Vi har ett behov av att dela i världen i tydliga kategorier, för att bringa ordning och slippa tänka för mycket. Så skapas fördomar och jag funderade mycket över mina när jag läste Det blod som spillts och genast begränsade min upplevelse genom att sortera in den i ett fack. Eller kanske flera.

Jag är lite rädd att hamna i "knutbyfacket". Det säger Åsa Larsson som under våren kom ut med sin andra deckare. Bägge hennes böcker utspelar sig i religiösa miljöer och Larsson har själv ett förflutet inom missonskyrkan.

För inte så väldigt många år sedan efterlystes det nya kvinnliga deckarförfattare. Nu börjar det nästan kännas som om den kvoten är mättad. Kommer det fram några nya män inom genren? Komer de någonsin att efterlysas? Eller är de fortfarande det normala och "den kvinnliga deckarförfattaren" fortfarande ett freak, en anomali, på marknaden. Ett undantag och ett pittoreskt inslag. Kanske kommer vi snart att slippa dessa märkliga kategoriseringar. Eller kanske blir de fler? Medelålders-deckare, landsbygdsdeckare? Möjligheterna är faktiskt oändliga för den som har behov av etiketter. Jag har funderat mycket över mina och andras fördomar när jag läste Åsa Larssons nya bok.

Religonsdeckare skulle kunna vara en genre-etikett som klistras på hennes böcker. Åsa Larsson är en av de lite mer uppmärksammade kvinnor som slagit sej fram på senare år. Hon fick deckarakademins pris för sin debut Solstorm och den kommer också att bli film om allt går enligt planerna.
Den kom innan de spektakulära händelserna i Knutby blev kända, men det finns vissa paralleller. Den utspelar sig inom en religiös grupp som efter Knutby definitivt skulle kategoriseras som "sekt". Roman nummer två har sökt sej till den lite mer stillsamma stadskyrkan. Men även där svallar känslorna förstår man tidigt efter en mycket dramatisk upptakt där en kvinnlig präst hittas mördad i kyrkan. Kvinnoprästmotståndare? Svartsjukedrama? Det finns många tänkbara motiv och ingen verkar ha varit oberörd av den karismatiska prästen.

Man kan kanske säga apropå det här behovet av att sortera, att Nilssons deckare är ett försök att skriva en feministisk deckare. Hon använder sig av nästan uteslutande kvinnliga huvudpersoner. En kvinnlig polis, en kvinnlig åklagare och så mordoffret förstås. Hon leker också med våra fördomar genom att plantera in en lesbisk kärlekshistoria.

Tyvärr känner jag att jag ju själv gått på alla de fördomar jag vill protestera mot genom att peka på de här kartegorierna om jag själv just sagt att det är idiotiskt att sortera efter. En kärlekshistoria är väl en kärlekshistoria oavsett mellan vilka? En polis är väl en polis etc… Men det känns lite krystat. Och det är väl det den här recensionen går ut på. Jag vill gärna tycka att boken är bra efterson den har ett vällovligt syfte. Den var också spännande, personteckningen var inte dum och jag fattade inte riktigt hur det hela hängde ihop förrän mot slutet. Och mer skall man väl inte kräva av en deckare?

Hm. Kanske kräver jag mer av en som så tydligt vill missionera (sic!) ett budskap. Man måste smyga det på sina läsare oändligt skickligt om det skall fungera. Och …ja… Äsch. Jag trasslar ju bara in mej. Fördomar har vi alla uppenbarligen och kanske kan vi komma över dem lite om vi läser sådana här berättelser. Eller så förstärks de… Läs själva och fundera. Det är boken i alla fall värd. Förresten - den kanske är en relationsdeckare? Den handlar om kvinnor och män, föräldrar och barn, yrkesrelationer nyinflyttade kontra infödda. Du får nog välja etikett själv när jag tänker på saken.

2004.06.10