Den finska konstscenen har på senare år rörts om av ett märkligt fenomen som på engelska kallas DIY - det vill säga "do it yourself" eller på svenska "gör det själv". Det hela började med fotografen Veli Granös studier av vad han kallade "bakgårdskonstnärer" som han som barn hade sett i västra Finland. Veli konstaterade att deras verk ofta förstördes när de dog och beslöt sig för att resa ut och dokumentera dessa bakgårdar. Resultatet blev boken Onnela (Happyland) vilken radikalt har förändrat synen på folklig konst.

Ordet kultur betyder i sin ursprungliga mening "bearbetning, odling, bildning" (fr. lat. cultura) och Cicero talade om själsodling. Men när den odlingen börjar utarmas ser vi oss ofta om efter nya inspirationskällor, främst i de folkliga kulturyttringar som för det mesta är rakt på sak och stimulerande. Det var förmodligen denna ständiga pånyttfödelse av folklig konst som inspirerade Finska Unionen för utbildning på landsbygden och Kaustinens Folkkulturhus att slå sig samman i en landsomfattande inventering för att hitta "bortglömda mästare" och samla dem till ett stort möte.
Det är för det mesta svårt att hitta dessa "gör-det-själv-konstnärer eftersom de bor i avsides liggande områden. De arbetar för sin egen tillfredställelse, ibland till sina vänners glädje, men få människor känner till dem. En del av dessa autodidakter är kanske kända som "byoriginal" men blir de upptäckta är det oftast av en slump. Själva går de inte till torgs med sina verk.

En av de mest kända av dessa konstnärer är Elis Sinistö, en över 90 år gammal enstöring som lever i en fantastisk skapelse, hans egen "återvinningsbara" by i Kirkkonummi. Han tar fortfarande emot besökare och guidar dem under en märklig tur på sitt område samtidigt som han dansar, spelar clown och framför odödliga visdomscitat. Sinistö beskriver sitt liv enligt följande: "Det är mycket enkelt. Jag äger ingenting - Moder Jord äger mig."

Ohämmad glädje
Det var en fantastisk upplevelse av okontrollerad glädje som jag upplevde när jag åkte runt i Finland och letade efter denna konst, många gånger undangömd på platser bortom all ära och redbarhet. Ibland hittade jag nya förmågor genom att bara stanna till och fråga lokalbefolkningen. Ett helt nytt Finland öppnade sig för mig under dessa resor. Isolerat och ofördärvat och med till synes introverta människor som uttrycker sig på ett fascinerande sätt, fyllt av glädje. Trots att dessa naivister oftast inte vet någonting om konst och inte ens vad andra gör drivs de av ett starkt behov att uttrycka sig och deras konstnärliga små världar är häpnadsväckande unika.

Efter Kaustinen arrangerades utställningar i städerna Kajaani och Rauma samt i Helsingfors stads konstmuseum i Meilahti. De visade med all tydlighet att finsk konst fortfarande var gångbar. De utställda verken visade upp en närhet till naturen och en själ som inte slätades ut i en museimiljö. Tvärtom fick djur- och människofigurerna, totempålarna och järnblommorna kraft från varandra och de blev grunden till en stor, intressant diskussion.

Inom DIY finns alla former av uttrycksmedel, från porträtt av vanliga människor till mycket modernistiska former och konceptuell konst. Detta reflekteras bäst i den konst och det liv som man hittar hos Enni Id från Pudasjärvi. Hon var gift med en man som inte tillät henne att måla så efter hans död satte hon igång att måla färgrika blomstermotiv på väggarna inne i sin röda stuga och flyttade på sätt in den omgivande trädgården i huset. Hon målade också fantastiska magiska katter och förvandlade sin ateljé till ett kulturellt centrum för bygemenskapen. När Enni dog, dryga nittio år gammal, ärvde byn huset och invånarna där ser fortfarande till att det är öppet för allmänheten under sommaren.

Djurfarmen
Det vanligaste temat i folklig konst är djur. Ett djur representerar naturens vilda kraft men samtidigt också känslighet. Alpo Koivumäki från Kauhajoki har, efter att han gav upp jordbruket, svetsat en hel exotisk djungel på gårdsplanen. Där hittar man tennlejon som nickar med sina huvuden, häpnadsväckande naturtrogna krokodiler gjorda av gamla bildäck, noshörningar av järnskrot, gummiormar och många fler djur som lever i perfekt harmoni i en uråldrig österbottnisk jordbruksmiljö. De ligger i skuggan av furor gjorda av taggtråd och palmer tillverkade av soppburkar. Djuren är klumpiga men samtidigt genialiska i sin utformning.

Den gamle ångloksföraren Timo Peltonen har byggt en färgglad djurpark vid sidan av en motorväg i Korpilahti. När du passerar den fångar en ovanlig syn ögat. Stannar du till så kan du beundra figurerna som är gjorda med en kraftig motorsåg. De ser ut att komma direkt ur sagornas värld. Skulpturernas utformning är långt ifrån de vanliga kommersiella björnfigurerna och djuren ser att brumma och smyga omkring på sitt eget karaktäristiska sätt. Deras färgsättning bidrar också till att skapa en magiskt stämning.
Arbetena av framlidne Rikhard Koivisto från Kauhajoki kommer från liknande färgstarka myter. Hans skogshuggarhänder bringade liv i kattugglor och bilder av Paradiset med Adam och Eva tillsammans med den ökända ormen. Här står de oskyldigt välmående tillsammans med sina djur innan äpplet och skammen drabbade dem.

