KOMPOSITION V

Det är en synnerligen vacker julblomma som står där i fönstret.
Det är det enda jag hinner tänka alldeles innan ljuset släcks för mina tunga ögon. Annars vet jag ingenting, ingenting av ingenting. Jag ligger på en brits och tankarna är sirap. Så ser jag något. Vad ser jag? Jag ser ett ljus, ett rött pumpande hjärta, det är mitt eget. Någon räknar siffror i periferin, en kvinna. Jag är på botten av havet nu, tänker jag. Jag är på den verkliga botten av havet med en kvinna. Så försvinner allt i några dimmiga mikrosekunder. Nu är jag sovande eller i det sovande tillståndet. Jag går på en stig, barfota på en barfotastig. Det är sommar. Jag ser smultron och en grön älg. Där framme i gläntan ser jag Hanna. Hon skär i något med en kniv. Det känns som om det är i mig hon skär. Hanna sitter på gräsgolvet. Hon har en hund bredvid sig. Den morrar. Den där hunden morrar och är arg för den har ett trasigt öra som hänger. Jag vet inte att den är rädd. På väggarna, efter trädstamsväggarna, rinner blod. Det där blodet förstår jag inte. Blodregnet. Jag hör. Jag ser ett rinn. Jag hör ett porlande porl, ett vatten, ett rinnande rinn, en fors och ett blod på blod efter bruna trädstammar. Jag ser det röda på det röda. Hanna sitter mellan trädstammarna, de som inte kan sluta gråta forsande blod. Så är jag i köket. Det finns en sjö i köket. Jag står mitt i sjön. Det flyter tallrikar runt om mig. Jag har gula diskhandskar på mig och ett lätt roat leende. Det hänger havsanemoner från taket. De är ganska vackra att titta på. Rofyllda i sitt lugna gungande. En pojke leker med en gunghäst. Det är Oskar, min ännu ofödda. Han har grått skägg på sig och ett träsvärd som han slåss med drakar med. Så är jag så där trött igen. Trött på att diska och städa, trött på alla sysslorna. Därför beger jag mig till ett slott. Jag cyklar dit. Små vita blommor visar vägen. Jag är lycklig under färden. När jag kommer fram lutar jag cykeln mot en stenmur. Jag blir lite förvånad för där hänger min tvätt som spöken i vinden. Jag ser på spökena. Jag ser på slottet. Jag ser på havet. Vatten släcker eld, tänker jag och blir lugn. Här är jag fredad, här känner jag en anings fri från allt och alla.

Lockelserna är stora och många både för barn och vuxna men inte alltid begripliga. Lockelsen är jobbigast för min man. Han står i köket. Han har en kniv. Han håller en kniv. Han är en kniv. KNIVEN. Han är också en hård hand mot min lena kind, en knytnäve i mitt sköte. Jag är hans sjukhet fast jag borde vara hans friskhet. Nu slår han mig. Nu skär han mig. Nu kallar han mig namn. Det gör inte ont längre.

Hanna Larsson är mycket liten för sin ålder och har tröttnat att leka med hunden med det trasiga örat. Så säger han som är min man till mig viskande hjärna till hjärna. Konstigt! Hanna Larsson är liten för sin ålder bla.., bla .., det är inte sant. Sant är att min man är en kanin och ett svin. Ett kaninsvin. En svinkanin. En kaninman. Hanna, mitt barn, är ett Tigerlejon.

Så i ett ögonkast far hennes blick ner på gatan. Hennes blick är min blick. Jag är Hanna nu. Jag sitter i ett fönster bredvid en julblomma. Jag vet ännu inte om hon är rädd. Om jag är rädd. Är vi rädda? Vi är rädda om varandra och för Kaninmannen, hustrumisshandlaren, horknullaren. och suputen. Varför älskar jag honom? För han har ingen annan än mig. Så droppar blodet igen. Och jag förstår vad som skall till att hända. Den orangefärgade klockan ringer. Det är tecknet.

