli fråga om friförmåner på lång, lång, lång, lång tid. Går det någonsin att släppa ut NN? ( 33-åringen, min anm). Jag ser inga förutsättningar idag, men det kan förändras. Jag utgår dock ifrån att ingen läkare skriver ut honom inom lång framtid. Jag kommer att förhindra att han kommer ut i samhället så länge det finns risk för återfall, som ombud för de drabbade.
33-åringens advokat:
- Som försvarare har detta varit förenat med oerhört obehag. Man kan aldrig bortse från känslorna för offer, anhöriga. Motivlösheten, planlösheten går igen i alla fallen. Den som gör sig skyldig till dessa mord är inte frisk.

Den mördade 56-åringens sambo har via advokat yrkat på överprövning av den rekommenderade psykdomen. Men advokaten menade att domstolen måste bortse från primitiva revanschkänslor ­ och hemställde liksom åklagaren att rätten dömer till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
Professor Forsmans utlåtande löd: Allvarligt psykiskt störd såväl vid gärningen som vid undersökningen. Det finns skäl för rättspsykiatrisk vård.
Som sagt, några svar har inte gått att få. Månne kan en av orsakerna vara att gärningsmannen bara en gång har träffat sin far, sedan föräldrarna skildes när han var tre år.
- Jag tror mamman har haft en stor makt över sonen, sa ett vittne under rättegången.
I förundersökningen säger 33-åringen att det är två personer han hatat i sitt liv: den mördade kompanjonen och sin far.

Text: Leif Wilehag
2001.06.07