När kommunerna för några år sedan på allvar började skära i bidrag och verksamheter blev kultur- och fritidssektorerna det man först vände blickarna mot. Man valde, så att säga, att beröva folket skådespelet istället för brödet. Detta förfaringssätt är inte självklart, men å andra sidan typiskt för den svenska eller nordiska mentaliteten. Det är ju annars lättare att anordna en festival än att sköta barnomsorgen om man vill sätt kommunens namn på kartan. Snart nog gav man sig emellertid även på brödet, och idag är kultur- och fritidsförvaltningarna på många platser inne på sitt andra eller tredje sparbeting.

Idag är det inte längre kontroversiellt att hävda att idrott och politik hänger ihop. De som 1968 på tidningarnas ledar- och sportsidor hävdade att det rhodesiska Davies Cup-laget inte hade något med den vita regimen att göra var i många fall desamma som två årtionden senare mest uppmärksammade hur idrotten politiserades i före detta DDR. Sedan länge accepteras både inom och utanför idrotten tanken på att idrotten är en del av samhället. Trots en betydande inre systemimmanens slår de politiska konjunkturerna igenom även i den idrottsliga verksamheten. Parollen "idrott åt alla", formulerad i den statliga idrottsutredningen från 1969, sammanfattade det gemensamma projekt som folkrörelsen idrott och den välfärdsstatliga regimen erbjöd medborgarna. Idag är det andra ideologiska tongångar som gäller i samhället, och givetvis får detta också konsekvenser för idrotten.

Jag vill därför börja med att uppmärksamma sambandet mellan avregleringar och privatisering på varu-, penning- och arbetsmarknaden å ena sidan och fritidssektorn å den andra. Att bidraget till idrotten nu skärs ned med elva procent i statsbudgeten kan kanske inte förväntas uppröra särskilt många i en tid då hela det sociala skyddsnätets omfattning ifrågasätts. Denna nedskärning skyms också effektivt av de senaste årens förändringar av exempelvis arbetslöshetsersättning, socialbidrag och föräldraförsäkring. Men det handlar inte bara om penningmängden. De nedskärningar som stat, kommuner och landsting nu genomför och som direkt eller indirekt drabbar bidragen till lokaler, instruktörer, administration, utbildning och redskap, behöver inte i sig innebära någon förändring av verksamhetens kvalitativa innehåll.

Betydelsen av att staten nu väljer att skära i idrottsstödet ligger på två plan. Dels tror jag att det representerar ett trendbrott, eftersom idrotten utgör en mycket mäktig påtryckargrupp som hittills under efterkrigstiden lyckats öka eller bevara sitt samhällsstöd bättre än de flesta jämförbara intressegrupper. Dels tror jag också att ett minskande stöd kommer att få långsiktiga effekter för den idrottsliga praktiken. Samtidigt med nedskärningen beslutar regeringen också om att tillsätta en utredning som skall utvärdera det statliga stödet till idrotten. Den nuvarande idrottspolitiken grundar sig på utredningen Idrott åt alla, som kom 1969. Om den nuvarande ideologiskt-politiska samhällskonjunkturen slår igenom i den nya utredningens förslag på samma sätt som skedde kring 1970, kommer idrotten i framtiden att verka under påtagligt annorlunda villkor än idag.

En nedskärning av samhällets stöd till idrotten ligger väl i linje med tanken på att medborgarnas liv skall avregleras inom samhällets alla områden. Effekterna kommer förmodligen också att bli likartade innanför och utanför arbetslivet. Jag menar att de förändringar som nu sker på fritidsområdet på sikt kommer att förstärka marginalisering och ojämlikhet, liksom de kommer att förändra förutsättningarna för välfärdsstatens legitimitet.

IDROTTEN SOM FOLKRÖRELSE
En viktig aspekt av den svenska välfärdsstatens konstruktion är att den inte bara inhägnar medborgarnas liv vad gäller arbete, bostäder, hälsa och utbildning. Även den privata, fria tiden (det civila samhällets sfär) har välfärdsstaten i betydande omfattning lagt tillrätta för oss under efterkrigstiden. Här har folkrörelserna spelat en viktig roll. Folkrörelserna skapades kring sekelskiftet som underklassens försvarsorganisationer - som "svar på de effekter som inpassningen av det svenska samhället i marknadsekonomin får för dess underordnade klasser och skikt". Efter demokratins genombrott och på 30-talet folkhemsalliansens erövrande av statsmakten blev de istället samarbetspartners och gradvis inordnade i "det starka samhället".

