Varför Irak? Varför åka till ett land i krig? Ett orättfärdigt krig som inte ens erkänts av FN. Ett krig utifrån maktpolitiska skäl och oljan. Där USAs president framställer sig som det godas förkämpe mot ondskan. Där oskyldiga dödas, familjer trasas sönder och ett ofattbart lidande råder.
 
Just därför åker vi dit. För att sudda ut de vrångbilder som varje dag kablas ut av media. För att bekämpa rasismen. Den rasism vi alla äger inom oss utan att för den skull veta om det. En rasism som förblindar. Som gör oss till medspelare. Ända till dess vi själva upptäcker, att också vi tillhör dem som drabbas.  
 
I början av år 2004 hade försämringarna inom det irakiska samhället under den amerikanska ockupationen gått så långt att hundratusentals irakier själva gick ut och demonstrerade mot ockupationsmaktens komplicerade och manipulativa förslag till valprocedur. Man var då fast besluten att snarast möjligt själva ta över makten. .
 
Efter de månader som sedan följde av bombningar och terror samt av ideliga varningar från ockupationsmaktens sida om risken för ännu mer terror, drog sig människor alltmer undan, frimodigheten ersattes med rädsla, självtilliten med beroende.
 
Frågan är vilka intressen som tjänat mest på att sprida denna rädsla. Olika grupper som snarast vill tvinga ut ockupationstrupperna ur landet. Eller ockupationsmakten själv som vill visa sig oumbärlig tills ordningen återställts och ”jobbet avslutats”.
 
Den effektivaste vägen för att uppnå demokrati och mänskliga rättigheter, är att satsa på kvinnan. Det har åtskilliga FN-rapporter signalerat. En god utbildning och ökad tillgång på kvalificerat arbete i samhället har visat sig vara huvudvägen till att förbättra hennes livssituation och möjlighet att själv påverka samhällsutvecklingen.
 
Särskilt i Irak har kvinnan länge kämpat för sina rättigheter och skaffade sig tidigt under perioden 1958 – 1978 en särställning inom arabvärlden genom den höga andelen kvinnor i arbetslivet och särskilt inom tjänstesektorn.
 
I och med den av krig och sanktioner försämrade ekonomiska situationen i det irakiska samhället, trycktes emellertid kvinnan tillbaka till hem och familj.
 
Fattigdom, en ökande kriminalitet och brist på säkerhet i landet bidrar idag till en ökad religiositet och återgång till gamla traditionella normer och vanor. Den allmänna uppfattningen är, att det inte lönar sig för kvinnan att arbeta om lönen är minimal och hon kan få ett bättre skydd genom att stanna hemma.
.
Under det allmänna kaos som idag råder i landet har vissa religiösa ledare inom Islam, särskilt i de fattigaste delarna av landet, tagit över delar av statens uppgifter. Genom att betala in en femtedel i skatt till moskén kan församlingen komma i åtnjutande av den trygghet och samhällsservice de annars skulle sakna.
 
Den muslimska kvinnan har genom denna utveckling blivit än mer inlemmad i familjesammanhållningen, med stamspecifika mer eller mindre sekulariserade normer och lagar baserade på en islamistisk värdegrund. Hon åtnjuter visserligen familjens och stammens starka beskydd, men detta kan samtidigt bli till en belastning
i hennes utåtriktade verksamhet i samhället.
 
För att en förändring av kvinnans situation skall äga rum, måste den alltså ske gradvis och med en bibehållen respekt för rådande normer och vanor. Omvandlingen måste komma inifrån de kvinnoorganisationer som själva önskar se en förändring.
 
Det är av största betydelse för Irak att människorna där utvecklar sin förmåga att lösa samhälleliga problem utanför den egna släktens och religionens ramar. Idag finner man nästan ingen i landet som vill erkänna att det kan finnas några som helst motsättningar mellan regioner och religioner. Men om man i framtiden ämnar staka ut gemensamma riktlinjer för en politisk, social och ekonomisk utveckling, kan det uppstå problem. För då är det många inre och yttre intressen som står på spel. 
 
