Musikfestivalen ”Kultur i exil" berörde frågor kring exil, identitet och individens plats i en värld med globala förbindelser och beroenden. Den ställer bland annat frågorna: Vad händer med oss som människor i en värld med allt fler och allt djupare kulturella möten? Hur kan konst och musik hjälpa oss att orientera i en tid av generell desorientering? Vad är exilens roll i konstnärligt skapande och i samspelet mellan olika kulturer? Och vad är exilens betydelse för vår identitet?

Innan vi går vidare bör begreppet identitet få en djupare förklaring. Vad jag här menar med identitet är vår förmåga att göra oss själva till objektet för våra egna tankar - att tänka medvetet kring vår egen person, att forma föreställningar och begrepp kring hur vi är och beter oss, att bedöma våra karaktärsdrag och förmågor, att planera medvetet för framtiden, att oroa oss för hur vi uppfattas av andra människor och att styra vårt eget beteende mot det som vi uppfattar som rätt och riktigt. Den här förmågan till självreflektion har stor betydelse för vår möjlighet att förstå andra mänskors beteende. Därmed är den även ytterst vikig i vårt möte med andra kulturer. Den bestämmer vägen i våra existentiella och politiska beslut.

Mitt arbete med festivalen är djupt självbiografiskt och har att göra med frågan ”vem är jag?”. Jag kom till Sverige från Iran 1990, en tid av ekonomisk kris och repression. Jag hade flytt mitt hemland efter en lång tid av fängelsevistelse på grund av mina politiska åsikter och hade ingen aning om att den svenska välfärden just då var i fara. Inte heller hade jag någon aning om att min närvaro som flykting måste berättigas på ekonomiska grunder snarare än humanitära. Frågan var vad har man för nytta av att släppa flyktingarna in i landet? Vad är dem bra för? Är de ett hot för den svenska kulturen eller en tillgång? Flyktingen betraktades naturligtvis som ett hot och måste antingen assimileras eller integreras för att hotet skulle upphävas. Mitt bekymmer var ett annat: att leva vidare under nya omständigheter. Jag måste konstruera en ny självbild och ny identitet. Min första reaktion när jag kom hit var att kapitulera inför den svenska kulturen. Det var en vändpunkt i mitt liv och gav mig en känsla av personligt självbestämmande gentemot min egen iranska kultur, en kultur som var förknippad med diktatur, våld och tortyr och jag ville gärna lämna bakom mig. Jag var inte selektiv i mitt möte med Sverige, vilket skulle ha gjort det möjligt att acceptera vissa delar och förkasta andra. Jag tog det hela som en paketlösning och försökte utveckla kunskap om den nya kulturen och göra den till min. Jag hade uppenbara kunskaper och kompetenser som hängde ihop med min iranska kultur, men jag valde att bortse från dem. Jag brydde mig inte om att min gamla kunskap inte längre räknades som kompetens. Det gällde att uppleva det nya.

Jag engagerade mig djupt i att lära mig det svenska språket. Jag sökte en svensk identitet och hade begränsade kontakter med andra etniska grupper. Jag hade inte tid att tänka på främlingsfientlighet eller rasism; jag kunde inte föreställa mig att det fanns den sortens fenomen i Sverige. Men hur länge kunde jag förskansa mig i denna skena trygghet? Jag kom över känslan av att vara tacksam för jag fick asyl och ville gå vidare och hävda mig som medborgare i en demokratisk stat. Då kom första motgångarna och sedan började frågorna kring identitet göra sig påminda på en mycket djup personlig nivå. Det kändes som om jag förlorade mig själv och min identitet. Är jag iranier? Är jag svensk? Är jag en politisk aktivist eller en flykting eller…? Jag började fundera på vilken slags logik skulle jag tillämpa på de här frågorna. Är det ”både och” eller ”antingen eller”?

Motgångarna i Sverige hade gjort mig desillusionerad och det fanns risken att jag sjönk i apati och resignation. Mina akademiska studier och andra aktiviteter i Sverige kändes meningslösa. En resa till London och studier där gav mig ett nytt perspektiv på saken. Jag såg hur den iranska musiken utvecklade andra drag i London än i Stockholm, och hur dessa i sin tur var olika iransk musik i Los Angeles och New York. Det var iransk musik överallt, men med prägel av det kulturklimat den hade emigrerat till. Mötet med den iranska musiken i exil öppnade nya vägar och jag blev aktiv på nytt. Det öppnade mina ögon för exilmänniskornas roll i konstnärligt skapande under det gångna seklet. Genom deras arbete har exil faktiskt blivit ett viktigt identitetsuppbyggande element i vår tid. Jag ställde mig frågan varför inte använda konst och musik som botemedel för mina egna sår och som ett perspektiv på samhällsfrågor? Min respons till identitetskris och min överlevnadsstrategi blev en ”kulturell offensiv” mot både min ursprungskultur och min nya kultur. Min gamla kultur hade fördrivit mig för jag var avvikande och den nya kulturen diskriminerade mig för jag var annorlunda. Jag kunde varken kapitulera eller ge tillbaka med samma mynt. Jag valde konsten som medel och kallade denna estetiska offensiv för ”Kultur i exil”. Exil är min kulturella hemvist varifrån jag kan tilltala mina gamla och nya landsmän. Kultur betyder numera mycket mer för mig än bara den iranska eller den svenska kulturen. Den bär inslag av dessa två kulturer samt av många andra kulturer. Den innehåller också nya element som föds ur mötet mellan dessa kulturer och det är just dessa element som öppnar nya horisonter och utvecklingsmöjligheter. Jag lärde mig att inte stanna i en enda identitet utan genomgå förvandlingar. Identitetsfråga är som ett öppet sår, det är inte läkt utan jag lärt mig att leva med det.