De fackliga organisationerna, kooperationen, nykterhetsrörelsen, bildningsrörelsen, boendeorganisationerna, folkets hus- och parkrörelsen, alla har de strävat efter att både organisera och aktivera en folklig bas och att delta i uppbyggandet av ett folkligt civilt samhälle. Ett särdrag i det svenska samhället är att det är folkrörelserna som har burit upp det civila samhället. Frågan är om inte idrottsrörelsen efterhand har blivit den mest folkliga av dessa, i betydelse klassmässigt bredast och mest aktiverande. Idrotten utgör på flera sätt en viktig del av det svenska samhället. Den engagerar med sina nära tre miljoner medlemmar betydande delar av befolkningen - som utövare och/eller åskådare. Vid sidan av familjen och skolan utgör idrotten idag den viktigaste organiserade socialisationsmiljön för barn och ungdom. Många föräldrar överlämnar sina barn från fritidsledarna till idrottsledarna som vore det frågan om en förlängning av den samlade skoldagen.

Idrottens integrering i välfärdssamhället gick efter etableringsfasen kring sekelskiftet och en stark tillväxtperiod under mellankrigstid (Lindroth 1988) via en rad statliga och kommunala reformer från 50-talet och framåt. Stödet till idrotten har från statsmakterna setts som en av de bästa generella insatser man kunnat göra för att ge ungdomen en meningsfull fritid. Idrottsrörelsen (inklusive korpidrotten) har, tillsamman med skolgymnastiken och företagshälsovården ansetts gynna ungdomlig fostran enligt formlen en sund själ i en sund kropp, men också mera allmänt en folklig samvaro på klassförsoningens grund och stärkandet av en nationell identitet.

Utifrån välfärdsideologin har det materiella stödet till idrotten och andra folkrörelser samtidigt varit ett samhällsekonomiskt billigt sätt att komplettera andra former av tillsyn och omvårdnad - ett slags ungdomsgårdsverksamhet i oavlönad regi. När det gäller det samhälleliga stöd till ungdomsverksamhet som utvecklats under efterkrigstiden, via de stora barn- och ungdomsutredningarna 1939, 1953 och 1962, har idrotten både varit en viktig pådrivare och en av de stora vinnarna. Utredningarna utmynnade bl.a. i studiecirkelstödet, fritidsgruppsstödet, konsulent/instruktörsbidraget, det kommunala aktivitetsbidraget, bidrag till central verksamhet och ungdomsledarutbildning.

Detta materiella stöd har, tillsammans med införandet av utbildningar på högskolenivå som exempelvis fritidspedagogutbildningen, skapat en infrastruktur som i många fall fungerar som en förlängning till skol-, fritids- och ungdomsgårdsverksamhet. Välutbildade hel- eller deltidsanställda instruktörer och konsulenter har i föreningsregi tagit hand om barn och ungdomar.

Grunden för idrottsrörelsens omfattning och aktivitet som ungdomsfostrare är dock det frivilliga oavlönade arbetet. Det föräldraengagemang som samhället så ofta ropar efter finns inte på gator och torg, men väl inom idrottsrörelsen, där hundratusentals föräldrar på bara några årtionden har varit med och skapat en helt ny social kategori - den oavlönade fritidsledaren. Exempelvis hade 1947 endast två av tio svenska fotbollsföreningar någon ungdomsverksamhet under 17-18 års ålder. Idag har de flesta föreningar organiserad träning från 5-6 års ålder. 1968 var 17% av flickorna och 50% av pojkarna i Stockholmsområdet aktiva medlemmar i idrottsföreningar. 1984 var motsvarande andelar 46 respektive 67%.

Behovet av ungdomsledare har ökat radikalt och gett upphov till ett antal yrken, vilka tenderar att professionaliseras via de nya utbildningarna på högskolenivå, som till exempel idrottspedagog och idrottskonsulent. Den omgivning som ungdomsledaren arbetar i har också professionaliserats. Dock består den stora majoriteten ungdomsledare idag av föräldrar med begränsad föreningskunskap och ibland utan idrottskunskap. Dessa trängs mellan två sköldar - engagemanget dels som förälder och dels som idrottsledare. De uppgifter de tilldelas av föreningen har de svårt att leva upp till, samtidigt som de är oumbärliga för verksamheten. Det är i denna motsättningsfyllda position som ungdomsledaren idag befinner sig i.