***

Någon annanstans tar Hans upp tidningen och gäspar. Hans är min älskare…, i fantasin. Hans är stor och vacker och trogen. Det är mitt eget ord. Så Hans är där hos mig i köket. Han äter något och läser brev. Det flyter en röd brödrost på vattnet. Den kastar mackor omkring sig. Hela rummet svischar av rostat bröd. I näsborren på en simmande gris sitter kontakten. En ond avhuggen hand ligger på bordet. Det är min mans hand. Hans har sablat av den och nu ligger onda handen där omfamnande en sten. Stenen skall handen slänga på mig, den handen vill mig illa som alltid. Stenen vet jag inget om, kanske är den ond kanske är den god. Handen är ond. Sabeln är god. Stenen är en joker. Hur är mannen Hans? Mannen Hans, min älskare, är god. Mannen Hans med alla sina brev och plötsligt kommer ännu flera brev, de väller in genom brevinkastet. En brevbärare springer fort iväg genom sjön i köket. Han har röda gummistövlar på sig. Han ser sjuk ut. Han ser ut som om han drömmer dåliga drömmar.

Mannen Hans tar sig så till dörren och plockar upp breven. Ett är från Ulla. Jag hatar Ulla, jag vill det onda med Ulla. Ulla är Hans fru och Hans är Ullas ex. Så ligger släktskapet. Så tänker de båda om varandra. Det ligger en kuk i ett av breven. Det är min mans. Han har använt den färdigt på Ulla. Så börjar det snöa. Det börjar bli kallt. Det börjar bli otäck vinter. Jag tänker på Hanna, hon sitter i fönstret, fönstret som är öppet till gatan. Det fönster som ligger tre trappor upp. Det är ett farligt fönster. En orange väckarklocka tickar. Det är uret som väcker. Dödsklockan. När den ringer kommer Hanna att falla ut genom fönstret. Då dör vi båda två. Vi dör gatstensdöden och blir vackra, vita vinterlik, hängande som fladdertvätt i en vind vid ett slott på botten av ett hav.

***

Ulla sitter på bussen till stan. Den går om natten, den åker mest där i köket på Trädgårdsgatan där vi bor. Hon delar ut tidningar och brev där. Det är hon som är brevbäraren med röda gummistövlar. Att hon kunde lura mig förra gången beror på att hon hade löskuken på sig, den hon fått från Karl, min man. Hon är en skata, en ragata, en jag gärna sätter kniven i. Chauffören är ett naket spädbarn. Chauffören heter Oskar. Chauffören känner jag.

Så är det, säger Hans tyst för sig själv. Chauffören är mitt och Ullas barn. Då slår jag honom med stenen för han vet inte att det är jag som fött Oskar trots att han kanske gjorde Oskar i Ulla. Det är hans fru tror han fast hon vet att Hans är min älskare. Förvirrat. Allt det blir bara tydligare och tydligare. De satt på en större möbel ute i ett mindre vatten i en tyst skog när de älskade. De satt i mitt kök. De älskar alltid på samma byrå sen spyr Ulla för hon är allergisk mot tystnad fast hon bor på landet. Nu säger Oskar något. Vad säger Oskar?

–Chi fan le mei you, säger han tyst för sig själv. Det betyder att nu har vi kört vilse och därför är vi framme. En skolklass med rödklädda barn stiger ur bussen. De har snorklar och grodfötter på sig. De skall snorkla i diskvattnet runt den stora möbeln. Deras uppdrag är att fånga sorg i kräftburar. Sedan skall de äta prickigkorvmackor, dricka choklad och sjunga nationalsången. Den äldsta pojken är 95 år. Han ler hela tiden och säger att hösten är en vinter utan vår, sommaren vet han inget om. Han älskar att lägga grodor i sina kamraters kalsonger. Han tycker inte om när Oskar lyser med en ficklampa med rött sken så att det blir en ljusgata framför honom för det betyder att de skall köra vidare och vidare kan betyda vart som helst, hem, bort eller runt där i köket i tusen år. Då finns det inget annat att göra än att plugga tyska glosor för att slå hål på tiden. Han hatar tiden men älskar livet, det borde vara tvärtom med tanke på hans ålder.

***

Hanna ligger halvt utanför fönsterkarmen. De ser henne alla. Oskar ser henne först. Blomman håller hon i famnen. Och sedan? Sedan börjar det plötsligt snöa. Då kör Oskar i diket. Då faller blomman. Då ringer den orangefärgade klockan igen.