Att utveckla människors förmåga att utan onödiga låsningar och på ett formaliserat sätt prata sig samman för att lösa gemensamma problem fyller en inte obetydlig funktion i  sammanhanget. Också för att mötena inte skall riskera fastna i oändliga, fruktlösa och tröttande diskussioner, som inte leder någon vart. De som är erfarna inom området borde därför dela med sig av sina kunskaper till irakierna. Detta gäller särskilt oss i Sverige med vår långa freds-och folkrörelsetradition och vana vid projektarbete inom arbetslivets ramar.
 
Projektkunskap efterfrågas dessutom av irakierna själva, och då som en hjälp till självhjälp. Naturligtvis önskar man i första hand bli skickligare i att driva projekt inom det egna arbetslivets ramar, men sådan kunskap är också värdefull inom det civila samhället, i första hand för att öka kvinnors förmåga till självbestämmande. Då måste de egna initiativen kunna ge något tillbaka: Säkerhet, jobb och inte minst en bättre skolgång och hälsa för barnen
 
Irakiernas äger sedan gammalt en nästan rörande generositet, trots att de själva idag behöver skydd och hjälp. Istället bjuder de en främling som jag på middag och erbjuder mig att bo hos dem. Men det gäller att inte riskera deras säkerhet och bli till en belastning för dem. Därför måste man förbereda sig väldigt noga om man vill arbeta med det irakiska folkets bästa för ögonen och ”do no harm”.
 
Att tro att man kan få irakierna på knä för evigt genom den behandling som skett i Abu Ghraibfängelset i Bagdad visar på en otrolig okunnighet hos "befriarna".och dessutom en brist på en mänsklig respekt. Som om befolkningen består av vilda djur som det gäller att tämja.

"Befriarna" har glömt ett viktigt faktum. Det vi gör mot andra
det får vi alltid tillbaka, förr eller senare, i en eller annan form.
Irakierna själva brukar skoja om att amerikanarna är så stupida
att de behöver tre man för att öppna en dörr: En som ger ordern,
en som utför den och en som står där och övervakar det hela.
 
Som anhängare av ickevåld möter vi våra motståndare med respekt. Kan vi sedan inte trots stora ansträngningar få gehör för en rättvis sak, ja då vägrar vi helt enkelt att samarbeta. Detta tjänar som ett undermedvetet rättesnöre i det dagliga livet och skapar samtidigt en större mental styrka genom sin öppenhet för sanningen.
 
En enskild människa kan få en enorm kunskap och uträtta stordåd bara hon själv inser detta. Tillsammans med likasinnade inom Social Forumrörelsen kan hon t.ex uträtta det som de stora hjälporganisationerna eller medierna i länder som Irak inte vågar sig på.
 
Genom Internets möjligheter kan hon också hålla kontakt med människor och sprida information till webbplatser och listgrupper runt hela jordklotet såväl som till media hemmavid. Hennes största brist är emellertid avsaknaden av egna tillgångar. Privat fundraising är för många ett måste. Men det gäller också att veta vad man vill.
 
För att inte enbart bli en ”hjälpare” i nöden utan även bidra till befolkningen förmåga att utveckla sig själva och ta sig an sin egen framtid, gäller det att få ut kvinnorna i samhället för att formulera sina krav. Detta kan vi i Sverige med våra gamla freds- och folkbildningstraditioner på olika vis stödja.
 
Samma sak gäller återuppbyggnaden av landet. Ett grundläggande kunskapsutbyte om formalia för att driva projekt och möten är ett måste för att skapa bästa möjliga förutsättning för irakierna att själva lyckas med att staka ut sin framtid och ta itu med sitt återuppbyggnadsarbete, alltså inte enbart fokusera på det rent tekniska i utbytet.
 
För att i egenskap av volontär i landet kunna uppnå sina mål, är det av oerhörd vikt att före vistelsen ha förberett sig noga både praktiskt och mentalt. Att därefter skapa sig goda rutiner för att uppnå de tydliga mål man satt upp via de vägar man stakat ut.
Att ständigt vara beredd till omprövning. I detta sammanhang är det till stor hjälp att kunna analysera sin situation på ett formaliserat sätt, ha en väl inprövad teknisk utrustning och sist men inte minst skapa goda personliga kontakter, detta är A och O.

2004.06.06