IDROTTEN SOM VÄLFÄRDSPROJEKT
En konsekvens av detta som har föranlett debatt är att spontanidrotten nästan har försvunnit. Till detta bör sägas att det hela tiden växer fram nya typer av spontan idrottsliknande verksamhet (exempelvis rullskridskor, skateboard, snowboard, innebandy) utanför den organiserade idrotten. I de flesta fallen integreras de dock så småningom i denna. I grunden är detta dock inte konstigare än att gårdagens fria lekar har ersatts av dagens professionellt övervakade dagis- och fritidsgårdsverksamhet. Barns uppfostran, undervisning och tillvaro i stort knyts allt fastare till välfärdsstatens olika institutioner och yrkesgrupper. En viktig skillnad mellan skolan och idrotten är emellertid just att den senare bygger på frivillighet. Att denna frivillighet ändå medför att en stor del av barn- och ungdomskullarna kommer att aktiveras inom idrotten har varit av avgörande betydelse från samhällets utgångspunkt. Därmed har idrotten också varit av central betydelse för samhällets ungdomspolitik.

Det som från början var grunden för det samhälleliga stödet till idrotten var dess fostrande och samhällsdanande karaktär. När idrotten blev en massrörelse på 30-talet var dess nuvarande plats i den välfärdsstatliga ungdomspolitiken långt ifrån självklar. Det fanns fortfarande ett politiskt motstånd mot idrotten från delar av arbetarrörelsen. Det krävdes en nyorientering och ett betydande mått av hegemoniskt tänkande för att inkorporera idrotten i folkhemmet. Men från 40-talet började man betona idrottens förmåga att skapa fritidssysselsättning och "avhålla från osunt leverne". Den första stora ungdomsutredningen (1939 års ungdomsvårdskommitté) tillkallades "...på grund av stegrad brottslighet bland ungdomen och missförhållanden förbundna med det offentliga nöjeslivet". 1953 års utredning tillsattes som en följd av motbokens avskaffande. Det fostrande målet har sedermera förändrats från "avhållsamhet från usunt leverne" till att avse demokratisk fostran (idrottsrörelsen är ju också den största ungdomsorganisationen i samhället).

Principerna för det nuvarande stödet till idrotten lades fast i regeringspropositionen 1970:79. Återigen kan man bakom en stor satsning på idrotten som ungdomsfostrare ana bekymmer över ungdomens leverne - nu som revoltörer mot samhällsordningen. Men det officiella skälet till en kraftig anslagsökning var att RF skulle öka satsningen på motions- och breddidrott. Utredningen Idrott åt alla såg idrotten "som en skala av aktiviteter från motionsidrott och friluftsverksamhet... till de yppersta prestationer inom elitidrotten. Samhällsstödet bör ges en sådan utformning att idrott erbjuds alla människor och över ett så brett och differentierat fält som möjligt" (SOU 1969:29). Såväl riksdagen som regeringen framhöll att stödet främst skulle avse att stimulera motions- och breddidrott inom alla åldrar. Samtidigt skulle detta enligt regeringen "inte ses som ett förringande av elitidrotten, men eftersom stora grupper av befolkningen inte stimuleras av eller deltar i elitidrotten borde istället aktiviteter inom motionsidrotten som bedrivs inom Riksidrottsförbundet och liknande organisationer kraftigt understödjas" (Dir.1996:84).

De bidrag idrottsrörelsen ger till förebyggande hälsovård, fritidssysselsättning och ungdomsverksamhet är bakgrunden till att samhället lämnar ekonomiskt stöd åt idrottsrörelsen. Samhällets målsättningar har oftast varit desamma som Riksidrottsförbundets egna, och inte ändrats i någon större grad sedan 1970-talet. Fortfarande talas det om att de viktigaste målen för stödet är att främja idrottens fostrande och samhällsdanande verksamhet samt att bidra till folkhälsan genom ökad bredd och motionsidrott, men också att stimulera elitidrotten. Tyngdpunkten i målbeskrivningen har sedan varierat över tiden.

I tanken bakom det generella stödet ligger att det även skall omfatta "riskgrupper" bland ungdomen. I den utsträckning detta mål hittills har uppnåtts finns det anledning anta att dagens utveckling, både på viktiga samhällsområden och inom idrotten, drar åt ett annat håll. Redan nu är det tveksamt om den stolta parollen "idrott åt alla" gäller för exempelvis barn till ensamstående, lågavlönade eller arbetslösa invandrarkvinnor. Longitudinella studier av barns och ungdomars idrottsvanor visar att de som redan är aktiva ägnar allt mer tid åt sitt idrottande, medan de som inte idrottar alls blir allt fler. Till den senare gruppen kan man anta att många av de barn och ungdomar hör som som samhällets stöd helst vill nå.