Genom arbetet med festivalen förstärktes min tro på en världskultur, en kultur som jag kan identifiera mig med. De framgångar och motgångar som festivalen inneburit har påverkat min identitet på det individuella planet och på det kulturella. De har fördjupat min förståelse för andra människor, både för dem som är i min situation och för andra. Det har gett mig kännedom om mig själv och det svenska samhället.

För mig står ”Kultur i exil” för motståndets estetik mot konformismens estetik. Det handlar om att göra marginaliserade röster hörda. De iranska musikerna och deras musik hade förnekats existensberättigande i hemlandet. I exil var de överröstade av den västerländska musiken. Festivalen ger dem möjligheten att uppträda på sina egna villkor. Den blev en vändpunkt i den iranska minoritetens kulturliv i Sverige. Och dess effekter nådde även Iran. Den gav många exilmänniskor den stolthet och det självförtroende de behövde. Den väckte också intresse hos många svenskar. Vi kom lite närmare varandra. Problematiken kring kulturers möte har ju två sidor. Å ena sidan finns det svenska samhället och dess etablerade åsikter och uppfattningar om invandrare och ”andra kulturer”, å andra sidan finns invandrarna själva, inklusive mig själv. Vi måste skapa mötesplatser och kommunicera för att förstå och bli förstådda och komma närmare varandra. Syftet måste vara att förena våra förmågor och bygga ett gemensamt hem, ett hem där mångfald är accepterad och uppskattad. Festivalen vill skapa en gemensam plattform för att ta upp detta ämne. Den är ett försök att överbrygga olika barriärer.

Edward Said definierar exilens belägenhet som följande: ”… det är genom att dra en linje runt dig själv och dina landsmän som de sista attraktiva aspekterna av att vara i exil uppstår: en överdriven känsla av solidaritet med gruppen och en passionerad fientlighet gentemot utomstående, även gentemot dem som faktiskt kan befinna sig i samma belägenhet som du själv” (Said, Orientalism, 1984). Jag kan inte identifiera mig med detta. Varken solidaritet med den egna gruppen eller fientlighet mot utomstående är typiskt för min strategi gentemot andra kulturer. Är jag i så fall en människa i exil?

Å andra sidan talar Salman Rushdie om ”routs and roots”, det vill säga ”vägar och rötter”. Rushdie vill gärna tala om vägar istället för rötter. Människor av hans sort kan slå sig ner i London lika lätt som i New Delhi eller Rio de Janeiro. Jag kan också göra det, men jag tror ändå på någon sorts förankring i en tradition. Den totala rotlösheten känns skrämmande, i synnerhet när det gäller konstnärligt skapande. Kreativitet födds ju i en tradition, men den kan utvecklas och blomstra i mötet med andra traditioner. Jag använder logiken ”både och” även i detta fall. Jag behöver både vägar och rötter, jag är både iranier och svensk. Ingen diktatur kan ta ifrån mig min iranska identitet samtidigt som jag är mer svensk än infödda svenskar, för jag valt att vara svensk istället för att vara född i svenskheten. Jag varken bryr mig om eller tar något ansvar för politiska, kulturella och religiösa gränser. Andra har dragit dem och påtvingat världen. Min perspektiv på saken är kosmopolitiskt.

För mig innebär världskultur öppenhet mot andra kulturer. Den är en vilja att få nya estetiska upplevelser, en önskan om ett aktivt samspel med andra och en strävan efter att övervinna rädslan för det annorlunda. Det är en kultur av tillblivelse snarare än av varande – en ständig rörelse i identiteten. Det handlar inte om en mekanisk blandning av kulturer, utan om kultur som en förenande kraft som kan ge oss instrument att skapa mening och sammanhang i våra liv. Världskultur kan förena och stå som grund för kosmopolitism, som ser människan bortom kulturella och etniska gränser. Den är en solidarisk kultur. I denna kultur ses inte den hybrida identiteten som någonting farligt. Den skapar sin egen estetik, där flerstämmighet uppskattas på alla nivåer. Det kan ge sig uttryck i konstformer som världsmusik.

Under mitt arbete med festivalen njuter jag av att se musiker från olika kontinenter komma direkt i samspel med varandra, utan att kunna varandras språk. Musiken står för de för- språkliga och icke-verbala upplevelserna, den är den ordlösa kommunikationen mellan människor med olika traditioner och språk. Världsmusiken skapas just i mötet mellan dessa människor. Den skapar en sinnesstämning där människor är respekterade som de är. Den är en hybrid musik som talar om vår tid och vårt behov att ge uttryck åt de upplevelser som inte går att sätta ord på, den ger oss ett språk bortom orden. I sitt rätta sammanhang ger den även en röst åt exilmusiker och de musiktraditioner som står utanför den västerländska normen.
Världskultur är ingen okritiskt accepterande, den markerar ett kulturellt tagande och givande. Vi måste fostra vår förmåga att vara selektiva och välja de delar i olika kulturer som passar oss för att skapa vårt eget unika perspektiv och vår identitet. Den kan bli fragmentarisk och heterogen, men det är inget fel i det. Vi måste utsätta oss för förändringar utan att bli rädda, vi måste kunna bli besatta av idéer utan att bli fanatiska och vi måste våga möta faror utan att ge upp. På det sättet kan vi vara öppna för den mångfald som finns runt om oss och leva som världsmedborgare i vår egen hemtrakt.

2004.09.09