Och barnet? Barn är vi alla då vi faller. Vuxna blir vi först då vi själva plockar upp oss själva från hörnen. V i är aldrig så starka som när vi är rädda.

Hans känner igen parfymen på tunnelbanan. Det luktar Ulla. Jag hatar inte honom, jag hatar henne. Jag hatar hennes lukt. Jag hatar hennes fisklukt. Fina flickor luktar fisk tänker jag. Fina - Fisk- Fittan Ulla stinker luder hela hon.

Ulla ser mannen. Hon ler. Vad faan ler fiskfittan för tänker jag där jag faller med mitt barn. Så fort jag fallit klart skall jag döda henne. Så fort jag, Hanna och röda blomjävuln bara fallit klart. Jag lånar sabeln i köket. Ja, faan, så gör jag. Så jag gör loss sabeln i köket. Sedan, sabeln och Ulla´s hals tre gånger, swisch…, swisch ..., swisch. Det är som att hastigt skala potatis eller hacka en morot. Jag ser henne efteråt i den vita snön och får ångest och skuld. Jag tänker:

Jag är ditt liv och det jag då gjorde gjordes då och där och inte nu och här.

Tror jag att Karl kommer att förlåta mig? PYTTSAN!

Hon ser att han har bråttom. Hon är jag nu. Det är julafton eller nära
julafton. Allt vatten är is. Vi åker skridskor. Jag är lycklig. Hanna fryser lite. Hon gillar inte att frysa. Hon gillar att dricka te med honung i och slå vintermyggor med flugsmällare. Hon gör det hela tiden, att det är ett vinterbekymmer att det finns så få myggor stör henne inte. Helst står hon på en pall fast hon är så liten. Hon tycker om att klättra på stolar och pallar.

– Pang! Du är död, säger hon varje gång hon får två myggor i en smäll. Hon skrattar och räcker ut tungan. Oskar har dubbdäck på bussen och en båt av plast hankandes efter. Det finns en vak i köket vid byrån. Där skall han placera båten och sedan skall klassen dyka efter musslor. De fångar dem i kräftburar. Efteråt skall de äta korvmackor, dricka choklad och sjunga nationalsången. Den äldsta pojken är 95 år. Han ler hela tiden och säger att våren är en sommar utan höst, vintern vet han ingenting om. Det vet han aldrig. Han älskar att lägga loggböcker i sina kamraters kalsonger. Han tycker inte om när Oskar lyser med en ficklampa med rött sken så att det blir en ljusgata framför honom för det betyder att de skall köra vidare och det kan betyda vad som helst, hem, bort eller runt där i köket i tusen år. Då finns det inget annat att göra än att plugga tyska glosor för att slå hål på tiden. Han vill aldrig dö, gubbfan.

Människans händer är för små för att hålla stora byten. Människan är ett litet djur i för stor kostym. Hon har en värld, bara en värld som hon inte tar hand om särskild väl. Det står så i min dagbok. Hanna föll från ett fönster en jul. Hanna har skrivit sedan dess. I år fyller hon fyra månader. Det är underligt vad tiden går när man åker badarbuss. I köket står en orangefärgad väckarklocka. Den har ringt någongång, då körde Oskar i diket och Hanna föll. Nu står Hanna i fönstret. Hon håller en röd julblomma i händerna. Hon tycker den är vacker. Hon tycker den är det
vackraste som finns.

Det går en björn på gatan nedanför henne. Han har köpt en massa paket. Han har en familj på 3 gaseller och en giraff. Giraffen är hans mormor som han aldrig blir av med. Nu har han bråttom, för det är julafton och det är sent och snart går sista bussen hem. Han har en halsduk av tjockt ylle. Hanna har ett hyss för sig. Hanna skall slänga julblomman på björnen. Hon har gjort det förr. Hon är ett modigt tigerlejon nu och tigerlejon gör som dom vill när mamma inte ser på. Jag är mamma. Jag sover. Björnen vet inget. Björnar vet sällan mycket. Björnar vet nästan ingenting.