AMATÖRISM - PROFESSIONALISM
Men även inom idrottsrörelsen finns således tendenser som drar åt olika håll. Distinktionen mellan tävlings- och föreningsfostran går tillbaka till idrotten i sin amatöristiska skepnad. När amatörreglerna avskaffades 1967 öppnade sig den gamla folkrörelseorganisationen mot det moderna samhällets två centrala aktörer - staten och marknaden. Samma år beslutade riksdagen om en rad reformer på bidragsområdet, vilka gav föreningarna grunden för en ny typ av organisation. Man fick tillgång till avlönade funktionärer istället för den gamla typen av förtroendevalt gratisarbete, även om det i första hand gällde ungdomsarbetet.

Den gradvisa övergången från en amatöristisk och folkrörelsebaserad verksamhet till en lönarbets- och marknadsbaserad innebär att en fritidsaktivitet, utövad och organiserad av obetald arbetskraft i folkrörelsens form kapitaliseras. Hel- eller deltidsavlönade spelare köps och säljs på en spelarmarknad, klubbens verksamhet bedrivs av löneanställda tränare, ungdomsledare, kanslipersonal, klubbdirektörer etc. Det skall betonas att denna beskrivning i första hand gäller den manliga delen av verksamheten. De flesta exemplen i denna artikel kommer också från fotbollen, som är den största specialidrotten och som innehåller både en omfattande bredd- och elitverksamhet.

Även föreningarnas inre verksamhet förändras. Ur folkrörelseformen, som hade fungerat som vilken fackförening eller Folkets Husavdelning som helst, växer det fram ett medelstort företag. Verksamheten professionaliseras, hierakiseras och specialiseras för att möta nya behov. Klubbkänsla, idealitet och sammanhållning är svårt att kombinera med en verksamhet där man enligt marknadens lagar i första rummet måste sätta produktivitet och likviditet. Man kan inte i längden driva ett medelstort företag på grundval av glada amatörer, där dagsformen och den rena spelglädjen får avgöra insatsen. Det måste till rationalitet, organisering, effektivitet och förutsägbarhet både i organsationen och i själva idrottsutövandet.

Den centrala sociala aspekten av folkrörelsearbetet är att det bygger på idealitet, oegennytta och solidaritet. Samtidigt öppnas idrotten för en marknadssmäsig betalning av det arbete som idrottsutövarna såväl som tränare och funktionärer utför. Via kontraktslön, friköpt arbetstid för träning och snabbt ökande övergångssummor skapades snart inom lagsporterna en kommersiell spelarmarknad. Kostnaderna för att på detta sätt integrera idrotten i samhället ökade radikalt. Verksamheten har efterhand ställt allt större krav såväl på stat (och kommun) via bidrag, kostnader för inomhushallar, nya arenor samt betalning från radio/TV och Tipstjänst, som på marknaden (näringslivet) via sponsring i allt mer avancerade former. Under de tjugo år som gått sedan amatörbestämmelserna avskaffades har mycket hunnit ske. Fram till i början av 90-talet har både samhällets och marknadens stöd till idrotten ökat. Det offentliga stödet till idrotten står idag för cirka två tredjedelar av inkomsterna.

FÖRENINGS- OCH TÄVLINGSFOSTRAN
Vilka sidor i idrottens verksamhet är det då som förstärks respektive försvagas av den dominerande privatiseringsideologin och bidragsnedskärningarna? Varje folkrörelse har åtminstone två grundläggande målsättningar. Den ena, föreningsfostran, har alla folkrörelser gemensamt. Målet är att främja demokratiska umgängesformer, grundade på respekt, likaberättigande och öppenhet. Man vänder sig till alla oavsett ekonomisk, social, etnisk, politisk eller religiös bakgrund.

Den andra målsättningen är att arbeta för en speciell grupps intressen - exempelvis nykterister, hyresgäster eller konsumenter (vilket i sig inrymmer en motsättning i förhållande till att vara öppen för alla). Ett särdrag hos idrotten i förhållande till andra folkrörelser är kombinationen av föreningsfostran och tävlingsfostran. Båda aspekterna skall finnas med i hela verksamheten. Men i praktiken upplever många idrottsföreningar det svårt att förena dessa former av fostran på ett naturligt och självklart sätt. Tävlingsfostran strävar till sin natur mot selektering, rangordning och elitisering bland deltagarna.

Generellt sett kan man säga att verksamheten inriktas alltmer på tävlingsfostran ju högre upp i åldersgrupperna och i seriesystemen man kommer. Det finns föreningar som sätter breddverksamheten i förgrunden för hela sin verksamhet, och där seniorlagens verksamhet underordnas denna målsättning. Ofta befinner sig dessa emellertid längre ned i seriesystemen. Ju högre upp man kommer, desto mer betonas ungdomsverksamhetens roll som rekryteringsbas för seniorverksamheten. Ju högre upp man kommer desto hårdare måste man också selektera för att skilja ut dem som kan platsa i seniorverksamheten. Det finns idag en utbredd kritik mot att man inom idrotten ofta glömmer att barn är inte förminskade kopior av vuxna.

