Populärvetenskapens retorik: Inte bara att förenkla
Idag råder det ingen brist på populärvetenskap. Mer ovanligt är det då med böcker som uttalat behandlar fenomenet populärvetenskap. Därför är det både relevant och intressant med Torsten Thuréns bok Populärvetenskapens retorik: Inte bara att förenkla. Den är inte längre ny, men då ämnet sällan får sig en hel bok tillägnad är det fortfarande på sin plats att säga några ord om den.

Thuréns bok inriktar sig på frågor om populärvetenskapens retorik, i det här fallet betyder det närmast vilka litterära grepp författarna använder för att genomföra sin popularisering. Boken är uppdelad i tematiska fallstudier som hämtats ur en handfull populärvetenskapliga böcker. De är alla av ganska modernt snitt, även om fysikern George Gamovs två klassiska böcker om Mr Tompkins från 1930 och 40-talet också får vara med i uppdaterat skick och till och med Platon syns till i något sammanhang. I övrigt märks internationellt välkända namn som biologen Richard Dawkins och Stephen Jay Gould, men också svenska företrädare för vetenskap och med populärt författarskap som P. C. Jersild och Peter Nilsson. Ytterligare personer som figurer med bidrag till populärvetenskapens rika flora är Douglas Hofstadter, Daniel Dennet och Stanislaw Lem.

Thurén öser rikligt ur dessa källor när han närmar sig frågan om populärvetenskapens retorik. Genom att ordna en lång rad exempel tematiskt vill han få läsaren att se hur många olikartade sätt det finns att skriva populärvetenskap. Dessutom är ett uttalat syfte med boken att visa hur även mer fantasifulla och radikala grepp kan fungera bra för att förklara teorier, sätta läsarens tankar i rörelse och bibehålla intresset för ämnet. Thurén diskuterar hur konkreta exempel kan användas, hur metaforer har en plats både i populärvetenskap och fackvetenskap och hur tankeexperiment av olika slag är effektiva verktyg i popularisatörens verksamhet. Han ägnar även kapitel åt berättelsen och samtalets retoriska möjligheter.

Undertiteln till boken, ”inte bara att förenkla”, skvallrar något om det perspektiv på populärvetenskap och popularisering som Thurén för fram. Att populärvetenskapen inte bara förenklar innebär att den gör flera saker, och därmed vänder sig författaren mot ett onyanserat bristperspektiv på populärvetenskap. Det senare är ett perspektiv där populärvetenskapen förenklar och urvattnar fackvetenskapen, förvisso i upplysningens namn, men ändå alltid rör sig i ett både moraliskt och intellektuellt grumliga vatten. Thuréns kritiska hållning är lovvärd, men inte i första hand för att man bör tycka att populärvetenskap genomgående är något bra, utan för att det öppnar upp för flera intressanta iakttagelser som ett bristperspektiv aldrig kommer kunna se. Här finns styrkan i många av Thuréns iakttagelser.

Nu är det en sak att vara kritisk mot bristperspektivet, och en annan att konsekvent undvika att det kryper in i framställningen i sammanhang där man kanske inte önskar det. Thurén lyckas väl med att hålla fram populärvetenskapens mångsidighet, både dess förtjänster och dess fallgropar. Boken visar också på ett förtjänstfullt sätt att många av de retoriska grepp som förknippas med populärvetenskap också har en plats i fackvetenskap. Metaforer, konkretisering och tankeexperiment är inte något som fackvetenskap håller sig för utan och av den anledningen kan man konstatera att det faror som ofta förknippas med populärvetenskapens användning av dessa grepp också är närvarande i fackvetenskap. När det gäller berättelser och fiktiva samtal vill Thurén mer entydigt placera dem i populariseringens verksamhet. Det stämmer till stor del, men har ändå inte berättelsen eller narrationen en större del i många fackvetenskaper än vad Thuréns uppdelning först antyder? Tänk till exempel på experimentredogörelsers narrativa form. Man kan också påminna sig om att detta har sett ut på olika sätt under historiens gång. När Thurén diskuterar Galileo och Platon finner han inte helt oväntat ”seriösa” tänkare som använt både berättelseform och dialog i sina astronomiska och filosofiska gärningar.

