Tänk dig att du skall sätta igång med att bygga ett nytt bord till ditt vardagsrum. Det räcker inte att du skaffar dig virke till bordet, virket måste också bearbetas. Du letar reda på din verktygslåda, plockar fram mejslar, stämjärn, penslar, hammare, hyvlar, filar osv. Att hamra bort överflödigt virke verkar inte särskilt klokt, kanske är det bäst att börja med en såg, övergå till hyveln, plocka fram borren och vänta med penseln till slutskedet av arbetet. Detta är du antagligen väl förtrogen med, men finns det även sätt att tänka som är bättre än andra?

Finns det även en verktygslåda för tankar? I så fall, hur skall man tänka då? När är en tankeform tillämpbar och när fördunklar den i stället för att sprida ljus över ämnet? Denna typ av frågor står i centrum i "Att tänka som en filosof" av engelsmannen Nicholas Fearn. I denna bok presenteras filosofi som en uppsättning verktyg vars för och nackdelar skärskådas. Fearn har valt ut ett antal filosofer vars idéer får representera var sin tankeform. Med början i antiken och Thales börjar vi en vandring genom filosofihistorien där en aspekt av respektive filosofs tankar omvandlas till ett verktyg eller metod. Introduktionen ovan skulle då kunna representera analogin som tankeform, och stå i avsnittet om Platon i Fearns bok. Platon får med utgångspunkt i sin grottliknelse nämligen stå för metod i boken.

Om jag i stället börjat denna recension med att det första avsnittet om Thales och reduktionism var intressant, det andra om Protagoras och relativism hade också sina poänger, det tredje om Zenon och sköldpaddan och om att använda sig av reductio ad absurdum även det var OK, och därur drar slutsatsen att de följande 22 avsnitten också måste vara läsvärda, ja då har jag hamnat i induktionens problem, som Fearn åskådliggör i avsnittet om Francis Bacon.

Om man tänker så här: Jag vaknade i förrgår, jag vaknade i går, jag vaknade i morse, alltså kommer jag att vakna i morgon och alla andra mornar så verkar detta vara en rimlig slutsats. Men min farfar vaknade inte en morgon, min farmor vaknade inte en morgon, min mamma vaknade inte heller en morgon, alltså kommer inte heller jag att vakna en morgon. Detta är också en rimlig induktiv slutsats som dessvärre motsäger den första. Hur skall jag veta vilken av slutsatserna som är den riktiga?

Det är alltså ingen filosofihistoria i vanlig mening Fearn har skrivit, utan boken handlar om de intellektuella redskap, metoder och infallsvinklar som filosofer uppfunnit eller upptäckt för att citera författaren själv i förordet. Varje avsnitt är sedan upplagt på samma sätt, ett problem läggs fram - gärna med aktuell anknytning, filosofen och hans liv presenteras - man får också några underhållande eller kufiska detaljer om deras leverne, metoden introduceras och dess styrkor och svagheter demonstreras.

Fearn har själv studerat i filosofi vid King's College i London vilket gjort att han också i huvudsak likställer filosofi med analytisk filosofi i den anglosaxiska traditionen, helst av den teoretiska sorten. Uppdelningen av filosofin i teoretisk - som behandlar det som inte kan vara annorlunda, dvs kunskapsteori, kosmologi osv; och praktisk - som tar upp frågor som kan vara annorlunda, dvs politik, moral och liknade frågor, för att tala med Aristoteles är ett arv från antiken. Med detta vill jag alltså säga att urvalet har en kraftig slagsida, de filosofer som inte platsar i denna kanon syns heller inte till i Fearns bok med undantag för Nitzsche och Derrida.