För femtio år sedan hade mycket få föreningar någon egentlig ungdomsverksamhet, sådan som vi nu känner den, innan junioråldern. Idag utgör en gigantisk verksamhet för barn och ungdomar mellan fem och sexton år grunden för den samhällsstödda idrottsverksamheten. Utgångspunkten är att ta hand om alla i de åldrarna som söker sig till verksamheten och låta var och en utvecklas enligt sina egna förutsättningar. Avsteg från den principen, oavsett vilken serienivå junior- och seniorverksamheten bedrivs, innebär att tävlingsfostran dominerar över föreningsfostran. Principiellt sett går man därmed över gränsen för de målsättningar som idrotten åberopar för sitt samhällsstöd. Föreningsfostran måste, liksom i andra socialisationsmiljöer, handskas med barn och ungdomar som växer och förändras, fysiskt, psykiskt och socialt; hur gruppdynamiken, på träning och i tävling, utvecklar ansvarstagande och initiativförmåga. Hur vuxna som ledare förhåller sig och konsekvenserna av det - vilka som slutar och vilka som fortsätter; vilka som blir bättre än andra; vilka ambitioner, drömmar och kunskaper ungdomarna har och får.

En central utgångspunkt för en diskussion om idrottens betydelse i det svenska samhället måste därför vara en analys av ungdomsidrottens motsägelsefulla karaktär som en ambivalens mellan föreningsfostran och tävlingsfostran. Föreningsfostran står då för den medborgarfostran som deltagande i föreningslivet antas leda till; tävlingsfostran för de mått och steg som antas skapa de bästa idrottsutövarna. Vi vet att det finns stora skillnader i hur olika föreningar väljer att hantera denna ambivalens. En grundfråga är vilket slags föreningsfostran som deltagande i organiserad idrottsverksamhet på föreningsbasis ger. En annan fråga är om en utpräglad satsning på tävlingsfostran är långsiktigt produktiv, eller om mindre allvar och mera lek kanske är mer effektiv också i ett elitperspektiv. Inom lagidrotterna verkar det finnas en större medvetenhet om att det senare är fallet än i de individuella idrottsgrenarna.

I flera bemärkelser är idrotten en central del av många barn och ungdomars "avgörande år", och detta i en dubbel mening - det vill säga både för ungdomarnas identitetsbildning och för den framtida idrottskarriären. Det gäller både vad idrotten gör med ungdomarna och vad ungdomarna gör med idrotten. Samtidigt blir idrottsverksamheten poänglös utan tävlan. Tveklöst är det också så att det är tävlingsverksamheten och inte föreningsverksamheten som drar de stora barn och ungdomsgrupperna till idrotten. Det går inte heller att hävda att tävlingsverksamhet är oförenlig med föreningsverksamhet. Men de utgör inte ett konfliktlöst verksamhetspar. Tävling handlar om att bli bäst, och det finns ingen idrottsgren där den blir bäst som kämpar mest väl. Tävling leder till rangordning samtidigt som föreningsfostran eftersträvar jämbördighet och motverkar rangordning. Det hjälper inte att man i detta sammanhang försöker skilja rangordning efter idrottsprestation från rangordning utifrån mänskliga egenskaper, det finns alltför många studier på hur dessa båda faktorer korrelerar med varandra.

Rangordning innebär inte automatiskt selektering och utslagning, men leder dit förr eller senare. Faktorer som påskyndar eller motverkar denna utveckling finns både i samhället och inom idrotten. Hur löser man då dilemmat att å ena sidan sträva efter att utveckla varje individs möjligheter, och å den andra handskas med situationen då denna strävan kröns med framgång och det därmed uppstår skillnader mellan individerna? För det första bör man betänka uppdraget: att i ena änden få in lekande barn och i den andra lämna ifrån sig vältränade ungdomar. Här finns den eviga frågan om tid och anpassning, eller timing, där det finns alla möjligheter att hamna fel - antingen är man för sent eller för tidigt ute. Denna situation är dock inte unik för idrotten, vilket epiteten brådmogen respektive efterbliven är exempel på. Relationen tävling - föreningsfostran är komplicerad, eftersom de både kan förstärka och försvaga varandra. Generellt kan man dock säga att ju längre upp i åldrarna man kommer, desto mer betonas tävlingsfostran, liksom att ju högre upp i seriesystemen föreningarna befinner sig desto mer betonas tävlingsfostran.