På någon punkt kan det dock vara värt att poängtera hur varianter av bristperspektivet dyker upp även hos Thurén. Framförallt visar det sig när det gäller relationen mellan den som populariserar och den tänkta läsaren, publiken. Farorna som lurar i populärvetenskapen är främst faror för läsaren. ”Det finns en risk, inte bara att läsarna inte begriper, utan att deras bristande förståelse får ideologiska övertoner” (s. 151). Det är han eller hon som kan läsa metaforer alltför bokstavligt, det är läsaren som får liknelser om bakfoten och det är läsaren som missar poängen i tankeexperiment eller i berättelsen och skapar sig ideologiskt färgade föreställningar. Författaren kan ha valt olyckliga metaforer, tokiga ramberättelser och missvisande exempel, men författaren (i regel forskaren) ställs aldrig inför frågan om dem själva verkligen har förstått vad som är skrivet, vad som menas. Det är en aspekt och ett problem som är värt att lyfta fram tillsammans med frågan om författarens ideologiska position.

Tydligast blir det när Richard Dawkins själviska gener och blinda urmakare diskuteras. Thurén kritiserar på sina ställen Dawkins för hans väl kraftfulla retorik och drastiska påståenden, men betonar precis som Dawkins själv ofta gör, att här får man inte läsa bokstavligt. Det är poängen som skall vaskas fram ur metaforerna och tillspetsningarna. Men frågan är om Dawkins själv klarar att göra det? Dawkins lutar sig bara på ett ganska tomt påstående när han säger att alla vet att detta inte är bokstavligt menat. Hur är det då menat? Han preciserar ibland sina uttryck, men i regel inte. Metaforer innehåller inga dolda krafter eller förborgade hemligheter. Anledningen till att den fungerar är dess bokstavliga betydelse, inte någon metaforisk kraft. När man inser det kommer även en amatör på biologins och genetikens område att ha relevanta frågor att ställa till Dawkins. En hållning om att man inte skall läsa metaforer och liknelser bokstavligt döljer ett fundamentalt problem, och det hade varit intressant att se Thurén diskutera forskarens sida av detta något ytterligare.

Det är också en fråga som har att göra med skillnaderna mellan fackvetenskapens termer och vardagsspråkets ordanvändning. Det problemet har Sven Öhman satt ljuset på i sin bok Svindlande perspektiv: En kritik av populärvetenskapen (1993). Och visst hade det varit spännande att se Thurén diskutera lite mer om vad det innebär med olika förståelsedjup och vad det medför att göra skillnaden klar mellan vardagliga och fackvetenskapliga begrepp. Nu är dessa saker en oformulerad utgångspunkt för boken, det vill säga populärvetenskap ger olika grader av förståelse och att skillnaden mellan vardagliga uttryck och fackvetenskapens kan klargöras. Vad är det för grader? Och hur sker klargörandet? Att som svar på sådana frågor peka på alla exempel av populariseringsgrepp som förs fram är lite att bli svaret skyldig. Men i ärlighetens namn ska tilläggas att en sådan diskussion helt faller utanför bokens syfte.

Generellt uppfyller Populärvetenskapens retorik sina syften, nämligen att tjäna som illustration av och inspiration till användning av en lång rad retoriska grepp som är och har varit användbara. Det blir dock väl mycket av denna vara, och mellan stora sjok av citat kommer författarens egna kommentarer stundtals i skuggan. Lämpligtvis sträckläser man inte boken, utan tar något kapitel då och då. Boken hade också vunnit på om slutsatserna hade fördjupats, både i kapitlens avslut och det avsnitt som summerar hela framställningen. Det är till exempel knappast någon nyhet att metaforer kan vara både träffande och missvisande eller att berättelsens form kan vara mer eller mindre engagerande. Det råder ingen brist på material i boken för en fördjupad analys och Thuréns egna kommentarer är ofta på väg mot intressanta frågeställningar.

Thurén är inledningsvis noga med att poängtera att det inte är fråga om en handbok i konsten att popularisera, och det är väl för väl det. Är det något man har med sig efter att tagit sig igenom alla exempel på populärvetenskapens retorik som förs fram är det väl att en sådan handbok blir lika brokig och svårhanterad som populärvetenskapen själv. Det finns ingen mall av just den anledningen, att populärvetenskap när den förklarar är just så mycket mer än en förenkling.

2004.09.09