Nätets betydelse för förändringar i samhället har diskuterats en tid nu. En av de ihärdigaste företrädarna för ståndpunkten att nätet starkt bidrar till en kulturrevolution i vid bemärkelse är Bo Dahlbom, som råkar vara krönikör i detta nummer av Alba. På en mer begränsad arena, den mediala, ser vi hur radio, TV, tryckta tidningar och webb alltmer flyter samman. I stor utsträckning är det webben som är den samordnande kraften. Nu fångas teatern in i nätverket.

På årets dans- och teaterfestival i Göteborg visades cyberföreställningen Or press escape. När vi kommer in i teaterlokalen sitter en kvinna vid sin dator. På en storbildsskärm kan vi följa hennes aktiviteter. Det är ungerskan Edit Kaldor, som också satt upp pjäsen, föreställningen, digishowen eller vad man ska kalla det.

Eftersom vi befinner oss på en teater, undrar jag förstås om det ska bli någon slags interaktion mellan skådespelare och vad som händer på skärmen. Men efter ett tag inser jag att det är skärmen som är själva scenen för framförandet. Edit Kaldor sitter helt fokuserad på datorn som kommunikationsmedel och vänder ryggen åt publiken.

Kaldors aktör rör sig mellan olika återkommande aktiviteter och ibland känns det nästan som att exponeras för alltför privata saker. Vi får se hur hon gör noteringar i sin agenda: att skriva ett svar till immigrationsmyndigheten, som just här råkar vara svensk. Sedan går hon vidare till brevet hon fått från myndigheten, där hon uppmanas ge närmare upplysningar. Därifrån med ett klick vidare till en jobbansökan "klick igen" ut på nätet och hittar en mall för jobbansökan. Ett enkelt klipp senare är det inkopierat i hennes egen ansökan. Åter till agendan. Bort med noteringen om att skriva till myndigheten.

Den ena texten blir en kommentar till en tidigare och påminner dramaturgiskt lite om tecknade serier. Det blir ganska kul att se hur dramat utvecklas och publiken får ofta anledning att småskratta.

Parallellt med detta kastas vi in i ytterligare några datadraman.
Huvudpersonen har en webbkamera utplacerad i korridoren och registrerar folks rörelser. Hon får för sig att det bor en illegal invandrare uppe på vinden. Med jämna mellanrum plockar hon in webbkameran, men för det mesta händer ingenting i bilden. Hon bestämmer sig för att skriva ett brev till den okände på vinden. Texten blir ganska stursk och uppfordrande, som det lätt blir när man skriver ett snabbt formulerat mejl. Så får vi följa hur texten modifieras och mildras. Vi inbillar oss att vi ganska enkelt kan följa de mentala processer som sker i hennes huvud mellan formuleringarna.

Datorn har också en roll i föreställningen, vid sidan om funktionen för kommunikationen. Den är förprogrammerad för vissa ingrepp i vissa situationer och frågor dyker upp som måste hanteras för att komma vidare. Värst blir det när datorn plötsligt annonserar att hårddisken är full. Det blir nödvändigt att radera dokument. En hel del dokument från sitt tidigare liv får med stor tvekan följa med till papperskorgen. Kanske är det en kommentar om risken för historielöshet i cyberrymden?

När raderandet är klart kopplar hon upp sig till en videochat, där hon dröjer sig kvar. Publiken inser successivt att föreställningen är slut och folk droppar av efterhand. Det blir ingen slutpunkt med applåder i vanlig ordning - som om Kaldor vill visa att det råder en annan tidsordning i cyberrymden än i teaterrummet.

Efteråt berättar Edit Kaldor att uppkopplingen till videochatten sker i realtid. Någon av besökarna sitter bakom scenen och följer med i kommunikationen, andra kan vara vänner på annat håll i världen och som kanske tar sig tid att medverka. Dessutom finns det medverkande som inte har en aning om att de medverkar i en teaterföreställning någonstans i den verkliga världen.

Jag kommer att tänka på dansken Tor Nørretranders bok om den digitala världen och Internet. Han påstod att vi kan ha en fullödig kommunikation mellan människor om bandbredden på nätet blir tillräckligt stort. Om nätet kan hantera ett informationsflöde som ligger i nivå med vårt undermedvetna, skulle vår kommunikation med varandra radikalt kunna förändras. Detta skrev han i slutet av 90-talet, när vanliga modem var vad de flesta hade tillgång till. Då var uppkopplingstiden beskedliga 33 kb/sek, ungefär. Vad som krävdes, menade han, var 11 Mb/sek. Idag är vi där, även om det inte gäller alla. Men effekterna borde kunna skönjas. Eller är det något som är fundamentalt fel i resonemanget? Är det teatern som greppar nätet, eller är det nätet som greppar teatern?

2004.09.09