Jag har träffat en lycklig familj i Bagdad som klarat sig bra, i första hand beroende på sin egen driftighet. Men som alla andra ser de att amerikanarna snarast försvinner ut ur landet och att det största problemet är den bristande säkerheten. Men till skillnad från övriga hederliga människor saknar de ekonomiska bekymmer. Mannen arbetar med alla sorters byggjobb. Rörmakeri, el, allt har han lärt sig från tiden efter giftermålet, då han och hans fru byggde upp det egna huset utan att ha kunnat något från början.
 
Paret arbetar fortfarande tillsammans och har sedan dess förfinat husets inredning på ett utsökt sätt. Idag arbetar kvinnan hemma. Den älste sonen däremot har genom sin händighet blivit så flitigt anlitad av folk i närheten att han fått anstå med sin utbildning på tekniska högskolan. Den enda dottern går idag sista året på elektroniklinjen i Bagdads Universitet. Den minste sonen går fortfarande i vanliga skolan och älskar fotboll. Han vill däremot bli fransk tolk i framtiden tillsammans med ett gäng jämnåriga kusiner.
 
Kvinnan i familjen känner ingen skillnad i relationen med sin man, utan de har en ömsesidig respekt för varandra och inga ekonomiska problem. Därför har hon inga större önskningar att leva ett annat liv. Hon vill i första hand stanna hemma och sörja för familjen och se till att barnen kan få en bra start här i livet. Däremot betraktar hon allt som sker utanför huset som skrämmande. I synnerhet ockupationsstyrkorna, eftersom hon aldrig vet vad som kan komma därifrån och är rädd att vistas utanför huset. Hennes egna önskningar för framtiden är att livet normaliseras i landet, särskilt vad gäller säkerheten.
 
Hennes man har sagt att han fortfarande älskar henne. Att de var grannar som små och gifte sig av kärlek. Hon menar att det är många som gör detta, men att åtskilliga äktenskap också arrangeras av släkten. Och att båda sorter kan misslyckas. Särskilt de arrangerade, där mannen ofta inte känner ett lika stort ansvar för familjens försörjning och kvinnan därför inte blir särskilt nöjd. Under de magra sanktionsåren började kvinnor i högre utsträckning själva att arbeta utanför hemmet för att klara familjeekonomin.
 
Viktigast för henne är ändå barnen och mannen. Hon är så rädd för att han skall skadas av minor, explosioner och avstängda vägar på väg till arbetet söder om Bagdad, den farliga vägen till Suluymania. Särskilt i Ramadi är det mycket farligt, där han idag arbetar med privata husbyggen. Själv har hon ingen särskild skolunderbyggnad men kommer från en kultiverad sunnifamilj. Mannen är shia. Om hon fick välja skulle hon valt samma liv, för hon älskar sitt hemmafruliv . Det är så bekvämt förutom bristen på säkerhet.
 
Under tiden jag talar med henne går plötsligt elen och allt blir mörkt. Mannen ger sig ut för att sätta på generatorn. Grannarna samarbetar om en gemensam för hela kvarteret. Elen går bara tre gånger om dagen och generatorn fungerar bra. Förut var det värre.  Hon anser inte att amerikanarnas närvaro precis är till någon fördel för landet. Ingenting har förändrats till det bättre. För henne är det knappast någon större skillnad från saddamtiden, förutom att det då inte fanns en lika stor rädsla och kriminalitet. För att få till en förändring i framtiden måste det därför komma en riktig regering. Kanske att allt kan förändras till det normala igen, men det tar i så fall inte kortare tid än ett till två år. Där handlar i det här fallet inte om några få dagar.
 
Mannen tillägger att amerikanarna är ansvariga för allt. De har inte ens stängt gränserna, utan de flesta problem kommer utifrån. Han tror att de medvetet inte stänger gränserna. Att de tagit med sig shialedaren Hakim från Iran, han med den fruktade baadrmilisen. Om amerikanarna ville hade de kunnat få till en förändring, eftersom denna Hakim lyssnar på dem. Men de flesta shias följer storayatollan Sistani. Om han annonserar jihad, då kommer också mannen i familjen och hans söner att ställa upp
 
Hans största önskan är att amerikanarna lämnar landet. De har förresten inget val, de måste försvinna, -” För vi har i så fall hjälp av de religiösa som vill sparka ut dem.Vi ger dem en chans nu och ser om vi kan få den regering de lovat oss. Det går inte att säga exakt när, för jag är en enkel man och inte involverad i det hela”, säger han.
 
Han är shia och frun är sunni liksom alla hans bröders fruar. Det är ingen skillnad mellan dem. Han förklarar -”Amerikanarna vill få till en skillnad mellan religionerna men vi skall inte låta dem få en chans till detta. Även det som nu sker i de heliga städerna Najaf och Karbala  är USAs och Israels verk. Samt al Quaidas, som också samarbetar med USA, eftersom det var USA som skapade dem i Aghanistan. De arbetade tidigare tillsammans där, men nu söker de efter bin Laden. För hans roll är slut. Så nu måste de finna honom. Hans roll är slut på samma sätt som Saddams roll är slut. Och om det över huvud taget finns någon rättvisa här i världen borde president Bush också dömas som kriminell krigsförbrytare och all förstörelse betalas av amerikanarna.”
 
Han är mycket glad över att människor från andra länder som jag intresserar sig för hur de har det. Om jag reser dit igen skulle han bli väldigt glad. Jag kunde då få bo hos dem, och det hela tiden om jag så ville.

2004.06.10