När Gustav II Adolf härjade i Europa gjorde han det med en armé som idag till viss del skulle kunna betecknas som internationell. Förutom svenskar fanns det även värvade soldater från andra länder. Det var inget märkligt med det; identitet och nationalitet var två helt olika saker. Däremot fanns det en stark koppling mellan identitet och nostalgi.

Karin Johannesson, idéhistoriker från Uppsala, skriver i sin essä Nostalgia att begreppet nostalgi skapades 1678 när en läkarstudent satte ord på en känsla. Känslan som intresserade honom var av högsta intresse även för den militära ledningen och den drabbade alla, fotfolk som militärledning. Både låg och hög kunde drabbas av passionerad längtan efter hem och familj när de befann sig ute i fält. När denna hemlängtan satte in med full kraft kunde den drabbade dö antingen av sjukdomar eller som konsekvens av stridsoduglig apati.

Identiteten var alltså inte i första hand en fråga om vilket land man stred för utan var kopplad till hembygden. Men när moderniteten bröt fram löstes kopplingen mellan hembygd och identitet långsamt upp. När ångbåt, järnväg och bil började bryta fram i geografin, löstes det sociala rummet upp och begreppet identitet började successivt anta andra former.

Det blev viktigt att förankra nationalstaten i en enhetlig kultur och en gemensam identitet. Men det var ett projekt som inte bara handlade om att slå in öppna dörrar. Svenskheten inpräntades ibland under sträng och auktoritär disciplin, som att hylla konungen, flaggan och fäderneslandet. Vi har drillats i samma linggymnastik. Men ibland har vi även fått vår identitet under en mer eller mindre dold kulturpolitik, som när vi lyssnat på samma radioprogram. Allt detta och mycket mer har tvinnat en väv av svensk identitet och idag känner vi oss någorlunda hemma vart vi än åker inom landet. Det är först vid gränserna som man får anledning att reflektera över den nationella identiteten.

Identitetsskapandet tar sig ibland andra märkliga uttryck. Skansen skapades för drygt hundra år sedan för att bevara den svenska landsbygdskulturen. När en kulturform som anses vara betydelsefull är på väg att försvinna gör man ett museum över den. Idag, hundra år senare, är vi på väg in i en globaliserad värld och en ny fas i samhällsutvecklingen. Då gör vi en museal ritual av svenskheten och skapar en nationaldag. Uppslutningen kring denna anakronism visar att det handlar om djupt rotade känslor. Vi känner helt enkelt en stark oro för den svenska identitetens framtid och därmed vår egen identitets. Det som en gång påtvingades våra förfäder har blivit en självklar del av oss själva.

När samhällsförändringarna upplevs som alltför snabba blir vi vilsna och osäkra på vår framtid. Det är svårt att se vad som kan ersätta det hotande tomrummet. Identitet är mer undflyende än varor på marknaden. Kultursociologen Manuel Castells har i sitt digra trebandsverk om informationsåldern studerat vad som händer i spänningsfältet mellan identiteten och de globala krafter som får allt större betydelse för vårt liv. Man frestas att dra slutsatsen att globaliseringen skulle skapa ett enhetligt mönster av mänskliga kulturformer. Ett Skansen där vi alla tycker samma saker, eller en gigantisk Disney World där konsumtionen är tämligen förutsägbar. Men så är inte alls fallet. Det tycks snarare vara så att globalisering och identitet är två krafter som motverkar varandra.

Globaliseringen har skapat starka sociala motrörelser som hämtar sin kraft ur hotad identitet. De tar sig inte alls samma uttryck överallt, utan har ofta regional och lokal förankring. Men motståndet mot globaliseringen har också skapat paradoxala effekter. Många lokala rörelser har funnit att de har systerorganisationer på andra håll i världen och har skapat globala nätverk. Identiteterna kan å ena sidan vara lokalt förankrade. De kan också skära rakt igenom befolkningar över hela världen.

Castells ägnar ett helt band åt identitetens makt. För de flesta handlar det inte om en enda identitet utan vi har oftast flera samtidigt. När nätverkssamhället bryter igenom på bred front sker en systemförskjutning mellan det lokala och det globala. Det civila samhället skrumpnar när det inte längre finns något samband mellan maktskapandet i det globala nätverket och de konkreta kulturformerna på det lokala planet.

Utifrån detta skulle man kunna falla i koma av pessimism, men riktigt så ödesmättad är inte Castells i sin analys. Identitet har tidigare till stor del byggts i det civila samhället, som idag håller på att upplösas. Ett alternativ arena har blivit att vi istället formar vår nya identitet i det växande nätverkssamhällets kollektiva motstånd.

En hel del av det kollektiva motståndet hämtar kraft ur konservativa strömningar. Det är lättare att skapa nya utopier utifrån tidigare kända kulturer än av diffusa och oprövade. Den religiösa fundamentalismen både i den muslimska världen och hos den kristna högern i USA har mycket som förenar dem. Bägge har dessutom bevarandet av den patriarkala maktstrukturen som ett viktigt element. På mindre än fyrtio år har USA gått från kennedyerans liberala och folkligt förankrade framtidsoptimism till den nuvarande president Bushs stöd åt reaktionär retorik parad med starkt ökande klassklyftor.

För knappt tio år sedan sprängdes en lastbil med konstgödselbaserade sprängämnen utanför en federal byggnad i Oklahoma City. Halva huset rasade samman och 169 personer dödades. Det visade sig vara ett dåd av en tidigare marginaliserad grupp som kallar sig patrioter. Gruppen har förgreningar till de ultrareaktionära Ku Klux Klan och John Birch Society, men också till militanta Right-to-Life-grupper (som bekämpar rätt till abort). Olika slag av s.k patriotrörelser antas locka flera miljoner medlemmar. Den gemensamma fienden är den federala regeringen, som de betraktar som det amerikanska folkets förtryckare.

Samma år som bomben i Oklahoma detonerades, dödades tolv personer i tunnelbanan i Tokyo. Mer än femtusen skadades. Dådet genomfördes av gruppen Aum. Så skulle man kunna fortsätta uppräkningen av rörelser som har aktiverats i globaliseringens bakvatten. Enligt Castells uppstår dessa rörelser ur djupet av historiskt förbrukade sociala former, men som genom sina aktiviteter på ett avgörande sätt påverkar det samhälle som håller på att formas.

Det finns också en förståelig skepsis mot hur eliten i det alltmer polariserade samhället hanterar det politiska skeendet. För hundra år sedan kunde överklassen ignorera och isolera sig från det stora fattiga folkflertalet. Samma tendenser ser vi idag. Men det finns en viktig skillnad – informationsålderns strukturer går att utnyttja även för motståndsrörelser.

Upplösningstendenserna i dagens samhälle påverkar oss alla. Det går inte att låsa in sig för omvärlden i bevakade bostadsområden. Trots alla individualiseringsprojekt vi sugs in i lever vi fortfarande i ett samhälle. Det måste vara utgångspunkten för den identitet vi måste omforma så att vi känner oss hemma både i det lokala och det globala.

2004.09.09