I den anglosaxiska traditionen avfärdas fransmän, åtminstone efter Descartes, som pratmakare, och tyskar efter Kant som inte är empirister begriper man sig inte på. Fearn kan heller inte låta bli att citera den brittiska filosofen Raymond Tallis vars yttrande "När kejsaren skall förnya sin garderob brukar han handla i Paris" för att styrka denna tes. Nu behöver inte detta betyda att boken är dålig, det finns många goda filosofer även i den analytiska traditionen. Fearn lutar sig tungt mot Bertrand Russell, som dyker upp med jämna mellanrum i boken och vars "Västerlandets filosofi" utgjort en flitigt använd källa för Fearn. "Att tänka som en filosof" blir lite av en lightversion av Russells bok. Nu är det inget ont i detta heller, åtminstone inte för mig, jag är ganska förtjust i Russells bok själv.

Russell försöker oftast ärligt och noggrant redogöra för filosofernas idéer innan han prisar dem eller hugger dem i stycken, oftast det senare, man kan ju inte lägga fingrarna emellan bara för att personen i fråga varit död i några hundra år. Denna filosofiska öppenhet finns också i Fearns bok. De avsnitt i "Västerlandets filosofi" som är mindre bra, och det finns sådana, har dessvärre också inspirerat Fearn. I avsnitten om Machiavelli och Rousseau får vi oss schablonartade redogörelser för både deras personer och idéer till livs. Lite skarpare analyser av Rousseaus samhällsfördrag och vad Machiavelli har att säga i Fursten har man rätt att vänta sig. Nej, Fearn har sin styrka när han får leka på mammas gata, avsnitten om t ex Hume, Wittgenstein, Bentham och Gilbert Ryle, vars begrepp "kategorimisstag" behandlas, är raka, välformulerade och klara.

Av tankar som kommit fram de senaste 50 åren presenteras bara två; Richard Dawkins "memer" och Derridas dekonstruktion. Memer är enligt Dawkins en sorts analogier med gener, och Dawkins har ju gjort sig känd för att sprida uppfattningen att vi och andra levande varelser bara är medel för våra gener att reproducera sig. Man skulle om man följer Fearns tankeskola kunna säga att Dawkins tillämpar Thales idé om att reducera något komplext till något enkelt väldigt långt. Nu är memerna en parallell till generna; memer är tankar och föreställningar.

Tankarna i denna text har jag fångat upp på andra ställen, liksom Fearn till viss del reproducerar Humes, Kants och Russells texter. Dawkins menar då att dessa tankar liksom generna är primära i förhållande till mitt medvetande och att mitt medvetande bara är till för att reproducera tankar, föreställningar, bilder och melodier. Till min lättnad får Dawkins idé om memer en välförtjänt känga, genom att visa att analogin - alltså det som Fearn menar är Platons metod - med gener inte håller. Denna tolkning av evolutionsteorin köper dock Fearn utan vidare spisning.

I slutessän, den om Derrida, ställs också Fearns eget förhållningssätt, den om filosofin som metod, på sin spets. Derrida är ute efter att hitta motsägelser i begrepp och texter och då pekar han t ex på ett begrepp som att "knyta hymens band" innebär en motsägelse. För att knyta detta band krävs att hymen - mödomshinnan - inte längre finns kvar, här finns en spricka mellan det sagda och meningen. Och vad innebär "broderskap"? Det måste vara så att någon är utesluten ur gemenskapen för att de andra skall vara mina bröder.

Derrida försöker visa att förnuftet aldrig kan fånga helheten, att något alltid rinner emellan. Derrida poängterar också att hans dekonstruktioner inte är en metod, de är inte ens en akt eller operation. Är det kanske så att filosofi överhuvudtaget inte handlar om metod utan om innehåll? Den som vill läsa om detta får alltså fortsätta med att läsa en annan bok än den av Nicholas Fearn. Här slutar Fearns försök att hitta tankemetoder med en uppmaning att kritiskt söka nya vägar.

Och till dig som inte förstod vad jag menade när jag skrev om induktion, reduktionism, analogi, kategorimisstag och dekonstruktion kan jag bara säga: Läs "Att tänka som en filosof" av Nicholas Fearn så får du en enkel och klar introduktion till den analytiska filosofin.

2003.06.12