I början på 1990-talet blev det återigen modernt att tala om "Regionernas Europa". Vi fick en omfattande debatt där regionerna sattes i fokus som aldrig förr. I kölvattnet av det kalla krigets slut, den europeiska integrationsprocessen, näringslivets internationalisering och utvecklingen av den nya informationstekniken, kom regionen som enhet att framstå som en idealisk framtida aktör. De gamla staterna utmanades både ovanifrån och inifrån. Många spådde en ljus framtid för internationella regionala organisationer, inte bara EU utan även NAFTA, ASEAN, LAFTA, SADCC, Mercosur etc. - frihandelsblock i första hand men flera av dem har också ambitionen att utveckla ett politiskt samarbete.

Inom EU fick regionerna en mer framträdande roll ekonomiskt, politiskt och kulturellt. Idag kryllar det av regionala lobbyorganisationer och "ambassader" i Bryssel och det finns en uppsjö av olika regionala samarbetsorganisationer som försöker stärka den regionala dimensioner inom det europeiska samarbetet. Regionkommittén är det mest institutionaliserade samarbetet, en sammanslutning av politiker från unionens regioner och kommuner som lämnar förslag och synpunkter till de övriga EU-institutionerna. Kommittén består av 222 borgmästare, regionpresidenter, kommunalråd och andra folkvalda som sammanträder några gånger om året i Bryssel. Kommissionen är skyldig att konsultera kommittén i vissa frågor men behöver inte ta hänsyn till åsikterna. I många avseenden behandlas kommittén dock en smula styvmoderligt och frågan är vad som skall hända med den i framtiden. Vissa vill avskaffa den, andra vill att den skall stärkas och utvecklas.

Ett av problemen med regionkommittén, och överhuvudtaget i regiondebatten, är att det är så stor skillnad mellan regioner och regioner. I vissa länder finns så kallade konstitutionella regioner, de som har grundlagsreglerad rätt till inflytande och kan stifta lagar, ta ut skatt och har medbeslutanderätt i t.ex. EU-frågor. Sådana regioner finns i de federala länderna Tyskland, Belgien och Österrike samt i Spanien där regionerna har en mycket stark ställning. I andra länder finns det knappt några regioner att tala om, det är administrativa indelningar som gjorts av praktiska skäl för att kunna fördela och administrera EU:s strukturstöd och för att kunna få fram likvärdig statistik. Så är fallet i exempelvis Irland, Portugal och Finland. I ytterligare några länder är det skillnader inom länderna där skillnaden i status och kompetens mellan regionerna skiljer sig. Så är fallet i Storbritannien där främst Skottland, men även Wales, har regionala folkvalda församlingar, något som saknas i andra delar av landet.

Även i Sverige finns denna situation med försöksregionerna i Västra Götaland, Skåne, Jämtland och Kalmar. I Frankrike finns regioner med valda församlingar men t.ex. Korsika har en särställning, en ställning som just nu är föremål för hätska inrikespolitiska debatter. Också i Italien finns det en hierarki mellan landets regioner. Skillnaden i status vad gäller t.ex. lagstiftning och beskattningskompetens påverkar förstås regionens ställning och förhandlingsmandat. Genom regionkommittén har en del "regioner" plötsligt fått en stärkt ställning och kunna driva på en regionaliseringsdebatt i sina hemländer medan andra, inte minst de tyska delstaterna och belgiska regionerna, känner en stor frustration och ett minskat inflytande. På kommunsidan har vi en liknande situation med starka kommuner i Norden och ganska maktlösa mindre enheter i södra Europa. Med tolv nya länder med sina olika respektive regionala och lokala indelningar lär situationen knappast klarna.

Regioner och kommunerna har dock, trots sina olikheter, en viktig roll att spela i EU. Just nu är EU inne i en stundtals förvirrad, men ack så viktig, diskussion om framtiden. Ungefär 75 procent av alla beslut som fattas i EU skall implementeras av de lokala och regionala enheterna. Politikerna här lever ofta närmare sina medborgare och väljare än vad t.ex. ministrar och Europaparlamentariker gör. De spelar därigenom en viktig roll för hur besluten mottas och legitimeras. Trots detta har regioner och kommuner förvånansvärt små möjligheter att påverka EU:s lagstiftning.

