För några år sedan upplevde journalisten Eva F. Dahlgren en smärre chock. Hon upptäckte då att hennes farfar, botanikprofessorn Ossian Dahlgren (1888-1976), hade sysslat med mycket mer än att klassificera växter. Han hade varit en av den svenska rasbiologins förkämpar, en av dem som ville hindra "mindervärdiga" människor - det vill säga sådana som för starkt avvek från den långa, blonda och blåögda nordiska normen - att fortplanta sig eller invandra till Sverige.

Boken Farfar var rasbiolog är ett resultat av Eva F. Dahlgrens sökande efter vem Ossian Dahlgren egentligen var. Hon har intervjuat släktingar, och framför allt använt den brevsamling som farfadern lämnat efter sig. Därur framträder ett fascinerande porträtt av en man som av allt av döma var mycket typisk för sin tid och samhällsklass. Ossian Dahlgren var en högborgerlig familjepatriark som med modersmjölken fått med sig en självklar arrogans gentemot kvinnor, andra samhällsskikt och andra kulturkretsar. Hos honom smälte klassfördomar och vetenskapliga fördomar samman till en ideologi som ägde stor prestige i sin tids Sverige. Det statliga rasbiologiska institut som öppnades i Uppsala 1922, och som Ossian Dahlgren hade förbindelser med, hade en bred politisk majoritet bakom sig. Dahlgrens borgerliga, konservativa och tyskvänliga ideal - han höll på Tyskland under andra världskriget - var naturligtvis inte representativa för Sverige som helhet, men de var ändå djupt förankrade inom sin tids svenska samhällselit, inte minst den vetenskapliga världen.

Kärlekens irrationalitet
Boken hade inte varit så lysande som den faktiskt är, om det inte vore för att den också skildrar en märklig kärlekshistoria ­ den mellan Ossian och hans fru Greta, som man får följa genom flera decenniers brevväxling. Detta äktenskap gick nämligen stick i stäv mot Ossians egna rasistiska doktriner; Greta var inte ens halvannan meter lång och tillhörde "en märklig alpinsk ras" som en av Dahlgrens rasbiologiska vänner påpekade. Liksom Greta blev även parets barn kortväxta och mörkhåriga, varför de mer eller mindre inpräntades att de inte borde fortplanta sig! Ossian reste runt på semestrar och konferenser, och rapporterade i breven hem detaljerat om alla extravaganta middagar och bjudningar han varit på. Samtidigt fick familjen leva sparsamt och enkelt. Ossians bristande taktkänslighet gentemot sin fru lindrades inte precis av att han envisades med att upprätthålla nära kontakter med ungdomskärleken Ellen (som dessutom var lång, blond och blåögd).
Ossian Dahlgren var alltså rasist, småsint mot sina närmaste och synnerligen egocentrisk. Men han var ingen demon - sådana finns som bekant knappast. Mycket har skrivits om svensk rasbiologi och om de beryktade steriliseringarna, och det kan vara lätt att känna främlingskap inför dessa ting och de personer som låg bakom dem. Med denna bok skapas därför nödvändig närhet till och förståelse inför dessa aktörer. Det moraliskt främmande blir något av kött och blod, och därmed lättare att hantera.

Vilka blir framtidens "rasbiologer"?
Berättelsen om Ossian Dahlgren är inte bara en berättelse om en viktig del av svensk 1900-talshistoria, utan har även ambitioner att säga något om vår samtid. Vi ser med berättigad avsky på den rasbiologi som hade vetenskaplig status för 60-70 år sedan, men Eva F. Dahlgren ställer också den nödvändiga frågan: hur kommer framtiden att betrakta nutidens vetenskap? I bokens slutdel vänder hon blickarna mot genetiken, som ju är en av tidens mest omstridda och omdebatterade vetenskaper, och som delvis bär på ett institutionellt arv efter rasbiologin. Frågorna om vad kunskapen om gener och arvsanlag kan föra med sig är i allra högsta grad värda att ställa. Redan nu är personer med "fel" gener diskriminerade av försäkringsbolagen, och vad händer härnäst?
Frågan är dock om det inte är en annan vetenskapsgren än genetiken som idag bäst motsvarar den roll rasbiologin hade under mellankrigstiden. Jag tänker på nationalekonomin. Denna disciplin domineras av nyliberala teorier med status av vetenskapliga sanningar, och nationalekonomerna har en prestige i dagens samhällsdebatt som motsvarar den som rasbiologerna hade tidigare. Det är denna "vetenskap" som de senaste decennierna legitimerat vidgningen av klassklyftorna inom de olika nationerna, liksom mellan de rika och de fattiga länderna. En förhoppningsvis snar framtid kommer att ställa sig lika frågande inför vår tids blindhet, som vi gör inför svunna tiders.

Samuel Edquist
2002.06.13