AV CARLOS ROJAS BESKOW |
Jag satt på tunnelbanan och funderade
på vad den här krönikan skulle handla om. Och
då slog det mig jag satt på tunnelbanan. Chefredaktör.
På t-banan. Det går inte att tjäna pengar på nätet, inte med en tidning som inte nischar sig för att kunna sälja så mycket reklam som möjligt utan försöker öppna sinnen. Sådana tidningar får i vanliga fall söka bidrag från Kulturrådet för att få det att gå runt. Nättidningar är dock det oförklarliga undantaget. Papperstidskrifter, kända som okända, får sammanlagt runt 20 miljoner kronor varje år. Nättidningar får nada. Att vi som valt detta medium många gånger överstiger de tryckta upplagornas läsarsiffror har självklart ingen betydelse. Inte heller att vår journalistik många gånger bräcker dessa, eller att vi lyckas aktivera våra läsare och skapa en ansenlig, medborgerlig debatt där alla perspektiv får plats. Jag frågade Marita Ulvskog förra året, om varför vi var så betydelselösa, vi nättidningar, att vi inte utdelades bidrag. "De i rådet är inte säkra på att de som har hand om webbtidningarna skulle använde pengarna på rätt sätt", blev svaret. Oj då, fan. De på kulturrådet måste ha kommit över den här boken jag råkade hitta på bibblan häromdan: Därför är folk som publicerar journalistik på nätet istället för i tryck dumma och oansvariga. Busted. Självklart ska man inte dela ut bidrag till första bästa nättidning som ploppar upp och säger sig bedriva seriös journalistik på www8.pussynussycat.tw/~harry/mintidning. Det finns dock ingen anledning att inte ge en nättidning, vars skapare under flera år ägnat den 100 obetalda timmar i månaden, brottats med förutsättningarna och i vissa fall med sina liv, för att publicera regelbundet och bli lästa. Om tidningen lyckats, och visat prov på att ha förgyllt kultur- eller samhällsdebatten (eller både och), ligger det i Kulturrådets och hela Sveriges intresse att ge fortsatt stöd och motivera drivkrafterna bakom tidningen att fortsätta sitt arbete. Carlos Rojas Beskow |