Många har roats av Frödings Värmlandsdikter, engagerats av hans samhälleligt inriktade diktning och gripits av hans kärleksdikter, som med sina nederlagskänslor påminner om Birger Sjöbergs Fridadiktning.
Liksom Birger Sjöberg tillhörde Fröding de självbekännande diktarna. Fröding var också självförbrännande och intogs periodvis för vård. Flera psykiatriska forskare har intresserat sig för hans sjukdom och försökt ge en diagnos. Den senaste är professor Johan Cullberg.

Det är en händelse som ser ut som en tanke, att Gustaf Frödings (1860-1911) DIKTER i år utkommit i sitt första samlade skick, i pocket, nästan samtidigt med Johan Cullbergs ovan rubricerade bok.
Han tar sin utgångspunkt i Frödings ”ambivalens” inför kvinnor. Bakom denna påvisar Cullberg en tidig separation från modern. Följden av sådana kan ofta bli en förblivande ängslan att bli sviken. och därmed rädsla för djupare engagemang.

Fröding lyckades aldrig upprätta jämlika förhållanden till kvinnor. Han stod kvar ensam med sin kärlekslängtan. Förlösning kom han ofta att söka i alkohol och i besök hos prostituerade:

Och gamle Adam sladdrade och drack
Och levde rövare bland glas och brickor
Och slog sig lös bland illa kända flickor
Och söp sig full och bar sig åt som pack
Ur Clown Clopopisky, Nya dikter. 1894.

*

En kärleksvisa.
Jag köpte min kärlek för pengar,
för mig fanns ej annan att få,
sjung vackert, I skorrande strängar,
sjung vackert om kärlek ändå
Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats
är Eden ett Eden ändå.
Ur diktsamlingen Gralstänk 1898

I den senare dikten, ”en av den svenska diktens skönaste sorgesånger”, som Cullberg skriver, finns i bakgrunden Frödings kluvenhet: att vilja något och att samtidigt vilja något annat. Ur samma diktsamling som ovan citerar jag:

När viljan sade: Lust du,
nu stopp, ej mera vin!
Då sade lusten: Vilja du,
håll käft. Jag är centrum
och du periferin,

*

…
Jag är ej Ariel, ej Caliban,
jag är ej människa och icke man,
ej djävul, icke gud.
Men något litet är jag detta allt
än gud, än dämon, alf och faungestalt
med bockfot och djurlik hud.
Var kväll och morgon jag ömsar hamn
Calibariel är mitt namn.
…

Calibariel är sammansatt av Caliban, ett ondskefullt monster och Ariel, en god luftande i Shakespeares Stormen.
Som självbekännande författare spelade Fröding ett högt spel med sig själv som insats. Han ville vara öppenhjärtig.
Med den banbrytande dikten, En morgondröm, publicerad i samlingen Stänk och flikar (1896), råkade han i en uppslitande strid mot det dåtida hyckleriet.

Dikten skildrade ett ”idealt” samlags alla faser och väckte starka negativa reaktioner i Oscar II:s Sverige. Rädslan för nakenhet var stor i flera bemärkelser och störst inför sexuallivets intimitet. I den följande sedlighetsdebatten deltog Fröding i dagspressen med självbekännande artiklar. Han utdömde hyckleriet i fråga om nakenhet och sexualitet och han var tidig med att vilja frige pornografin i den förhoppningen, att öppen tillgång till dess bilder skulle minska den dolda lystnaden och göra nakenhet och sexualitet till något naturligt.
För dikten åtalades han, men frikändes.

Frödings levnadsproblematik var mångbottnad och svårbemästrad. Hans försök, att enligt Cullberg, också på ett närmast psykoanalytiskt vis genom öppenhjärtighet om onda sidor i sitt väsen nå läkedom lyckades inte. Han började ge uttryck för självhat och kunde ibland bli farlig för sin omgivning. Därför levde han långa perioder intagen på sinnessjukhus.
För att vi skall förstå diktarens utveckling mot sammanbrott, betonar Cullberg också hans allmänt depressiva benägenhet och särskilt hans svåra, tidigt grundade alkoholism, som flera gånger resulterade i deliriska tillstånd. Han anför också diktarens starka empati, hans medkänsla med de svaga och hans känsla för vad som är rätt. Strävan efter äkthet och sanning ledde in honom i en problemvärld, som alltmer renodlades till att handla om ont och gott inom honom själv och i människans tillvaro.

Evigt lönlöst grubbla
evigt gissa blott,
alltid bragt att låta
onått låtsas nått
alltid bragt att snubbla
på en olöst gåta,
hur kom ont av gott!
Jag vill ej djupare mig sänka.
Jag vill ej öka
min skuld för mycket,
jag måste vila och eftertänka,
att sen med klarare ögon söka…

Cullberg kan efter sin ingående genomgång av familjeförhållanden, dikter och sjukjournaler inte ställa någon fast psykiatrisk diagnos, utan menar att Frödings sjukdomstillstånd ter sig olika under olika perioder av hans liv.
Avslutningsvis skriver han, räckte inte Frödings ”modiga självutlämnade… eller hans intensiva filosofiska arbete… i det praktiska försoningsarbetet mellan hans goda och onda sidor.”
”I dikten förenade han de världar som annars var oförenliga…Det är den stora paradoxen som sker, när han smälter samman det goda med det onda till ett stycke liv – om än diktat.”

Cullbergs bok vidgas från att vara en psykologisk och psykiatrisk studie om Fröding och kärleken till att vara en väldokumenterad bok om liv och dikt,. engagerande och välskriven.

2004.09.09