Ingen kan säga att det inte vimlar av "udda" hjältar och hjältinnor i kriminalgenren längre. Långt borta är Philip Marlowe-schablonen, även om just medelålders singelmän är klart överrepresenterade fortfarande. En av de mer udda som skapats på senare år är dock Helena Von Zweigbergks fängelsepräst Ingrid.

Det finns inte ett spår av glamour runt Ingrid. Hon bor i en ganska hopplöst inredd lägenhet och hon stretar på i en vardag där det ständigt verkar vara dåligt väder. Det finns numer tre böcker om Ingrid och nu har hon till slut funnit kärleken i prästen Anders, men det är ingen problemfri relation. Den här tredje boken om Ingrid är den jag tycker är bäst hittills. Den har en spännande intrig och flera intressanta människor att lära känna. Det handlar mycket om familjerelationer och om hur våra relationer i barndomen färgar av sig på våra vuxenrelationer.

En av dem som redan tidigt dömdes till ett hopplöst vuxenliv är Laura. Hon är en av internerna i Ingrids fängelse. Hon är också den som i titeln på boken "bär skammen". Laura ser sig själv som en som ständigt drar fram de värsta sidorna hos andra människor. Och hon tycker också att det är logiskt att hon skall straffas för det. Laura blev utsatt för övergrepp redan som liten och blev sedan redan som tonåring prostituerad och längre fram i livet även narkotikakurir. Det är för det hon dömts till fängelse och hon har förmodligen aldrig haft det så lugnt och bra som hon får det som intern.

Intrigen är annars att Laura skriver sina memoarer och ber Ingrid om hjälp att få ut dem. När Ingrid läser manuset inser hon att det finns många som kan vilja stoppa en eventuell utgivning. Och så visar sig också vara fallet. Kändisar som inte vill bli uthängda i offentligheten och skurkar Laura jobbat med som vill det ännu mindre.

En spännande pusseldeckare med flera intressanta sidospår att följa är vad Zweigbergk åstadkommit. Hon är numer en av de mer etablerade deckarförfattarna och jag vet inte i hur stora upplagor hennes böcker går ut, men de står sig bra i jämförelse med de allra flesta. Jag väntar nu med en viss förväntan på ytterligare en kriminalroman om den lite beskäftiga Ingrid. Kanske lyckas hon gifta sej med sin Anders till slut och kanske kan hon rent av försonas med sin pappa på något vis? Det känns nästan viktigare att få reda på det än vem som mördat vem i Zweigbergks böcker, och jag inser att det är ett bra betyg åt en kriminalromanförfattare.

2004.09.09