Idrottens logik tenderar att driva fram en betoning av tävlingsfostran, samtidigt som samhällets intresse av att stödja idrotten som folkrörelse utgår ifrån att idrotten engagerar barn och ungdom på ett meningsfullt sätt. För samhället är aktiviteten i första hand medborgarfostran, att barn och ungdom i organiserade former lär sig demokratiska former för umgänge, lär sig samarbeta, respekt för andra i en verksamhet där faktorer som klass, kön, religion, språk och etnisk tillhörighet är underordnad den gemensamma idrottsaktiviteten. En parallell till idrottens tävlingsfostran finns för övrigt i de interna karriärvägarna inom alla folkrörelser. De "mest lämpade" urskiljs via en selektionsprocess och växer in i rörelsens organisatoriska struktur, via exempelvis ombudsmannajobb eller förtroendeposter. Det finns således en rad likheter mellan folkrörelseproffset och idrottsproffset. Både anrikning och utslagning utvecklas genom tävlingsfostran.

När nu idrotten i ökad utsträckning får ta sina egna kostnader förstärks tendenser som finns inom idrotten mot professionalisering, kommersialisering, marginalisering och elitisering. Enligt Blomdahl (1996) är den största förändringen av fritidsvanorna en ökad differentiering, det finns allt fler sysselsättningar, alltfler olika idrottsgrenar, fler specialinriktningar. Inom idrotten avspeglas detta t.ex. genom att antalet specialidrottsförbund inom Riksidrottsförbundet (RF) har ökat från 18 stycken 1930 till 36 stycken 1960 och till 66 stycken idag. Inom varje förbund finns det flera olika grenar. Många av de nya dynamiska verksamheterna bygger på utveckling av gamla grenar, exempelvis maratonlöpning, bodybuilding, aeorobics och innebandy. En del av dessa finns idag inom RF, men det finns en tydlig tendens till att man idag attraheras av verksamheter som bedrivs i privat och kommersiell regi. I det "moderna" Sverige, bl.a universitetsstäderna, är de individuella idrotterna som grupp idag är större än lagidrotterna. I de gamla bruksorterna är fortfarande de senare större.

Antalet ungdomar som idrottar minskar - i första hand bland högstadie- och gymnasieungdomar - medan de yngre finns kvar eller ökar, genom att allt yngre ålderskullar dras in i verksamheten. Detta kan i sin tur relateras till en tävlingsspiral; tävlan blir allt viktigare och för att bli riktigt bra tror många ledare och föräldrar att det gäller att börja tidigt. Samtidigt slutar allt fler tidigare att vara aktiva inom idrottsrörelsen, kanske för att de har tröttnat på tävlingshets, på den organiserade verksamheten, eller för att övergå till andra idrottsliga aktiviteter utanför RF. Men där köper man sin idrott som en vara bland andra varor på en marknad.

En neddragning av det generella stödet till idrotten slår, liksom på andra områden, mot bestämda grupper i samhället. Detta sker både direkt, genom att minska de materiella förutsättningarna för ett allmänt tillträde till verksamheten, och indirekt genom att förstärka tendenser inom verksamheten som går åt samma håll. Idrottens ambition är att verksamheten skall vara öppen för alla oavsett klass, kön, etnicitet, kultur, språk och religion. Tjejfotbollens snabba utveckling tillhör de intressantaste dragen i svensk idrott under efterkrigstiden, liksom fotbollen som hemvist och social karriärväg för invandrar- och flyktingungdomar. Samtidigt håller vissa idrottsgrenar som t.ex. ishockeyn på att förvandlas från arbetar- till medelklassidrott på grund av kostnaderna och kraven på föräldrarnas medverkan. En självklarhet som att duscha gemensamt efter match ställer idag grupper av flickor från vissa kulturer utanför lagidrotterna. Idrottsverksamheten är fortfarande i stor grad uppbyggd utifrån de samhälleliga betingelser som rådde för 30- 40 år sedan; när de flesta barn och ungdomar som sökte sig till idrotten kom från "svenska hem" och hade sammanlevande, yrkesverksamma föräldrar med jämförelsevis god ekonomi.

STAT, MARKNAD OCH IDROTT
Efter idrottens etableringsfas som folkrörelse och därefter dess infogning i "det starka samhället", till en stor del i form av en kommunaliseringpolitiken, innebar avamatöriseringen på 60-talet starten på marknadsidrottens framväxt. Att betona olika karakteristika för idrotten på detta sätt är en renodling. Snarare innehåller idrottsrörelsen idag alla dessa beståndsdelar och skall ses som en sammansatt helhet där olika tendenser blir mer eller mindre framträdande beroende på hur och när den relateras till sina samhälleliga förutsättningar.