Efter regeringskonferensen i Nice i december 2000 enades EU:s ministrar om ett nytt fördrag som var tänkt att göra EU mer effektivt och demokratiskt inför bl.a. östutvidgningen. Resultatet var dock en ganska urvattnad kompromiss och besvikelsen på det nya fördraget var utbredd. Irland, det enda land som haft en folkomröstning om resultaten i Nice, såg sina medborgare rösta nej till fördraget. Valdeltagandet var dessutom rekordlågt. Tekniskt sett kan inte det nya fördraget träda ikraft om inte alla länder ratificerar det så nu pågår en stor diskussion om hur "Irlandsfrågan" skall hanteras.

Det nuvarande belgiska ordförandeskapet planerar nu inför en stor konferens som skall hållas i Laeken i december. Då är det tänkt att ett stort europeiskt reformarbete skall sjösättas genom att ministrarna enas om ett antal frågor, tidsplan, metod mm för att få igång en omfattande debatt om EU:s framtid runt om i EU:s medlems- och kandidatländer. Frågor som kommer att diskuteras är bl.a. vad EU skall göra, hur makten skall fördelas, hur demokratin skall öka samt hur medlemsländernas parlament skall kunna få ökat inflytande över lagstiftningsarbetet.

Under sommaren har kommissionen kommit med ett bidrag till debatten, den så kallade Vitboken om Europeiska styrelseformer. Syftet med rapporten är att diskutera och lägga fram förslag för att göra EU:s styrelse mer effektivt, tydligt och tillgängligt för medborgarna. Rapporten är nu ute på remiss och alla, både organisationer och enskilda kan lämna synpunkter fram till mars nästa år. Rapporten resonerar kring hur Internet kan användas i ökad utsträckning, hur hierarkier kan brytas, hur EU skall fokusera på färre frågor och hur ansvarsutkrävandet kan öka. Kommissionen ägnar stort utrymme åt att diskutera hur fler kan dras in i beslutsfattandet. Det civila samhället, regioner och kommuner lyfts särskilt fram som viktiga och kommissionen vill öka dialogen med dessa innan lagarna och besluten formas, i ett slags svenskinspirerat remissförfarande. Rapporten föreslår även att Regionkommitténs roll stärks och att den får en mer aktiv roll när det gäller både förberedelsearbetet och utvärderingen. Genom att arbeta mer med jämförelser, "benchmarking" och "best pratice" mellan de olika regionerna och kommunen tror kommissionen att man kan få fram mer genomtänkta förslag. Detta går utmärkt att göra oavsett skillnaderna mellan regionerna och kommunerna men frågan är om de konstitutionella regionerna nöjer sig med rapporten. De skulle nog helst se att EU slog fast mer tydligt vad som skall ligga på EU-nivå, respektive nationell och regional/lokal.

Jag tror att en tydligare kompetensfördelning mellan EU och medlemsländerna är en av de viktigaste reformerna inom EU. Det måste bli mycket tydligare vilka uppgifter som EU ansvarar för och vilka som EU inte skall blanda sig i. Om EU skall kunna fungera framgent måste man koncentrera sig på färre uppgifter och lämna mycket av vardagspolitiken åt medlemsländerna. Men det betyder inte att EU kan diktera hur den subnationella nivån skall se ut inom de olika staterna. De måste de själva besluta om. Regioner som hopas att interna maktkonflikter med respektive statsmakter skall kunna redas ut av EU kommer att bli grymt besvikna.

Förslagen är inte särskilt detaljerade och konkreta men det är heller inte tanken. Efter en förhoppningsvis omfattande remissrunda avser man att återkomma med en mer utförlig rapport om ett år. Hela Vitboken präglas dock av en i dessa sammanhang förvånansvärt hög grad av självkritik och probleminsikt. Läs rapporten och skicka in kommentarer! Det går bra att göra det informellt, på vilket som helst av unionens elva officiella språk!

Läs vitboken här:
http://europa.eu.int/comm/governance/index_en.htm