Tre år i varje klass? Om åldersitegrerad undervisning
 
 

Jag har gått snart tolv år i den svenska skolan (jag har precis hunnit ta studenten när ni läser detta.) Sex av dessa år tillbringade jag i åldersintegrerade klasser och sex år i traditionella klasser.

När jag började första klass fick jag gå med elever som var äldre än jag. Jag och mina kamrater var de första som fick prova på detta system på vår skola.
Alla pratade nästan dagligen om hur bra det var, när barnen fick gå tillsammans med flera årskurser, de äldre kunde hjälpa de yngre och de yngre skulle inte bli lika beroende av läraren. På detta sätt blev två tredjedelar i varje klass några slags lärare. Så detta var ändå bra, att de som precis börjat skolan har fler att vända sig till och inte bara en. Läraren drog nytta av detta, och det var kanske inte så konstigt, med tanke på hur mycket en lärare fick att göra med tre årskurser i en. Det blir svårare att planera undervisningen, i alla fall i början. Med tanke på hur länge sedan det var jag slutade sexan antar jag att de nu kommit bättre in systemet.

Men hur bra är det egentligen att elever lär elever?
Med tanke på att vi inte är några utbildade lärare kan det lätt bli fel när vi försöker. Det jobbiga var när man blev utplacerad för att vara någon till hjälp fast man själv hade uppgifter att göra. Jag lärde mig knappt någonting i matematik i trean, för då skulle jag hjälpa en liten ettaklassare som hatade matte och inte hade någon större lust att lära sig någonting.
Där satt jag i ett år under alla matematiklektionerna och försökte hjälpa honom att förstå. Vår fröken tyckte detta var bra, för hade hon behövt sitta med honom varje lektion så hade hon inte haft tid till de andra, alltså lät hon mig missa ett års matematik. Jag tänkte inte på detta just då, utan då drog jag lite nytta av att slippa jobba. Man är ju sådan när man går i skolan. Får man sluta tidigare, eller slipper arbeta så tar man snabbt chansen utan att tänka på vilka följder det kan få i framtiden.

Man lär sig innan det är dags
När läraren skulle ha genomgång så var det ibland så att någon årskurs skulle vara uppmärksamma medan de andra skulle fortsätta i sina böcker. Men ser man att läraren har en genomgång blir det lätt att man sneglar lite oskyldigt dit, och detta ger två saker: man får svårt att koncentrera sig på sina uppgifter, men man kan också lära sig saker som man egentligen inte skulle komma i kontakt med förrän om något år. Detta gjorde att man fick ett slags försprång, vilket jag är helt för. Då kunde man få en liten idé hur saker och ting fungerar, och när det var dags för en själv att lära sig det, så hade man förstått en del av grunderna innan, och det blev enklare att förstå. Så i slutänden kanske jag inte missade så mycket matematik ändå, med tanke på att jag fick MVG i matematik i gymnasiet. Fast detta vill jag nog hellre tacka min matematiklärare i högstadiet för.

I lågstadiet hade vi lektioner med hela klassen, större delen av tiden. I mellanstadiet var det dags för språk, engelska, och då fick vi dela upp oss och beblanda oss med de andra klasserna, uppdelade i årskurserna. När vi skulle gå upp till högstadiet slogs engelskgruppen ihop till en klass. Det var lite kul. Vi kände redan varandra till en viss del, men hade inte hunnit tröttna.
Förutom engelskan så hade vi, under mellanstadiet, de andra ämnena ihop klassvis, och det gav en slags repetition av vissa saker, vilket i längden var bra.

Hur tycker du det fungerar, lilla vän?
Något som också var lite underligt var att det i början kom lärare från andra skolor för att se hur det fungerade. De gick runt bland oss och frågade försiktigt vad vi tyckte om att få gå med barn i olika åldrar. När man går i lågstadiet och bara gått i åldersintegrerade klasser - hur skulle man kunna veta om det var bra eller dåligt? Så vi svarade lite förvirrat: "Bra...".
Men nu frågar jag mig; varför kom de inte sedan, när vi gick i högstadiet och vi fått testa båda delarna? Ingen har någonsin frågat mig vad jag anser. Visst har mamma brytt sig, men hon är ju inte utbildningsminister.

Så vad tycker jag nu om detta, nu när jag väl får chansen att uttrycka min mening?

Å ena sidan fick jag fler kamrater att heja på efter skoltiden, men man lärde knappt känna någon som inte gick min egna årskurs, eftersom man inte gick så länge med dem. Detta gjorde också att man inte behövde ha samma roll alla år i grundskolan. Jag vet med mig själv att folk ser olika på mig, beroende när de lärde känna mig under min utbildningstid.

Vi lärde inte känna läraren så väl, för när vi gick i någon av de två yngre årskurserna hänvisades vi till de äldre eleverna, och i de äldsta årskurserna hann vi knappt med vår egen utbildning för vi skulle leka lärare åt de yngre. Men annars så kan jag inte klaga på undervisningen, och vi fick ju utöver vanlig undervisning lära oss att på egen hand att lära ut till andra. Vi kan nog alla bli lärare när vi gått ut skolan...

Vad jag förstår så finns det inga vetenskapliga undersökningar som visar vilket sätt som är bäst för barnens. Men när jag tog kontakt med en av de lärare jag hade på den tiden menade han på att den sociala förmågan blev bättre. Detta kan jag hålla med om. Det är en helt annan stämning när olika årskurser blandas, man tar ett annat slags ansvar för varandra.
Så jag känner mig i slutänden rätt så glad att jag fick vara med om detta.

Jag skulle gärna vilja veta vad ni läsare har för åsikter om detta system.

 

text: GUNILLA ANDERSSON, f.d. MPir3B:are
9.6.99