Idrotten är idag i detta perspektiv återigen inne i en brytningstid. I europeiseringstanken ligger att specifika drag i de enskilda ländernas samhällsformation på sikt försvagas (samtidigt som sådana specifika drag av de enskilda nationerna kan utnyttjas för att skapa konkurrensfördelar i det mellanstatliga spelet inom EU). Ett sådant drag i det svenska samhället är folkrörelsernas speciella ställning och styrka. För idrottens del vet vi att förutsättningarna för ett folkligt deltagande i olika idrottsaktiviteter skiljer sig radikalt mellan de nordiska länderna och de sydeuropeiska länderna, medan exempelvis Tyskland och Holland utgör en mellangrupp. I den utsträckning svensk idrotts innehåll, utformning och ställning i samhället skall närma sig europeiska förhållande tror jag att det kommer att ske via ökad kommersialisering, elitisering och marginalisering av stora grupper av befolkningen.

Det som har hänt de senaste åren ger en splittrad bild. Det finns en betydande heterogenitet dels mellan de olika bidragsgivarnas åtgärder, dels finns det betydande skillnader mellan olika kommuner och mellan olika landsting. Det statliga bidraget minskar 1997 för första gången under efterkrigstiden (med 11%). De kommunala nedskärningarna har pågått under några år och ligger genomsnittligt på ungefär 10-15%. Motsvarande siffra för landstingen är ungefär 5-6% (och varierar mellan oförändrat stöd och minskningar på 20%). Länsarbetsnämndernas nedskärningar sker främst genom omförhandlingar av bidragsnivåerna på de lönebidragstjänster som många föreningar har för sin kansliverksamhet - generellt från 90% till 80%. Det kan tyckas som en moderat minskning, men i många fall har det lett till att föreningar inte kunnat eller vågat ha kvar personal.

Med reservation för uppskattningarnas precision kan man konstatera att det offentliga stödet till idrotten står för cirka två tredjedelar av inkomsterna. Det statliga stödet (inklusive LAN) utgör cirka 15%, vilket gör att den nu beslutade nedskärningen har en mera principiell än materiell betydelse. På kommunal nivå är det nu vanligt med investeringsstopp vad gäller anläggningar, och eftersom kommunerna har lagstadgad skyldighet att sköta exempelvis barn- och äldrevård lär kultur- och fritidsverksamheterna även i fortsättningen få minskade anslag. Landstingens framtida stöd till idrotten är svårare att bedöma, men det ställs därifrån idag större krav på insyn och redovisning av hur stödet används.

När det samhälleliga stödet skärs ned och verksamheten får ta mer av sina egna kostnader sker inte bara en minskning av stödet utan också en förändring av dess sammansättning. Samtidigt som samhällets stöd minskar ökar betydelsen av de andra inkomstkällorna. Framför allt handlar det om det kommersiella stödet genom sponsring och spelmarknaden - och då i första hand bingolottoverksamheten. Det kommersiella intresset för idrotten riktar sig framför allt mot elitverksamheten och gynnar vissa specialidrottsförbund före andra liksom elitföreningar gynnas framför breddföreningar. Det stora undantaget här är bingolotto, som i första hand premierar de föreningar som kan organisera upp en omfattande försäljningsverksamhet. Som ett exempel kan nämnas idrottsföreningarna i Skåne för närvarande får cirka 28 miljoner kronor per år i lokalt aktivitetsstöd, samtidigt som de tjänar cirka 220 miljoner på bingolottoförsäljning. Den andra inkomstkällan vars betydelse ökar när det samhälleliga stödet skärs ned är det obetalda fritidsarbete som utförs - idag till en betydande del i form av bingolottoförsäljning.

Det som på 1960-talet började som en verksamhet riktad till en helt annan publik än föreningarnas barn och ungdomar har idag genom bingolotto gjorts till en integrerad del av verksamheten. Ofta är ett visst antal försålda lotter i veckan (av barnen, dess föräldrar eller nära släktingar) är förutsättningen för att barnen skall få delta i idrottsverksamheten. Eftersom bingolottoverksamheten är så lönsam, men samtidigt arbetskrävande, håller det på att växa fram ett nytt mönster föreningar emellan vad gäller ekonomiska resurser. Den tidigare så självklara kopplingen mellan placering i seriesystemet och materiella resurser relativiseras genom att vissa föreningar lägger ner mycket mer tid och arbete på lottförsäljningen än andra.

