|
Jag har gått snart tolv år i den svenska skolan
(jag har precis hunnit ta studenten när ni läser detta.)
Sex av dessa år tillbringade jag i åldersintegrerade
klasser och sex år i traditionella klasser.
När jag började första klass fick jag gå
med elever som var äldre än jag. Jag och mina kamrater
var de första som fick prova på detta system på
vår skola.
Alla pratade nästan dagligen om hur bra det var, när
barnen fick gå tillsammans med flera årskurser, de
äldre kunde hjälpa de yngre och de yngre skulle inte
bli lika beroende av läraren. På detta sätt blev
två tredjedelar i varje klass några slags lärare.
Så detta var ändå bra, att de som precis börjat
skolan har fler att vända sig till och inte bara en. Läraren
drog nytta av detta, och det var kanske inte så konstigt,
med tanke på hur mycket en lärare fick att göra
med tre årskurser i en. Det blir svårare att planera
undervisningen, i alla fall i början. Med  tanke
på hur länge sedan det var jag slutade sexan antar
jag att de nu kommit bättre in systemet.
Men hur bra är det egentligen att elever lär
elever?
Med tanke på att vi inte är några utbildade
lärare kan det lätt bli fel när vi försöker.
Det jobbiga var när man blev utplacerad för att vara
någon till hjälp fast man själv hade uppgifter
att göra. Jag lärde mig knappt någonting i matematik
i trean, för då skulle jag hjälpa en liten ettaklassare
som hatade matte och inte hade någon större lust att
lära sig någonting.
Där satt jag i ett år under alla matematiklektionerna
och försökte hjälpa honom att förstå.
Vår fröken tyckte detta var bra, för hade hon
behövt sitta med honom varje lektion så hade hon inte
haft tid till de andra, alltså lät hon mig missa ett
års matematik. Jag tänkte inte på detta just
då, utan då drog jag lite nytta av att slippa jobba.
Man är ju sådan när man går i skolan. Får
man sluta tidigare, eller slipper arbeta så tar man snabbt
chansen utan att tänka på vilka följder det kan
få i framtiden.
Man lär sig innan det är dags
När läraren skulle ha genomgång så
var det ibland så att någon årskurs skulle
vara uppmärksamma medan de andra skulle fortsätta i
sina böcker. Men ser man att läraren har en genomgång
blir det lätt att man sneglar lite oskyldigt dit, och detta
ger två saker: man får svårt att koncentrera
sig på sina uppgifter, men man kan också lära
sig saker som man egentligen inte skulle komma i kontakt med
förrän om något år. Detta gjorde att man
fick ett slags försprång, vilket jag är helt
för. Då kunde man få en liten idé hur
saker och ting fungerar, och när det var dags för en
själv att lära sig det, så hade man förstått
en del av grunderna innan, och det blev enklare att förstå.
Så i slutänden kanske jag inte missade så mycket
matematik ändå, med tanke på att jag fick MVG
i matematik i gymnasiet. Fast detta vill jag nog hellre tacka
min matematiklärare i högstadiet för.
I lågstadiet hade vi lektioner med hela klassen, större
delen av tiden. I mellanstadiet var det dags för språk,
engelska, och då fick vi dela upp oss och beblanda oss
med de andra klasserna, uppdelade i årskurserna. När
vi skulle gå upp till högstadiet slogs engelskgruppen
ihop till en klass. Det var lite kul. Vi kände redan varandra
till en viss del, men hade inte hunnit tröttna.
Förutom engelskan så hade vi, under mellanstadiet,
de andra ämnena ihop klassvis, och det gav en slags repetition
av vissa saker, vilket i längden var bra.
Hur tycker du det fungerar, lilla vän?
Något som också var lite underligt var att det i
början kom lärare från andra skolor för
att se hur det fungerade. De gick runt bland oss och frågade
försiktigt vad vi tyckte om att få gå med barn
i olika åldrar. När man går i lågstadiet
och bara gått i åldersintegrerade klasser - hur skulle
man kunna veta om det var bra eller dåligt? Så vi
svarade lite förvirrat: "Bra...".
Men nu frågar jag mig; varför kom de inte sedan, när
vi gick i högstadiet och vi fått testa båda
delarna? Ingen har någonsin frågat mig vad jag anser.
Visst har mamma brytt sig, men hon är ju inte utbildningsminister.
Så vad tycker jag nu om detta, nu när jag
väl får chansen att uttrycka min mening?
Å ena sidan fick jag fler kamrater att heja på
efter skoltiden, men man lärde knappt känna någon
som inte gick min egna årskurs, eftersom man inte gick
så länge med dem. Detta gjorde också att man
inte behövde ha samma roll alla år i grundskolan.
Jag vet med mig själv att folk ser olika på mig, beroende
när de lärde känna mig under min utbildningstid.
Vi lärde inte känna läraren så väl,
för när vi gick i någon av de två yngre
årskurserna hänvisades vi till de äldre eleverna,
och i de äldsta årskurserna hann vi knappt med vår
egen utbildning för vi skulle leka lärare åt
de yngre. Men annars så kan jag inte klaga på undervisningen,
och vi fick ju utöver vanlig undervisning lära oss
att på egen hand att lära ut till andra. Vi kan nog
alla bli lärare när vi gått ut skolan...
Vad jag förstår så finns det inga vetenskapliga
undersökningar som visar vilket sätt som är bäst
för barnens. Men när jag tog kontakt med en av de lärare
jag hade på den tiden menade han på att den sociala
förmågan blev bättre. Detta kan jag hålla
med om. Det är en helt annan stämning när olika
årskurser blandas, man tar ett annat slags ansvar för
varandra.
Så jag känner mig i slutänden rätt så
glad att jag fick vara med om detta.
Jag skulle gärna vilja veta vad ni läsare har för
åsikter om detta system.
text: GUNILLA ANDERSSON, f.d. MPir3B:are
9.6.99
|