Politisk blasfemi på gammalt sätt
Gamla finska folkpoem har också fått nya uttrycksätt i form av moderna mytiska skulpturer där gammalt och nytt förenas i ett lyckligt symbios. Så har till exempel den före detta plåtslagaren Edwin Hevonkoski hängett sig åt minnena från det finsk-ryska kriget med sitt verk "Brothers-in-arms Trail" i Vaasa. Mitt inne i skogen hittar man ett riktigt skyddsrum med kringliggande skyttegravar och ett litet kapell som har samma form som det Finska Frihetskorset. Efter hundratals statyer förvandlas den högtidliga patriotismen till ett befriande skratt när man kommer fram till de röda strutsarna som är gjorda av borstar från biltvättar. Dessa strutsar har en klar politisk innebörd. Hevonkoski har skapat en unik bild av den finska historien.

Politisk satir har alltid varit en viktig del av den finska folkkulturen. Maktlösheten inför orättvisa myndighetsbeslut har gett upphov till en stark motrörelse i form av mycket medvetna "pajaskonster". Efter att ha seglat på de sju haven roar sig den gamle pensionerade sjömannen, Martti Hömppi från Siuro (även kallad Vedbods-Picasso) med att genom sina lådlika skulpturer göra narr av korkade politiker. Med den kubistiska djärvheten i sina skulpturer förvandlar Hömppi den ekonomiska depressionens uppgivenhet till begripligt skratt. Som ett minne av sina dagar till sjöss låter Hömppi gärna sina figurer flyta på vattnet. Förutom att berätta historier för besökarna om sina skulpturer tycker han också om att göra presentationerna till en riktig happening där allt kan hända.

"Gör-det-själv-religion"
Det finns många likheter mellan nutida folklig konst och nutida konst i största allmänhet. Juha Vanhanen från Alavus skapar av gamla jordbruksredskap arbeten som passar utmärkt som konceptuell konst. Han målar plogar vita och placerar dem som flockar av svanar på väg att lyfta. Som sådana symboliserar de själar som är på väg till himlen. Vanhanen integrerar sitt religösa uppvaknande i en humoristisk yttring av folklig konst vilket är något ganska ovanligt. Religion och konst låter inte som någonting man normalt roas av men Vanhanen predikar oemotståndligt, som t.ex. i The White Summer Harvest där Kristus själv sitter bakom spakarna på skördemaskinen.

Eino Sillanpää från Ylistaro har tagit sig an en av kristenhetens mest aktade symboler - nattvardskalken. Denne snickare, som var tvungen att sluta sitt arbete på grund av förlamning, är en suverän mästare och en typisk representant för finsk design och hans dryckeskärl visar upp en förbluffande mängd stilar och tekniker. Kärlens utformning spänner från imponerande enkelhet, modern stil och till fantasifulla filigranarbeten. I dessa kärl kan man se inslag av Jugendstil och Gaudi, Zen och götisk symbolism lika väl som mästarens kännetecken - "tunt-som-glas". Sillanpää hävdar att hans verk egentligen inte har influerats av någonting: "när jag får en idé förverkligar jag den omedelbart."

Ilmari Salminen från Petäjävesi är vår "Andy Warhol från skogarna". Han lever idyllisk i en röd stuga djupt inne i skogen. Ilmari har gjort bilder av finska celebriteter utan att någonsin ha träffat någon. Han klipper ut bilder ur tidningar av våra mest kända ikoner och klistrar sedan upp dem på den vita sidan av reklamskyltar. Han gör en ram runt bilden med ett strykjärn och ur den växer en fraktal bild fram symetriskt likt en mandala (österländsk symbol). Han har också samlat på sig föremål i sitt eget museum där han skapat en separat avdelning med ovanliga skyltar, UFO-stationer och mängder av hemmagjorda mobiltelefoner. Detta museum är alltid öppet för allmänheten och inträdesavgiften är att besökaren måste köpa en av konstnärens bilder.

Helena Maaskola från Helsingfors samlade stenar och andra föremål från stränderna vilka hon klistrade ihop till tusentals små skulpturer. Hennes verk är ett märkligt försök att skapa en unik miniatyrvärld.
Folklig konst kan utryckas i sättet att bygga ett hus vilket återspeglas i Marko Kaiponens fantastiskt enkla hem Toivakka, cirkelrunt och byggt av byggnadsavfall. Eller likt en livsfilosofi som i Johannes Setäläs Kalevala-shamanism och vittnesmål om spirituella resor vilka återges i skulpturer. Influenserna från Kung Bore, norrskenet och en ström av andra visioner kännetecknar Setälä och hans kunskaper om det ockulta återskapas i hans konst.

Den fattiges rikedom
Det är verkligen i elfte timmen om man skall samla och kartlägga dessa skatter. Tyvärr tenderar de lokala myndigheterna till att bara se till sitt eget välstånd. Därför måste man skapa nationell och internationell uppmärksamhet. Detta händer ibland, som i fallet med Tyyne Eskola, en 80 år gammal konstnär från Kokkola, som blev berömd i New York när en lokal galleriägare, som koncentrerade sig på udda konst, upptäckte henne.

Betydelsen av gör-det-själv-konst sträcker sig bortom den traditionella konsten. Folklig konst föds av sig själv utan några bidrag eller utbildningsprogram. Den föds ur äkta kärlek vilket äkta och genuin konst alltid har gjort. Alla kan skapa folklig konst för det finns en liten gör-det-självare i oss alla. Vi finnar har ännu inte insett att vi fortfarande är ett ursprungligt folk och vilken utmärkt konst vi kan producera. Vår språkliga isolering och vårt "okultiverade" sätt är en naturtillgång vars värde ökar när världen förlitar sig allt mer på teknologi och bombarderar oss med onödig information.

2003.09.11