Bingolotto är också ett bra exempel på att media blir en allt mer för idrotten betydelsefull aktör. Idrotten har effektivt knutits till det kommersiella mediaföretaget TV 4 - en bindning med många konsekvenser, inte minst i form av en betydande ekonomisk sårbarhet. Därtill ökar medias betydelse via bevakningsavtal - kabelsänd allsvenska är idag centrala inkomstkällor för fotbollen och ishockeyn, och andra förbund kommer att följa efter, förutsatt att de anpassas till de kommersiella behoven. Ideologiskt betydelsefull blir medialisering via koncentrationen på elitverksamheten, verksamhetsmässigt genom att idrottsgrenar tvingas anpassa regler och innehåll till mediernas behov, vilka har helt andra bevekelsegrunder än de inomidrottsmässiga aspekterna. För marknadiseringen av idrotten är media en mäktig hävarm.

När idrottsrörelsens flaggskepp, svenska fotbollsförbundet, säljer sin arenaverksamhet under resten av seklet till TV för 400 miljoner, så skall man lägga märke till att det inte är public servicekanalerna som man säljer till utan ett kommersiellt tyskt företag. Från fotbollens sida vet man att fler svenskar än tidigare ser på fotboll samtidigt som allt färre går och ser på fotboll, men när man tar konsekvenserna av detta innebär det inte bara en god ekonomisk affär utan även ett accepterande av den moderna mediavärldens villkor. Hur skall fotbollens verksamhet och regler i fortsättningen förändras så att betalaren får ut mest möjliga av verksamheten? Antydan om detta kan man få genom att se på hur exempelvis ishockeyn och de alpina grenarna har anpassats till mediabevakningen.

ANTINGEN ELLER?
Vi såg således 1967 startskottet till övergången från den mer renodlade amatöristiska folkrörelsen till en verksamhet som alltmer påverkas av andra verksamheter och aktörer - marknaden och staten. För statens del togs de centrala besluten i anslutning till utredningen Idrott åt alla 1970. Det kommersiella stödet till idrotten växte på allvar fram på 1980-talet.

Idrottens motsägelsefulla karaktär i dagens samhälle kan sägas ha skapats i samverkan mellan interna och externa faktorer - internt i konflikten mellan förenings- och tävlingsfostran, externt genom att genomsyras av grundläggande processer i det moderna samhället som professionalisering, kommersialisering och elitisering. De tendenser som idag kan skönjas när det gäller idrottens plats och funktion i samhället pekar samfällt åt samma håll. Politiska budskap och ekonomisk nedskärning tenderar att stärka vissa tendenser i idrottens interna sammansättning och funktion. Sammantaget pekar dessa tendenser fram emot ökad marknadisering, kommersialisering, marginalisering, individualisering och elitisering. Detta leder till en allt mer marnadsorienterad idrottsverksamhet, samtidigt som nedskärningar inom fritidssektorn minskar tillträdet till idrotten för vissa grupper i samhället.

Idrott utövad som föreningsverksamhet på folkrörelsegrund, subventionerad av samhället utifrån generalitetsprincipen, hotas av att förlora dagens och morgondagens barn- och ungdomar åt två håll - antingen in i passivitet eller i idrottsutövning i andra former. Ett förslag som allt oftare dyker upp i debatten är att möta denna utveckling genom att tudela Riksidrottsförbundet i ett amatöristiskt och ett professionellt förbund. Det samhälleliga stödet skulle då gå till amatörgrenen, för att aktivera de breda folklagren. Den professionella delen skulle kunna inrikta sig på den rena elitidrotten och i gengäld ta alla sina kostnader själv på marknadsmässig grund. En sådan utveckling skulle dels förändra förutsättningarna för konflikten mellan förenings- och tävlingsfostran inom den nuvarande idrottsrörelsen, dels stärka legitimiteten för ett omfattande skattebaserat generellt stöd till idrotten.

Man kan förvänta sig att den nya utredningen om idrottsstödet kommer att föra diskussioner om att från statens sida åtgärda situationen så att utvecklingen går i denna riktning. Exempelvis skattevägen genom att renodla begreppet ideell förening så att den kommersiella elitverksamheten inte kan gömmas bakom föreningsfasaden och att definiera bingolottodistribution som näringsverksamhet.
Oavsett om initiativet till debatt och förslag kommer från idrotten eller staten kan vi förvänta oss att idrottens verksamhet står inför stora förändringar under det närmaste årtiondet. Däremot kommer förändringarnas karaktär i stor utsträckning att bero på vem som griper initiativet och vem som har de mest genomtänkta visionerna om framtiden.

Tomas Peterson
Forskare i idrottsvetenskap vid Malmö högskola
2002.06.13