Varför är det så kul när det är tråkigt?
Ibland när man borde gråta så skrattar man. Och tvärt om.
Kommer man utanför landets gränser finns det en bild av oss svenskar som väldigt dystra och tungsinta. Det är väl till stor del Ingemar Bergmans fel, men efter att ha sträckläst två av årets böcker från Galago förlag så börjar jag undra om det inte stämmer. Och de här böckerna är faktiskt nåt av det roligaste jag sett på länge.

De som ligger bakom böckerna är båda kända för en ganska stor publik sedan länge. Jan Stenmark från Aftonbladets kultursida och tv-programmet Kobra och Jan Berglin från Svenska Dagbladet och otaliga andra tidningar och tidskrifter.

Ledsammast känns det att läsa Jan Stenmark. Hans manipulerade bilder från kataloger och gamla veckotidningar känner man igen även i den nya "Med örat mot väggen". Men den här gången har han övergivit sina gamla pratbubblor och bildtexter och gått över till någon slags små grötrimmade verser. Som vanligt ger texterna bilden en helt ny innebörd - och tvärt om. Bredvid bilden av den förskräckta kvinnan står det t ex:

Att döma av hennes
beteende
Log jag mitt sällsynta
leende

Ibland blir det ren poesi och ibland blir det ganska hemskt, som i raderna "Med trötta steg och less på livet, går han och hyr polisskolan 5. Tanken han har är att skratta ihjäl sig sen när han kommer hem."
Det konstiga är att man skrattar. Varför är det kul? Borde man inte gråta istället.

Och vem kan inte känna igen sig i "Hela kvällen väntar hon vid den. Den ringer inte - hela tiden." Stenmark är svartare än han brukar. Det var tätare mellan flabben i de tidigare böckerna.

Jämförelsevis är det lite lättsammare i Berglins värld. Fast visst är det precis Stenmarks värld han beskriver när han skriver "Den som söker hjärtat av Sverige ska där finna ryggont, omskolning, klirrande kaffekoppar, gardiner från Ellos, parabol på taket, frontlastare på gården och - svensktoppen!"

De stornästa gubbarna som strävsamt lever sina liv och vandrar mellan trista jobb och mataffären för att sedan trött sätta sig hemma i sina kök är lätta att känna igen sig i för de flesta och kanske får de oss att känna oss lite bättre än dem (För ve och fasa vi är väl inte precis lika dem!?). De suckar över sina barn och slänger ur sej små oneliners lite då och då. Kvinnorna piggar upp sej med ayurvedisk tvål och navelludd från Lourdes och männen får känna att dom är bäst genom att alltid få "hedersuppdraget" att ta bort det stelnade klägget på ketchupflaskorna.

Det är ju så man vill gråta. Återigen. Men i Berglins värld kan man ändå drömma om tröst i form av "hemtröstbilen" som har fetvadd, ulliga tofflor och milda hallucinogener i sina lådor… Ibland piggar gubbarna helt enkelt upp varandra genom att köra varandra i en kundvagn på en grusig parkering eller genom att ge bort en adventskalender med en liten flaska sprit bakom varje lucka. Det finns någonting oerhört sympatiskt över detta och det är förmodligen den inbyggda värmen som finns den samtidigt ibland väldigt elaka ironin som gör att Berglin nog skulle ligga på topp om det fanns en svensk topplista över vad som sätts upp på kylskåpsdörrar.
För det är nog så att vi hellre skrattar än gråter. Och kanske är det mer konstruktivt också.

2004.09.09