Så är blomman på väg ner genom luften. Jag ser den. Hanna ser den. Björnen ser den inte. Björnen heter Karl och är min man. Björnen är Hannas far. Nu står Karl där och tittar in i ett fönster. Han har sett en kvinna där på ett café. Kvinnan heter Ulla. Ulla är en fisk. Ulla är en fisk för hon luktar som en fisk och hon tror att hon är finare än andra för det. Men Ulla är inget annat än en kvinna med mycket dålig andedräkt. Den där stanken kommer från hennes andra mun.
Mannen står helt stilla. Han tar fram något som han inte har från gylfen. Nu skall Karl gå över gatan till Ulla. Då ringer den orangefärgade klockan för björnen och blomman och oss alla. Nu träffar blomman sitt mål. Nu är nu och kommer aldrig åter. Björnen är död. Karl är död. Stjärnstopp.

I det vita ligger en röd ö och i den ön ligger en man och strax intill en förtvivlad kvinna som bankar mannen på hans klena bröst. Vem är kvinnan? Kvinnan är jag. Så hör jag ljudet av en pumpande pump och en radio. Någon jag inte ser räknar. Jag ser ett starkt sken. Det ser ut som en sol.

Jag slår upp ögonen. En sjuksköterska säger något om att operationen gått bra. Operationen? tänker jag. Så körs jag ut, jag hinner se flera personer i gröna huvor. Jag är tillbaka i den verkliga världen. Och allt är som vanligt igen. Om två timmar kommer jag att gå hem. I dunjackan i skåpet ligger en kallelse om operation. Det är nu bara ett blått papper som ingenting betyder.

Ett par dagar senare då flickan skrapar med foten i det röda i det vita på gatan och undrar vart blomman tagit vägen och ser blodet och den trasiga blomkrukan frågar hon modern: Kan blommor blöda, mor? Flickan är Hanna. Hanna är fyra år. En gång var jag också fyra år och frågade min mor detsamma. Jag fick inget riktigt bra svar. Jag gav inte heller Hanna något bra svar. Jag är själv ett barn fast vuxen. Jag är själv Hanna fast jag heter Solveig och Hanna är Solveig fast hon heter Hanna. Vi är två olika generationer. Nu är jag 34 år. Jag går med min Hanna till parken. Hon har just skrapat med foten i snön och frågat en konstig fråga. Det är inte frågan som skrämmer mig det är mitt svar. Så tänker jag på annat, jag tänker på det som hänt i min kropp. Jag tänker på det som växte i magen. Jag hade en busschaufför i magen som körde runt, runt av yr glädje. Han heter Oskar. Jag har sett ett ultraljudet på honom. Jag vet att det var Oskar som körde omkring där i fostervattnet. Jag har ännu inte sagt något till Karl. Jag vet inte hur jag skall säga det utan att få stryk. Oskar är tusen fjärilar i mig. Allt i mig skriker både ja och nej av fruktan. Ja – Nej. Ja – Nej. Ja – Nej. Det här är mitt liv, mitt och Hannas och nu också bussförarens, han finns i mig fast han aldrig kommer att komma till världen. Karl är med en annan kvinna om nätterna. Jag vet att hon heter Ulla. Jag vet var hon bor. Karl kommer hem då och då, byter kläder, hämtar post och ger mig stryk. Jag har sett henne en gång på ett kafé. Och en gång i en dröm då jag låg på operationsbordet och någon plockade bort Oskar från sin körning. Kanske gör jag som jag tänker, dödar björnen och kvinnan som luktar fisk precis som jag just dödat Oskar min ofödde son för ett par dagar sedan på ett operationsbord. Nu är jag ett modigt tigerlejon mest hela tiden, jag måste vara det för att klara av allt det tokiga och djävliga. Jag är svagast och starkast i världen som alla andra kvinnor.

Så vad svarar jag Hanna? Jag säger att blommor kan blöda. De gråter i tysthet medan de förblöder. Så säger jag att jag är en blomma och att hon kanske kommer bli en blomma själv och många fler än bara vi två. Så tänker jag: Vem var Oskar? Oskar var inte han är ett osynligt fotspår i snön och en riktig vän.

2004.09.09